Det finns en 60-årig rysk taxichaufför som förstår sig på Yngwie Malmsteens musik. Det har gett den svenske gitarrhjälten hopp inför framtiden och nya albumet ”The Seventh Sign”.
— Får bara folket höra min musik kan jag bli riktigt stor, tror han.
Kellys Bar, Stockholm, januari 1993:
Yngwie Malmsteen är på besök i sitt gamla hemland. Vi sitter och pratar om hans då årsgamla skiva ”Fire And Ice”. Den gick som första utländska skiva rakt in på förstaplatsen på japanska försäljningslistan. I övriga världen har den sålt så dåligt att jag undrar om det inte finns risk för att skivbolaget Elektra gör sig av med honom.
— Ingen chans, slår Yngwie ifrån sig. Jag får göra åtminstone en skiva till.
Men icke. Under våren får svensken beskedet att han är droppad, alltså sparkad ur Elektras artiststall.
Grand Hotel, Stockholm, ett år senare:
— Och detta trots att kontraktet klart och tydligt sa att jag skulle få göra en skiva till! påpekar Yngwie Malmsteen upprört där han tar en öl i pianobaren.
— Ett kontrakt är tydligen inte mycket värt i musikbranschen. Men man kan inte sätta sig i en rättegång mot ett så stort bolag. Det går inte att vinna.
Hur kändes det, och vad tänkte du, när du fick veta att skivbolaget sparkat dig?
— Jag blev jävligt ledsen, alltså. Jag blev sne’. Att de vågar göra så! Först tuta i mig att de tycker att jag är den bästa gitarristen de hört, sedan slänga mig på sophögen.
Nu har du skrivit på för det japanska bolaget Pony/Canyon?
— Bästa bolaget därborta. Jag ska inte nämna någon summa, men jag fick ett större förskott från Pony/Canyon än jag fick från Elektra Worldwide.
Hur ska du göra för att få ut nya albumet ”The Seventh Sign” i resten av världen?
— En massa bolag är intresserade: BMG, Atlantic… Jag vet ingenting, jag fattar ingenting. Jag är musiker, inte affärsman.
Upplever du det som ett misslyckande att bara ha skivkontrakt i Japan?
— Jag är besviken. Jag är besviken… Men jag är också realist. Band som sålt mycket mer än jag kan inte få skivkontrakt idag. Visste du det? Warrant, Slaughter… Skid Row håller på att bli droppade. Bara för att nån artsy-fartsy asshole bestämt sig för att köra nån jävla neo-punk. Precis som 1977.
Du syftar på all alternativ, trendig rock som industrial och grunge. Finns det inga sådana band du gillar?
— Nej. Gud, jag saknar ord, JAG SAKNAR ORD… Den där så kallade ”musiken” är helt inkompetent, helt… FEL! Låtarna är usla, men det är i och för sig en smaksak. Men de kan ju FÖR FAN INTE SPELA! Det är skandal, alltså. Jag menar inte att alla ska vara klassiskt skolade och spela superbt, men stäm åtminstone instrumenten och sjung inte falskt! Den rådande musiktrenden är SKRÄMMANDE!
Sist hade du ett helsvensk band. Endast keyboardisten Mats Olausson är kvar. Vad hände?
— Jag sparkade Göran Edman, sångaren. Han var inte tillräckligt bra på scenen. Nervös, verkade inte vilja vara på en scen. Svante Henryson, basisten, fick sparken på grund av ungefär samma sak. Trummisen Ulf Sundberg fick också sparken. Mats Olausson var den ende som alltid spelade perfekt och var professionell.
Du har ersatt svenskarna med amerikaner?
— Ja. Nye sångaren Mike Vescera kommer du att älska! Hans rötter är Styx, Kansas, Queen — alla coola, pompösa band. Han har en bra rockröst, lite åt Dio-hållet. En sångare var inte lätt att hitta. Jag försökte allt! Hade Jeff Scott Soto tillbaks i bandet, Joe Lynn Turner tillbaks i bandet… Snackade med Ian Gillan, Dio… Till slut fick jag ett tips av Mike Varney (gitarrmogulen som upptäckte Yngwie) som ledde mig till Mike Vescera. Varney hjälpte mig att hitta trummisen Michael Terrana också. Han har tidigare spelat med Tony McAlpine. Och Bone Nasty, haha! Det är jag väl inte så stolt över. Basgitarren spelade jag själv på plattan. På turnén kanske det blir en kille som heter Barry Sparks.
Du började spela in med Jeff Glixman som producent?
— Han fick sparken. Han satt ivägen. Han har försämrats. Jag ska nog aldrig mer ha en producent.
Det har gjorts två låtar om dig på sistone. Glenn Hughes uppmanar dig på sin nya singel ”Pickin’ Up The Pieces” att plocka upp bitarna och bygga upp ett anständigt liv. Hughes säger även att ditt management bett honom ta rehabiliteringsläkaren som hjälpte honom att bli ren från knark och ”göra dig frisk”, som Hughes säger.
— (Kort tystnad) Va! Det låter intressant. Han har nog fått en felaktig bild av mig, den massmediala. Han känner inte mig. Barockt! Dessutom mår jag bra och är lyckligt kär.
Sedan har din förre sångare Göran Edman skrivit låten ”Vodka And Ice” (en drink Yngwie är förtjust i /reds anm) om dig och sjungit in den på Glorys senaste skiva ”Positive Buoyant”. Det är ingen trevlig bild av dig han målar upp: en skrävlande idiot som bara slåss, super och förstör…
— Ja, där ser man. Alla får en viss bild av mig. Vissa känner mig inte.
Men det gör ju Göran Edman?
— Nä, det tycker jag inte. Inte KÄNNER mig. Det fanns alltid en viss friktion mellan oss. Det finns en massa människor som känner mig, men som inte förstår mig.
Varför skulle du vara så svårförstådd?
— Jag är av komplex natur, liksom.
Du är en oerhört komplext sammansatt människa. Du har två motstridiga sidor: dels en sofistikerad som spelar virtuosa solon influerade av de klassiska mästarna, dels en sida som röjer, super och sparkar på saker…
— Påstår du att jag är schizofren? Jag vet inte… Det beror på hur jag känner för tillfället. Ska man snacka om att vara schizofren så är Göran Edman det. Han kan vara snäll och tillbakadragen enda stunden, för att i nästa käka kattmat, tugga på lysrör och slå flaskor i skallen på sig själv. Då är jag mycket mer kontrollerad.
Du har sagt att du är väldigt irriterad över att svensk massmedia bara skriver om dina skandaler och inte din musik. Innebär det att du tänker säga nej till vissa tidningar som vill intervjua sig?
— Nej, för jag skiter i vad de skriver.
Det gör du väl inte, du har ju reagerat?
— Men jag skiter i det INOM mig. Att bli porträtterad så där smutsar ner min ära och stolthet. Men jag ligger inte sömnlös för det.
Finns det ingenting i skandalskriverierna som du gillar?
— Näe.
För du gillar ju alla andra delar av rockmyten: snabba bilar, mycket pengar, snygga kläder, slå sönder gitarrer, kvadda hotellrum — varför skulle du inte gilla skandalbilden av dig själv?
— Haha!
Om du är uppriktig, tycker du inte att den är lite ball ändå?
— (Tystnad) Nä, jag tror inte det. Jag tror inte det. Haha! Det låter roligt när du sätter in det i ett sammanhang. Men jag tror inte det. Haha! Jag vill bara att folk ska gilla min musik. Jag vill att de ska reagera ”wow, den där långhåriga jäveln kan verkligen komponera och spela”. På den här plattan har jag en låt som heter ”Brothers” som handlar om min döde bror Björn. Jag spelade upp den i en taxi. Chaffisen var en 60-årig ryss som frågade: ”Vem är det som gråter?”. Det var ingen som grät, det var min gitarr. Sådant gör mig övertygad om att musik som kommer från ett passionerat hjärta, kan inte miss sitt mål. Bara folk får höra det. Men jag har aldrig fått chansen. Inte som många andra artister som blivit stora. Så är det.
Lämna ett svar