Trevligare poppojkar är svåra att hitta.

När vi först träffar de tre tystlåtna trevliga pojkarna i Eggstone sitter de nedsjunkna i en sliten gammal soffa i en trång liten skrubb bredvid scenen på Kalmar nation i Uppsala. På scenen står förbandet the Mopeds och gör sin soundcheck, det låter ”mycket” om dem. Eggstone ser likgiltiga och fruktansvärt uttråkade ut och tråkigt är precis vad de gillar att ha innan spelningar, berättar de när vi träffar dem för en intervju några timmar senare.
— Helst ska man sitta i ett iskallt jättetradigt grått rum någonstans och bara sitta och sura… då blir det desto mer roligt på scen, säger Per på bred skånska.

Efter 10 år och nästan 500-600 spelningar med bandet Eggstone är de inte ens nervösa inför spelningar, något de saknar eftersom det oftast går bättre och man skärper sig när man är lite nervös.
— Man får nästan försätta sig i nervositet, för det blir bäst då. Förut var det nervöst när det var mycket folk nu känns det nästan som det är nervösare när det är lite, säger Per.
— Vid soundcheck och så, tycker Patrik. Per fortsätter.
— Vi har spelat på så mycket konstiga ställen och på så många konstiga tillfällen så vi är härdade. För kanske tio år sedan spelade vi på en invigning av ett rehabiliteringshem i Staffanstorp, mitt på dan i tre timmar, med lite pauser. Mitt bland en massa järnställningar och maskiner (Per gestikulerar och låter som en gnällig dörr) stod vi och såg vilsekomna ut. Så när det kom in en 80-årig gammal tant i rullstol så viskade han som ägde stället ”Spela nu” och så spela vi så löst som det bara gick. Alla tyckte det var lite pinsamt, det var högst 4-5 personer i rummet samtidigt. Det var en så hopplös situation, så har man gjort något sådant så känns inget nervöst längre.

”I’ll do my sleeping
when I’m dead”
— ”Still all stands still”

Nästan bara tjejer som slår i Japan

Under alla dessa år har det så klart hänt ett och annat, bland annat har de varit i Japan ett antal gånger för att spela för ”små” poppare, och äta en massa ris.
— Eftersom det enda vi kan säga på Japanska är ”En skål ris, tack” och ”En skål ris till, tack.” säger Per och skrattar.
— En gång beställde jag in en inbakad tiger, det lät så likt ris.
Hur kommer det sig att Svensk pop är så populärt i Japan?
— De lyssnar väldigt intresserat och initierat. De dras nog inte med sådana fördomar som vi har i Europa, att ett band från Polen är dåligt. Kommer det ett band från Polen så ger de dem samma chans som ett band från England och Sverige, tror Per.
— Det är många genres som är stora i Japan och många hängivna människor från varje typ av musik som är jätte intresserade, säger Patrik.
— Det är nästan bara tjejer som slår i Japan faktiskt, eller band med kvinnliga sångerskor. Det finns inga svenska band med killar på sång som det går riktigt bra för, säger Maurits.
— Det är fantastisk att Svensk popmusik är så uppmärksammad i Japan som den är. Men den är ändå inte så stor som det försöker framstå här. Det finns en hängiven poppublik som verkligen är intresserade av att lyssna på allt. De enda som sålt riktigt mycket är Cardigans och Cloudberry jam, som nått utanför de popkretsar och nått ut bland vanligt folk, tycker Per.

Vilket tycker de själva är Sveriges bästa band? Efter lång betänketid säger Maurits till slut.
— Jag tycker Bob hund är bäst.
Per håller med. Patrik då?
— …hmmm… jo… det tycker jag också.
Är ni oftast överens eller bråkar ni mycket?
— Det är lite sådär som det kan vara mellan syskon om man umgås så jättemycket, tror Maurits.
— Vi är mest lite sura och gnälliga, som gamla par… hackar på varandra, lägger Per till.
— Det är rätt påfrestande att sitta i en buss 8 timmar, så ska det hållas tider, då blir det lätt dålig stämning, säger Patrik trött.

Pers tre i topp av egna spelningar.

• En för tre år sedan med Bob hund på Mejeriet i Lund.
• En i England i november förra året.
• På popstad nu när det var radio och tv inspelning. Det var en kul spelning men vi vet inte hur det lät.
— Vi har gjort jättemånga sådana där rock gig när vi spelade lite mer rock/punk/jam-artad musik och spelat i sådana här små källarlokaler. Det känns som man kan den biten. Så nu brukar jag vara lite mer känslig på hur det låter. Det är lite svårare låtar att spela som kräver lite, man kan inte riktigt rocka sönder dem när det går dåligt, släta över dem med oväsen som man kunde göra förut. Det är ett litet annat uttryck, säger Per.

”I’m putting birds in cages, so that they won’t die, so that they won’t fly…
I hope a dog will bite me, not so I will die, just to make me cry”
— ”Birds in cages”

”Vive la différence!”

I januari släppte de sitt tredje album ”Vive la différence!” som alla tre tycker är den bästa platta de gjort tätt följt av den första.
— Vi är jävligt nöjda. Det känns väldigt skönt att den är färdig, att den är ute. Det har tagit ganska lång tid att göra den så det känns förlösande på något sätt, säger Patrik lättat.
— Den säljer väl okey, enligt Patrik, Maurits inflikar snabbt.
— Den säljer bättre än de andra.
Hur mycket det är säger de ej. Han fortsätter.
— Första skivan ”In San Diego” säljer fortfarande bra, den har sålt lika mycket hela tiden.
— Vi skriver ju inte direkt ”hits”, vi har en förmåga att trassla till det lite för mycket för att det ska bli hits, vi gör ju bara det vi själva gillar, säger Patrik.

”I’m going shopping when it’s not so crowded. I see the girl that woke me up last sunday”
— ”Never been a better day”

Vad gillar ni?
— Det vi själva gör, säger Patrik och skrattar och fortsätter. Vi lyssnar på allt. Jag tycker det finns bra musik i alla genres utom i dansband, där det inte finns något som är bra. Patrik blir då genast avbruten av Per som börjar citera den klassiska Svensktoppen ”hitten” 10 000 röda rosor.
— ”Tiotusen röda rosor vill jag skänka dig, tiotusen röda rosor i ett fång”, det är väl fint?
Vi andra blir genast tysta och undrar om han verkligen är seriös eller ej.
De känner absolut inga krav på att hålla på lika dan som de alltid gjort.
— Det känns ändå som vi gör ganska vid musik, från det lite hårdare till det lite mjukare. Det känns som vi kan rymma rätt mycket i bandet, säger Patrik.
— Jag tror att vi tycker de skiljer sig åt mer än vad du tycker, säger Per om deras skivor.

Det finns många som tycker att Per sjunger lite likt Morrissey på senaste skivan.
— Jag kan förstå det, bitvis, men jag skulle kunna sjunga jävligt mycket mer likt Morrissey… om jag hade försökt. Men jag har aldrig riktigt lyssnat så mycket på Morrissey, det är mest Patrik som har varit Morrissey-fan. Men jag lyssnade rätt mycket på The Smiths på 80-talet.
— Jag tappa lite sugen. Jag älskade Smiths men är rätt besviken på hans första soloskiva, säger Patrik.
— Jag tycker faktiskt inte det är speciellt likt, men jag tar det verkligen som en stor komplimang. Om någon kan uppfatta det som Morrissey och bli berörd som man kan bli berörd av Morrissey så tycker jag att det är jävligt smickrande, säger Per om sin sång.

Beatles fantaster

Vilken var er första skiva, ni köpte?
Maurits: Beatles — White album, när jag var 8 år. Om man bortser från sådana där klapp och klang och televinken.
Patrik: ABBA — Ring, ring.
Per: En singel med Donnavan — Mellow, yellow.
Har ni några favoriter just nu?
— Jag lyssnar rätt mycket på skivor som jag fått från Japan, den typen av pop som de älskar där. Japanerna samlar ihop allt, mycket fransk pop. De letar reda på listor med musik över hela jordklotet och ger ut i Japan. Ibland är det fantastiskt bra. De ger ut mycket 60-talspop.

Finns det några bra Japanska band?
— Det finns en del artister som är duktiga men det är ett lite svårt läge för Japanska artister att utvecklas. Det är lite som det var här på 80-talet, om man inte sjöng på svenska så blev det inget, så är det nog för Japanerna. På Japanska har de lite svårt att nå ut utomlands.
— Daily dishes är två tjejer som är skitbra, sjunger på engelska, helt sanslöst. Super lo-fi, extremt lo-fi.
— När vi började spela som Eggstone, för länge sedan lyssnade vi väldigt mycket på The Jam, såg ut som dem och lät lite sådär, höll på och hoppade precis som de gjorde, Smiths lyssnade vi mycket på, the Clash också, säger Maurits.
— Vi gjorde faktiskt intervjuer innan någon intervjuade oss. Det var nästan så vi började, byggde våra egna instrument och hittade på ”radioprogram” där vi intervjuade oss själva, säger Patrik.
— De var inte så djupblodade, kanske, minns Per.
— Vi började egentligen runt ett sånt fritt valt arbete, kortfilms grupp på högstadiet. Så blev vi ett gäng runt det på kanske 10-12 personer och i det gänget blev det ett band som bytte medlemmar, så höll det på så fram till vi började gymnasiet.

Historieförfalskning

I sina ”radiointervjuer” kunde de ljuga så mycket de ville, vilket de ibland gör även nuförtiden. Per berättar.
— I början när vi blev intervjuade så gjorde vi det hela tiden, ljög om allt. ”Vi har spelat hur många gånger i England och USA. Sålt så och så många skivor”. Men nu känns det inte spännande, känns inte som man behöver ta i, det är rätt bra som det är.
— Om man tänker på det så har vi nog ljugit en hel del, lägger Patrik till, — Det finns många störtsköna ljug. Men de är fortfarande hemliga. De kommer i mina memoarer när jag blir gammal.

I början hette de Urinators som senare byttes ut mot det lite trevligare namnet Johnnies sykel som var en sextett med Rikard Löfgren på sång. Efter att medlemmarna kickat varandra började de tre nuvarande medlemmarna spela tillsammans och tog namnet Eggstone. Deras första spelning var 31 maj 1986 på Smålands nation i Lund. Där ägde även deras första riktiga intervju rum.
— Det var två tjejer från Skånska dagbladet som hade prao där.
— Det jobbigaste är när den som intervjuar inte vet vad det handlar om. Det händer ibland att någon tidning eller radio skickar någon journalist som inte alls vet vad Eggstone är, det är jättetråkigt. Men om man märker att journalisten själv är intresserad och vill veta, då är det kul, tycker Maurits. Per tycker att alla frågor är spännande och tycker de har fått svara på det mesta.
Hur känns det att se sig själv på TV och i tidningar?
— Jag tycker det känns vansinnigt jobbigt. Man ser ju alltid konstig ut för man ser ju alltid tvärtom ut. Alltid när man tittar sig i spegeln så är man van att se sig spegelvänd, så allt som är helt snett i huvudet är man van vid och sen när man vänder på det som man ser på ett foto, så ser man helt koko ut, för då är allting tvärtom och då syns det mycket tydligare.

Egen studio med en speciell atmosfär

De har en egen studio nere i Malmö, känd under namnet Tambourine. Dit kommer artister från hela världen för att spela in. Veckan efter intervjun ska engelska Saint Etienne dit och spela in sitt nya album.
— Det känns jättekul, de är så trevliga också. Det känns kul när man får uppmärksamhet från hela världen, från England, Tyskland och så. Bland annat ska Selig ett stort tyskt band dit. Det är rätt kul. Det är en lite studio så, men den har en speciell stämning, en speciell atmosfär som tilltalar många, säger Per.

Hur blir det i framtiden, kommer ni släppa många skivor till?
— Det blir väl någon till i alla fall, tror Patrik.
— Jag tycker det känns som det precis har börjat, vi har ju ett eget skivbolag och har just gjort en skiva som vi är jävligt nöjda med. Det känns bra. Det känns som vi kan göra precis vad som helst. Vi kan ge ut notböcker som vi förlorar 100 kronor per bok. Den har sålt mycket mer än vi trodde, nästan 200. Jag tycker det är rätt bra, jag räknade med att den skulle sälja 12 ex. Den går att köpa i vår lilla affär, säger buisnesmannen Per.

Hur ska en bra spelning vara?
— Det får ni se senare.
Och det fick vi verkligen uppleva. Det var mycket folk nere i Kalmar nations källare denna onsdagskväll den 19 februari. Ett litet kravallstaket hade till och med letats fram för att skydda Eggstone, eller kanske publiken. Bandet verkade vara på topp, kanske var det för att vi tråkat ut dem med en intervju eller för att stämningen var så bra. De spelade de flesta låtarna från nya skivan blandat med en del favoriter från de gamla skivorna. Till hjälp hade de två av medlemmarna från Mopeds som spelade trumpet och trombon och lite akustisk gitarr.