Om Yngwie Malmsteen hade levt på 1700-talet hade han säkert varit klassisk kompositör med violin som huvudinstrument. Men nu är det 1989. Yngwies Rising Force har hämtat kraften, energin, aggressiviteten, tyngden och den spektakulära scenshowen från hårdrocken. Men rötterna de är i den klassiska musiken — harmonierna, virtuositeten, skalspelet och uttrycken.
MM har träffat Yngwie Malmsteen, stockholmskillen som 19 år gammal stack till USA för att göra karriär. Och lyckades så bra att han idag är en av världens främsta gitarrister.

Rocksolist

Yngwie är för Rising Force vad solisten är för symfoniorkestern. Med ekon av Paganini, Bach, Chopin, Beethoven och övriga klassiska mästare klingande bakom den tunga ljudmattan är centreringen kring en enda person extrem för att handla om rockmusik. På scenen är det ”maestron” Malmsteen som styr och ställer — sen må övriga bandmedlemmar (däribland Joe Lynn Turner och bröderna Jens och Anders Johansson ) ursäkta.
— Rockmusiken i sig är oftast väldigt banal, så det som fascinerar är att förena de klassiska harmonierna med hårdrockens kraft, tyngd och metalliska sound.
— Hårdrock är för mig spektakulära scenshower, själva ”röjet”. Musiken är oftast helt ointressant.
Det var också anledningen till att han la undan Deep Purple och Jimi Hendrix-plattorna hemma och istället började intressera sig för sin mammas klassiska skivor.
— Efter att ha skolkat och tränat gitarr sex-sju timmar om dan hade jag till slut lärt mig alla Blackmores, Hendrix och alla andra ”gitarrhjältars” solon. Rockmusiken hade helt enkelt inte mer att ge mig.
— Men så hade morsan en hög klassiska skivor. Jag började lyssna och när jag hörde min första Bach-fuga nånsin var det precis som om musiken fick en annan dimension. Det var så otroligt fascinerande och spännande med alla nya harmonier och skalor. Så när jag sen hörde Paganini också var det kört… minns Yngwie.
Unge herr Malmsteen började spela in demos och när några av dessa nådde en radiostation i USA var hans lycka gjord. Guitar Player uppmärksammade Yngwie men hemma i Sverige var det fortfarande inte många utanför Stockholm som kände till honom.
Så när chansen kom att få åka över och spela in en platta ja, då tvekade inte Yngwie. Trots att han bara var 19 år och trots att han till en början hamnade i Los Angeles slumkvarter. Samtidigt fick han sin första chans i gruppen Stealer…
— Det var något av en ”kulturchock” för mig, men då var jag lycklig bara jag hade mat för dagen och fick lira gitarr.
Men Yngwie tror inte att han hade varit vad han är i dag om han hade stannat hemma i Sverige.
— Nä, det tvivlar jag på. Framför allt eftersom jag då var en ”störig 19-årig yngling med distad elgura”. Sånt var inte särskilt populärt…
— Idag är det annorlunda. Klimatet för rockmusik i Sverige har förbättrats betydligt och svenska band har numera helt andra möjligheter att göra karriär. Och hårdrocken — ja, den har ju nästan blivit ”rumsren” i och med Europes framgångar.
Idag, sex år och fyra plattor senare, anses Yngwie av många som världens främste rockgitarrist.
Något som Yngwie själv inte alls vill höra på.
— Vadå bästa? Jag har aldrig strävat efter att bli bäst. Det är inte nån jävla sport det handlar om utan konst. Jag är en slags konstnär, en målare som betraktar musik som nåt väldigt seriöst, och just där skiljer jag mig nog från många andra.
— Det viktigaste för mig är, att jag måste först och främst tillfredsställa mig själv. Så den enda press som existerar, är den jag sätter på mig själv. Vad andra tycker får inte styra ditt eget skapande.
Skapande ja, Yngwie. På vilket sätt har du utvecklats de senaste åren?
— Jag har nog mer koncentrerat mig på själva låtskrivandet. Det är helheten som är det viktiga.
Vad försöker du uppnå och göra som ingen annan tidigare har gjort på gitarren?
— Det som ingen annan tidigare har gjort är att överföra violinens spelteknik till gitarren. Jag kör också mycket dim-skalor, arpeggiospel och pedaltoner, vilket ger gitarrspelet nya dimensioner.
Lyssnar du mycket på klassisk musik?
— Ja, när jag hinner vill säga. Och det är inte särskilt ofta, eftersom jag är så extremt upptagen. Allt handlar ju om musik. Spelar eller skriver jag inte, så pratar jag musik…
Vad har då rockmusiken att lära av den klassiska musiken?
— Allt! Melodierna, harmonierna, sammansättningen… Ja, bara logiken och konsten i sig.
Men all rockmusik kan väl inte vara urusel?
— Nä, det vill jag inte påstå. Det här (musik med gitarristen Alan Holdsworth i bakgrunden) är exempelvis en gitarrist som jag tycker om, även om jag inte influeras av honom.
Vad är ett bra gitarrsolo?
— Ett gitarrsolo måste tillföra och lyfta låten. Annars kan det lika väl vara. Men alltför många lägger idag på ett solo för sakens skull. Jag begränsar mig inte till att ha en viss formel att ta till. Men de flesta solon baserar sig väl på en snabb öppning, därefter går jag in i själva melodin och så en tempohöjning igen på slutet, innan jag oftast avbryter solot tvärt.
Det handlar således nästan uteslutande om improvisation?
— Ja, till 100 procent. Men vissa solon som jag är riktigt nöjd med, har jag lärt mig att göra om.
Men du vill inte att någon annan ska ta efter?
— Nä, rådet till alla gitarrister som drömmer om att bli stora en gång, är att skapa en egen identitet. Göra ett eget avtryck. Det finns redan idag alltför många kopior, så att försöka ta efter min spelteknik är att vara inne på helt fel spår.
Har du något speciellt sätt att arbeta på i studion?
— Ja, när det gäller just solona. Numera tar vi alltid första tagningen, och lyssnar sen inte på det förrän låten är klar. Tidigare spelade man in, lyssnade, gjorde om, lyssnade, gjorde om bara för att till slut inse att första tagningen ändå var bäst. Det var frustrerande i längden.
Några andra små knep?
— Inte vad gäller själva inspelningstekniken. Däremot stämmer jag alltid gitarren i Ess vid skivinspelningar för att få ett tyngre sound. Det händer också att jag stämmer den i Ciss.
Använder du dig uteslutande av Fender Stratocasters?
— Ja, numera är jag ett med ”stratan”. Från början blev det den gitarren bara för att Hendrix lirade på en och det var ballt. Men nu kan jag inte vara utan den och har sex ”strator” med mig på turnén. Fast senast jag var hemma köpte jag faktiskt en Gibson…
Du samlar fortfarande på gitarrer?
— Visst! Hemma i Kalifornien har jag väl en sådär 60 gitarrer.
Några specialeffekter på gitarren?
— Inte mer än en så kallad ”scalop-neck”. Det vill säga, att det är urgröpt mellan banden för att få bättre tag om strängarna. Effekten blir densamma som höga band, och dessutom blir det bättre vibrato och därigenom ett tyngre sound.
Du spelar mycket med distorsion. Alltså maxvolym på förstärkarna?
— Ja, där är det ”elva” som gäller… Full volym såväl i studion som på scenen eftersom den naturliga distorsionen är ett måste. Men jag använder inte lika många stärkare i studion som live (24)…
Med din spelteknik måste även plektrum ha viss betydelse…?
— Absolut ! Jag använder mig av hårda, droppformade plektrum som inte böjer sig. Det är viktigt för koordinationen.
— Vad det gäller strängar använder jag tjocka. På den lägsta strängen har jag en ”46.a”.
Om vi återvänder till musiken så tycker jag din senaste platta låter mer kommersiell och ”lättillgänglig” än de föregående?
— Jo, på sätt och vis. Men det handlar nog mer om den sångarens (Joe Lynn Turner med förflutet i Rainbow) röst. Den är mer ”kommersiell” och fungerar bra i kombination med de mer udda och aviga låtarna.
— Jag tror ändå att man måste inse, att allt som går framåt inte behöver vara bättre än tidigare material. Därför är det viktigt att stanna upp, tänka efter och fortfarande låta kvalité gå före kvantitet.
Trots allt är det live som din musik kommer bäst till sin rätt. Är det inte dags för en live-LP snart?
— Jo, efter nästa studioplatta, som ska vara ute i höst finns det planer på en live-LP.
Inspelad i Sovjet kanske…?
— Tja, vem vet. Att ligga etta på topplistan i Sovjet och få göra tolv konserter i Moskva och nio i Leningrad är fantastiskt. Inte minst eftersom den klassiska musiktraditionen är betydligt djupare rotad där än i det mer Macdonald-aktiga USA.

Yngwie Malmsteens scenutrustning

6 st Fender Stratocaster (-56 till -69)
Gibson nylonsträngad ak-gitarr
24 st Marshall 50 W förstärkare
27 st Marshall cab. 4 x 12″
2 st Korg SDE 1000 Digital Delay
Korg DD 2000 Digital Delay
Korg DVP-1 harmonizer
Rocktron Hush II Noise Reduction
Roland DC-10 Analog Echo
Crybaby Wha-Wha
Boss Octaver
Moog Taurus Bass Pedal