Ifall Primus inte hade spelat hade det inte regnat. Sist Primus spelade på Roskilde (-91) förvandlades hela festivalen till något stort, lerigt, blött och geggigt. På något vis måste Primus alltså ha kontakt med vädergudarna för i år höll nästan samma sak på att hända (även om de gamla festivalveteranerna tyckte att “-97 var väl inget, du skulle varit med -91”) och allt detta bara för att Primus skulle få spela sin “My name is Mud”. Eller?
Det började ju ganska bra. Solen sken och det var lagom varmt, stundtals också en del regn, men det såg ut att bli en bra festival. Fel, fel, fel! På den andra festivaldagen (även om själva festen började flera dagar tidigare) började det regna under Hellacopters spelning i det röda tältet. Optimist som man var tänkte jag att “Det här går ju strax över”. Det gick inte över förrän dagen efter då festivalområdet och framförallt campingen förvandlats till en enorm leråker! En hel del folk gav upp redan på Fredag kväll och gav sig av hemåt och jag kan säga att jag var en av de som verkligen önskade att jag fick åka hem…
Roskildefestivalens program i år tycker jag var lite sämre än tidigare. Jag saknade de stora, tunga banden (visserligen var de flesta av de banden jag personligen ville se upptagna med att turnera med Ozzfest i USA), men arrangörerna hade ju i alla fall fått dit storheter som Suede, Kula Shaker, Radiohead, Smashing Pumpkins, Pet Shop Boys (!), Beck och hrm… Mötley Crue.
I år hade tyvärr arrangörerna gjort en stor miss och placerat en massa bra band i samma genre ungefär samtidigt på torsdagskvällen. Dodgy, Cast (som visserligen ställde in i sista sekund), Nada Surf, Kula Shaker och Radiohead spelade allihop ungefär samtidigt och på scener som låg så långt ifrån varann som möjligt. För min del blev det Dodgy som fick lätta upp den regniga festivalen med sin glada sommarpop. Tyvärr var det bara ett fåtal kvar i publiken eftersom Radiohead inledde sin spelning på stora scenen efter ungefär halva Dodgys spelning.
Radiohead passade inte så bra på stora scenen, en mindre scen hade nog varit mer till deras fördel så att man hade kommit närmare deras känslofyllda musik. De spelade mest låtar från nya albumet “Ok Computer” och eftersom jag inte hört den skivan så mycket tyckte jag inte att det var så bra, men mina Radiohead-frälsta vänner sa att det var helt underbart och jättebra!
Kula Shaker genomförde en väldigt bra spelning och stämningen var på topp även om man var nära att få klämskador för att alla (åtminstone runt mig) mosade på hela tiden. Lite trist bara att bandet valde att avsluta med “Hush” och “Govinda”. Lite väl förutsägbart, men konserten var en av festivalens bästa.
Fredagen inleddes med svenska rockarna Hellacopters som blev väldigt uppskattade, trots att gitarristen Dregen kallade publiken för “Danskjävlar” (fast låt oss anta att detta uttalande inte var särskilt seriöst!). Det enda störande var de tjejer som flockats längst fram framför tidigare nämna gitarrist, inte för att jag gillar att göra personliga påhopp, men va fan höll de på med, det var ju rent pinsamt!!!! Slängkyssar och annat oavbrutet. Man tycker ju synd om karlstackarn!!! Och vi som stod bakom tjejerna såg inte ett dugg av vad som skedde på scenen.
Ja, efter Hellacopters kom ju regnet men de som trotsade det och vågade sig ut från de (i viss mån) skyddande tälten kunde under eftermiddagen avnjuta bl.a. Ani DiFranco. En kanadensiska som spelar akustisk gitarr och sjunger med en fantastisk röst. Stämningen i publiken var på topp och allsången var ett faktum. Samtidigt på den näst största scenen höll Erasure låda inför en entusiastisk och lite äldre publik. Även där var stämningen på topp och alla sjöng med och jublade när gruppen spelade hitlåt efter hitlåt. Även om jag inte hört så många av Erasures låtar så blev jag varm i hjärtat och hade väldigt trevlig!
Kvällens och för mig även hela festivalens höjdpunkt var Suede. De genomförde en mycket bra spelning sent på fredagskvällen inför en stor publik. Efter ett kort uppehåll i regnandet öppnade sig sedan himlen och ner forsade enorma vattenmängder som förvandlade Suedes publik till något som såg ut som en skock dränkta katter. I alla fall var det så jag kände mig. Kul var att Suede valde att spela en hel del äldre material och äntligen fick vi höra “Killing of a flashboy” live igen, samt även gamla hits som “Metal Mickey”.
Efter Suedes spelning föredrog jag en varm och torr (faktiskt!) sovsäck framför att stå framför stora scenen i regn och se Pet Shop Boys. Vaknade sedan på lördag morgon och skådade, tro det eller ej, solen! Den efterlängtade solen torkade i viss mån upp lervällingen på sina ställen, men gummistövelförsäljarna gjorde fortfarande lysande affärer. Regnbyxor och regnrock byttes för ett tag ut mot kjol och T-shirt och livet kändes ganska underbart och den riktiga festivalstämningen böljade kännas.
Urusei Yatsura (puh!) är Sonic Youths yngre, Skotska efterträdare. Med en gitarrist som ser ut som en ung, fräsch, Kurt Cobain gav de en glädjefylld konsert i gula tältet. Tyvärr var det inte så många där och såg dem men de som var där verkade uppskatta bandet. Men kan de inte välja ett namn som åtminstone går att uttala?
Mest malplacerade på årets Roskildefestival måste väl svenska Entombed ha blivit. Kl. 16.30 på eftermiddagen klev de upp på den största scenen och solen sken och fåglarna kvittrade (ja, nästan i varje fall!). En senare tid på kvällen samt gärna i ett tält hade passat deras “death n’roll” bättre. Borde man inte tänka på sånt när man bestämmer var en artist/grupp ska spela?
Stackars Primus, när det var deras tur att spela sken fortfarande solen och någon “Mud” framför scenen såg inte jag i alla fall. Missade tyvärr allt utom extranumret med dem men de som var där sa att det hade varit bra. (Vi hörde ju ändå alla konserter på orangescen vid vårt tält, eftersom vi fått en så nära och bra plats.)
Eftersom man var tvungen att ta vara på det fina vädret ägnades lördagen mest åt fest utanför tältet vilket gjorde att en del band missades eller helt enkelt struntades i. Dessutom drog man sig för att gå ut och halka runt i leran som fortfarande täckte marken. Smashing Pumpkins t.ex. beslutade vi oss för att strunta i och enligt vad jag läst om deras konsert efteråt så lär jag inte ha missat något. “Oengagerade” och “statylika” är bara några av de negativa adjektiv som jag läst i recensioner av deras spelning.
Hade faktiskt sett fram emot att se Wu-Tang Clan igen efter Hultsfred men de ställde (inte helt oväntat kanske) in sin spelning på lördagsnatten. Tydligen hade många fans av hip-hop kollektivet blivit väldigt upprörda och förbannade för detta och jag kan ju hålla med dem om att arrangörerna borde fixat en ersättare i åtminstone samma genre. Nu fick istället nåt Amerikanskt rock band som jag inte minns namnet på ta över Wu-Tangs speltid. Så de som var där för att avnjuta lite hip-hop blev nog rejält besvikna.
På söndagen höll det fina vädret i sig men tyvärr var det inte så många intressanta band på schemat den här dagen men Jonathan Fire*Eater var ett av de få. Inför en minimal publik spelade de unga Washington pojkarna på gula scenen. I deras musik hittar man influenser från bl.a. Girls vs Boys, Jon Spencer, Nick Cave och Strangelove. Sångaren verkade däremot hög som ett hus och att han höll sig kvar på scenen under hela konserten var inget annat än ett under!
Beck genomförde en tråkig konsert med mest nyare material från plattan “Odelay”. Man tröttande ganska snart och nu började hemlängtan komma. Efter en vecka i leran, stanken och bland 100 000 människor började man längta till en dusch och sin egna lugna vrå.
Avslutade min Roskilde vecka med att slötitta på Supergrass. Eftersom jag nästan aldrig hört dem innan så tyckte jag väl inte att det var så bra. Dessutom har jag ganska svårt för deras buskiga polisonger… Senare på kvällen satte ett åskväder med enorma blixtar igång och jag har aldrig sett något liknande. Leningrad Cowboys som spelade på stora scenen fick en enorm ljusshow, som att döma av publikens jubel, blev mycket uppskattat! Återigen öppnade sig himlen och regn forsade ner på oss stackars campare (och in i våra tält) och jag lovade mig själv att aldrig mer åka på Roskilde-festivalen. Men jag vet hur det kommer bli. Nästa år är man där igen och njuter av den, trots allt, underbara musikfesten!