MARDUK — en av de absoluta tungviktarna i black metal-ringen.
Deras meritlista kan mätas i kilon. De slår snabbare än de flesta och är återigen redo att slå knock på black metal-konsumenterna. Ja, dubbelknock till och med — den sjunde fullängdaren ”La Grande Danse Macabre” och dubbelliven ”Infernal Eternal” har precis landat på skivdiskarna.
NI FÅR FÖRLÅTA MIG för det lite ”corny” boxningstemat i ingressen, men det finns faktiskt ett litet samband mellan Norrköpings black metal-stoltheter och sportens värld. Det slår mig nämligen att kvartettens vokalist Legion låter som vilken seriös idrottsman som helst när han inleder vårt samtal med en lägesrapport.
— Jag har inte druckit alkohol på 6 veckor och kommer att ta det lugnt tills vi kommer hem från våra turnéer. Vi ska ut på två vändor, sammanlagt två och en halv månad, med bara några dagars vila emellan. Så just nu är det bara styrke- och konditionsträning som gäller. När jag kommer hem, då djävlar ska jag dra ut på krogen med tre tusen på fickan och bränna rubbet, tillägger han längtansfullt.
En av dessa turnéer är ”No Mercy”, ett årligen återkommande festivalpaket som MARDUK har varit en del av två gånger tidigare, 1998 och 2000.
— Vi börjar i Dublin den 19:e mars, sedan fortsätter vi ned genom England, över till Frankrike och efter det avverkar vi Portugal, Spanien… ja, det är en stor del av Europa faktiskt. Även en del länder i Östeuropa. I år är det vi som headlinar. Med oss har vi plutoner som t.ex. AMON AMARTH, GOD DETHRONED och VADER.
Wow, ni har fint resesällskap minsann.
— Ja, absolut! Ändå tror jag inte att det kan slå förra årets festivalpaket: Vi, IMMORTAL, DECIDE, CANNIBAL CORPSE plus ett par förband — det bästa från både black- och death metal-scenen. Vi hade kunnat gjort ännu fler spelningar än de vi gjorde och spelat inför 3 000 personer varje kväll.
— 11 utav de 33 spelningar vi ska göra i Europa ingår i ”No Mercy”-svängen. När vi är klara med Europa var det från början tänkt att vi skulle åka hem och vila i ungefär en och en halv vecka, för att sedan bege oss till staterna. Där ska vi ut på vägarna med DEICIDE. Nu verkar det som planerna ändras så att vi stannar kvar i Holland och gör några extra spelningar för att sedan åka ned till Grekland och göra tre konserter där. Då kommer vi hem till Sverige den första eller andra maj. Planet till USA lyfter den fjärde maj så det blir nog inte så mycket vila. Man hinner fixa tvätten, inte mycket mer.
De har fullt upp alltså. Och att repa in alla låtar är ett hästjobb, bara det: De ska nämligen ha två helt olika liveset — i Europa blir det mest att promota nya skivan medan det blir mer ”best of”-karaktär på låtlistan till USA, eftersom de aldrig gjort någon riktig turné där.
Enligt Legion så är turnélivet det bästa som finns. Det märks att han ser fram emot att få komma iväg.
— När man står på scenen, den stunden är helt fantastisk. Det är så mycket energi som släpps lös och man får värsta kicken.
Man kan även få en flaska i huvudet, säger jag och syftar på när Legion och kompani spelade i Stockholm för några år sedan.
(Skratt)
— Ja, det var lagom muntert att inleda den Sverigeturnén med ett jack i tinningen. Lyckligtvis var det en engångsföreteelse.
Jag var där och kikade och blev förvånad — och imponerad — över att ni inte bad publiken att dra åt fanders för att sedan avbryta konserten.
— Det var ju inte alla andras fel att den där jävla idioten höll på sådär. Jag har hört några roliga historier om att han har fått sig några rejäla omgångar, myser Legion.
Vi fortsätter på ”få saker i huvudet”-ämnet och det visar sig att Legion kan tala om vilket band det var som fick en fisk på sig när de spelade i Svea Rike. IMMORTALS Abbath berättade ju för mig att DIMMU BORGIR fick upp ett lösskägg på scenen men han sa också att det var ett band som fick smaka fisk, men han kom inte ihåg vilket.
— Det var DIMMU BORGIR, det också. Sångaren fick en fiskjäkel på sig. Får jag välja mellan en flaska och en fisk så väljer jag banne mig flaskan, garvar Legion.
Norrmän gillar ju visserligen fisk.
— Ja, men ändå, vilken förolämpning. Du, nu kom jag att tänka på en kul grej som George i CANNIBAL CORPSE berättade för mig, fortsätter sångaren exalterat. De var ute 1996 med ANTHRAX och MISFITS och de var i Los Angeles… eller var det Chicago, jag kommer inte riktigt ihåg men skit samma. Doyle, gitarristen i MISFITS, hade sagt: ”Fan, jag tror att det kan komma en gammal polare härifrån och hälsa på ikväll…”. George blev lite förundrad eftersom det var 13-14 år sedan MISFITS hade lirat i den staden, men Doyle sade att: ”Den här killen kommer garanterat ihåg mig. Jag spräckte hans skalle genom att slå gitarren i den.” Publiken på nån klubb hade tydligen för vana att kasta en massa saker på banden och MISFITS var ju galningar när de var yngre, jag har hört massor med historier om deras våldsorgier. I alla fall, de fann sig inte i att få massa skit på sig så de flög ner i publiken och slogs. Doyle, som antagligen var som ett hus redan då — Glenn klagade ju på att han hade för stora händer för att lära sig spela gitarr — slog gitarren i huvudet på den här killen, så hårt att gitarren gick i bitar. Det är ”Take no prisoners”, liksom.
Riktiga GG Allin-fasoner, låter det som.
LEGION GILLAR ATT prata turnéliv. Turnerandet är en stor och viktig del av MARDUK. Han delar gärna med sig av de incidenter bandet råkat ut för. Om mytomspunna DEICIDE har han följande att berätta:
— De är jäkligt schyssta men man ser inte så mycket av vissa av dem. Bröderna Hoffman håller sig undan mest hela tiden, Eric kommer ned och äter vid cateringen ett par gånger per dag sedan är det bra. Glen är mer pratsam. Vi satt nästan varje dag och snackade med varandra om allt möjligt. Men de styr ju och ställer, de har ju en säregen humor, fnissar Legion, och det är att skita överallt.
Ja, jag hörde av AMON AMARTH-killarna att de hade råkat ut för DEICIDEs bajshumor. DEICIDE hade hittat på ett kylskåp och skrivit en lapp där det stod ”Beer for AMON AMARTH” och satt den på kylskåpet. När AMON-boysen öppnade kylen låg det inga öl utan några bajskorvar.
— Ha, ha, ja det är typisk DEICIDE. När vi spelade med dem i Hamburg hörde vi värsta vrålgarvet från deras backstage-rum. Vi gick såklart dit och kollade och fick se Glen gå runt med en bricka med en brödbit på, och på brödbiten låg det en bajskorv. Deras personliga assistent — som bl.a. hade viktiga uppgifter som att hålla Erics gitarr på scenen när Eric stretchade mellan låtarna och att servera kaffe åt Glen — filmade med videokamera, så det lär finnas schysst material att ta av om de ska släppa en köpvideo. På ett ställe i forna öst så sket Eric ned det enda handfatet som fanns. Sedan satt de och skrockade inne i sitt backstage-rum.
Det låter som om bajsmannen får tuff konkurrens om DECIDE kommer till Hultsfredsfestivalen.
— De har vrickad humor men är som sagt riktigt trevliga och tillmötesgående.
Nu glider vi in på festivalsnack och hamnar nere i Tyskland, närmare bestämt i Wacken. Varje år i början på augusti förvandlas den lilla byn till ett riktigt metal-mecka dit det vallfärdar uppskattningsvis 30 000 metalfans. Vart man än går i den lilla hålan så är det metal, ett exempel är att värdshuset varje morgon dukar upp något de kallar ”metal-breakfast”. MARDUK uppträdde där förra året — tyvärr samtidigt som LOCK-UP vilket resulterade i att jag missade dem — och Legion är lika positiv till denna kanonfestival som undertecknad.
— Ingen festival är perfekt arrangerad eftersom är så mycket stohoj och så många band att ta han om, men Wacken är den som är bäst organiserad av alla som vi har spelat på. Det är bara att komma dit, hämta backstage-passet, säga åt chauffören när man vill bli hämtad och sedan flyter allt ganska fint. Det var kul att spela där för vi missade ju en spelning på Wacken 1999. Vi hade bara kommit trettio mil från Norrköping när bilen pajade. Då ringde vi och sa att vi inte kunde komma: ”Nej, vad synd”, sa de och bokade om vår tid från 18:00 till 01:00 men vi kunde såklart inte dyka upp i alla fall, för bileländets skull. De körde i alla fall nåt intro vid den scenen där vi skulle ha spelat och det stod massa folk och skrålade ”Marduk! Marduk!”, och så vart det en strippshow! Då gick det rykten som sa att vi var där men att vi var för fulla och att vi hade sagt ”fuck off!” till arrangören. Vi fick höra många konstiga saker, skrattar Legion.
Vilken är den sämst arrangerade festival ni har spelat på då?
— Hm, den värsta vi har varit på… Tidigare i år spelade vi på en festival i Belgien, den var lite skum. Jag förstår inte riktigt varför de bokade oss för de var knappt något metal-folk. Det var 80 000 människor där och när vi spelade var det uppskattningsvis 5 000 framför scenen. Det var nästan bara en massa konstiga band som spelade. I den stora hallen, där de hade ordnat provisoriska omklädningsbås, lirade de sån där jävla gangster-hip hop hela tiden och när vi hade bytt om och skulle gå ut därifrån så stötte vi på DESTINYS CHILD, som var på väg in för att byta om. Då undrade man ju vad sjutton man gjorde där, garvar Legion. Det var kasst ordnat också; ingen hämtade oss, ingen kunde engelska och de skjutsade oss för sent till flygplatsen så det var ett jäkla strul innan vi kom hem.
— En till grej, fortsätter Legion, som vid det här laget har fått upp ångan och pratar på utan att jag får en syl i vädret. Mig gör det ingenting — det är söndag, jag har precis ätit lunch, det enda inplanerade är en filmhyrning framåt kvällskvisten, jag har två 90 minuters kassettband (vilket visar sig behövas) så jag lyssnar med nöje när jag får höra fler anekdoter på klingande norrköpingsdialekt.
— Jo, förra sommaren råkade vi ut för en riktigt jävla idiot nere i Tyskland. Det var strax efter Wacken då han erbjöd oss ett gig på vårkanten men vi sa att det var omöjligt eftersom vi skulle hem och skriva material till en ny skiva. ”Ok, det är lugnt” sa han, men sedan dök det upp massa flyers på en del tyska festivaler som vi gjorde. Det stod att vi skulle headlina plus att ASPHYX skulle lira, och så var det ett gäng tyska black metal-band och dylikt. Sedan så träffade Matti i DARK FUNERAL den här tyska snubben och frågade lite om spelningen. ”Ah, fan, det blev fel på flyerna vettu, men jag ska gå ut med det på Internet och berätta att det inte är MARDUKS fel” sa han då. Matti berättade det här för mig så då trodde man ju att allt var lugnt. Sedan när festivalen ägde rum så var det lite folk jag känner där — ASPHYX hade förresten precis splittrats då — och då stod det på ett stort plakat att De enda som ni ska hata är MARDUK, de jävla svinen, för de bara sket i allt och stannade hemma. Vi blev ju fly förbannade för det stämde inte alls.
— Vi hörde av oss till arrangören och han påstod att folk hade ljugit för oss och att några sådana plakat inte existerade, men det visste vi ju att de gjorde. Så vårt rykte skadades bara för att de ville få dit mycket folk och tjäna lite pengar. Han hade till och med ett falskt kontrakt som han visade upp för Rock Hard. Jag träffade nyligen några grabbar från Rock Hard och pratade med dem, men vad fan skulle de tro, och skriva, när han håller upp ett papper och säger ”Titta här, de har skitit i allt”. Nu har vi en officiell hemsida, www.marduk.nu, där vi lägger upp alla turnédatum. Då kan folk kika och står inte spelningen med där kan de vara säkra på att vi inte dyker upp. Då slipper man få en massa skit för saker som inte är ens eget fel. Snacket och ryktesspridningen sätts igång och sedan spelar ingen roll hur många intervjuer man gör och förklarar hur det egentligen ligger till, det är svårt att ändra på folks uppfattning.
Ni som hållit på så länge borde väl ha fått massor med knasig fan-mail. Finns det något som du speciellt kommer ihåg?
— Oj, vi har ju fått så väldigt mycket post, så det är svårt att välja ut något särskilt. Ett tag trillade det in ungefär sextio brev per dag i vår postbox. Nu är det betydligt lugnare, folk fattar väl att vi inte har tid att svara på alla. En del försöker man svara på, men att hinna med alla är omöjligt. En del dumma brev man ju fått, bortsett från blodindränkta brev från folk som tror att de är ondast i världen så är väl det mest korkade ett brev från en snubbe i Colombia. Han ville att vi skulle komma dit och spela men tyckte att det inte var mer än rätt att vi skulle dela på kostnaderna. Till att börja med kunde vi skicka ned ett par tusen plattor till honom, så skulle han höra av sig sen. Så det kommer en del dumma förslag.
— En rolig grej är att när vi spelar i Frankrike så kommer det alltid en tjej, hennes kille och hennes morsa och kollar. Den här tjejen brukar skriva brev till mig som är fyra-fem sidor med världens prydligaste handstil där hon berättar tusen saker. Det bisarraste är att grabben skriver vissa delar av breven. Hon skriver typ ”Oh, jag vill knulla med dig…” — värsta porrgrejerna — och så kommer han in och berättar om konserter som han varit på. Sen kommer hon in med lite mer snusk och sedan kommer grabben igen och frågar vad jag tycker om den och den skivan. De är perversa de där jävlarna, skrattar Legion. Och hennes jäkla morsa, hon klängde på vår turné-manager medan tjejen klängde på mig som en idiot. Vad gjorde killen då? Jo, han stod bredvid och bjöd på sprit! Snacka om lustiga familjen. Men det är också det som är charmen med att vara ute och spela, man stöter på så mycket galet folk.
DET VAR TÄNKT att intervjun skulle göras med Mogge, som är den enda originalmedlemmen, för ett par dagar sedan. Han blev dock tvungen att ställa in intervjun. Mina frågor som rör de tidigare plattorna — Legion tog över mikrofonen efter Joakim Af Grave strax innan inspelningen av den fjärde fullängdaren ”Heaven Shall Burn… When We Are Gathered” — får lov att strykas, av uppenbara skäl. Istället frågar jag Legion när han hörde MARDUK för första gången och hur det kom sig att han började sjunga i bandet?
— Jag köpte ”Fuck Me Jesus”-demon. De fick kultrykte direkt, det var den galnaste och värsta gruppen häromkring. Vid den tidpunkten så harvade jag runt med nåt demoskräp. Då tänkte jag att ”Fan, i det bandet ska jag sjunga”. Sedan var jag med i OPHTHALAMIA från 1993 fram till våren 1995. Då fick jag chansen att sjunga i MARDUK. Vid det laget så kände jag killarna bra och de skulle göra sig av med Jocke och jag trivdes inte i OPHTHALAMIA, så det passade perfekt att jag började sjunga i bandet.
Nuförtiden kan Legion, Morgan Steinmeyer Håkansson (smeknamn: Mogge. Gitarr), B. War (smeknamn: Bogge. Bas) och supertrummisen Fredrik Andersson (smeknamn: Froding) försörja sig på bandet. Legion berättar att det är mycket jobb med att svara på intervjuer, förhandla fram turnéer, och skriva musik så klart.
— Mogge tar hand om nästan allt låtskrivande och jag gör nästan alla texter, Mogge har skrivit några texter till den nya plattan så det var självklart att vi använde dem. Bogge är ju en klippa på bas och han brukar ha ett bra öra till vad som passar ihop och så, så arrangemangen av låtarna brukar vara hans bit. Allt runt omkring, att prata med folk ock dylik, brukar vara min och Mogges uppgift.
Att Bogge är en ruskigt bra basist kan väl inte ha undgått någon som hört MARDUK. Men det är inte förrän på nya opuset ”La Grande Danse Macabre” som jag tycker att basen är tillräckligt långt fram i ljudbilden. Ta det fenomenala basliret på öppningsspåret till ”Heaven Shall Burn…”-plattan, ”Summon The Darkness” — det borde ju enligt mina välkonstruerade musiköron ha legat betydligt högre i mixen. Det visar sig att boven i dramat är mastringen.
— Tidigare har mastringen alltid skett på Sony i Frankrike, under överseende av vår förra skivbolags-boss Hervé. Han fick det nämligen gjort gratis om han beställde över ett visst antal skivor för pressning. Vi brände t.ex. ”Panzer Division Marduk” innan den skickades iväg för mastring och då var sången ganska hög och sångljudet var ”raspigt”, ungefär det sångljud vi har på nya plattan. Men när Hervé var klar så låg sången i bakgrunden. Så mastringen har ställt till en del. Nu så har vi total kontroll över den processen. De som mastrade nya plattan gjorde två olika versioner och skickade de till oss så att vi kunde lyssna igenom dem och bestämma oss för vilken som lät bäst. Det slutade med att det blev ett mellanting av de båda. För att gå in på detaljerna så kan jag säga att varje låt mastrades olika. De tyngre spåren har mer bas i ljudbilden medan snabba har mer diskant och mer ”riv”. När det manglas på så är det lätt att baselementet i högtalarna inte orkar med om det är för mycket bas. Utav de högtalare vi provspelade på så var det bara mina Cerwin Vega-kylskåp — med två hundra HiFi-watt till — som pallade trycket, upplyser Legion.
Jag är också stolt Cerwin Vega-ägare, så under några minuter pratas det olika modeller, watt, sura grannar med mera. Jag antar att ni inte blir ledsna om jag undanhåller er den delen av samtalet.
EN SAK SOM JAG har reagerat på när jag läst intervjuer med MARDUK är att de hela tiden verkar sträva efter att bli snabbare och mer våldsamma. Jag antar att kulmen nåddes i och med förra plattan, den ultrasnabba ”Panzer Division Marduk”, för på nya alstret är det betydligt lugnare tongångar. Även om det stundtals manglas rejält.
— Vi funderar faktiskt på att göra en hyperhysterisk skiva igen, men det får dröja lite. Hade vi gjort en ”Panzer… II” så hade vi nog målat in oss i ett hörn. Vi kan ju inte göra en platta där vi grindar mer, eftersom det är grind på hela den skivan. Vi tog till och med bort outrot därför att det spelades på pukor och grejor. Istället la vi in lite maskingevärssmatter som avslutning på skivan, det var mer passande. Vi var så trötta på att det kom ut så mycket skräp-black metal med synthar och tjejsång, allt skulle vara melankoliskt med älvor i skogen och så vidare. Då tänkte vi att vi skulle göra den brutalaste skivan någonsin, med supergrymma krigstexter. Ta t.ex. låtarna ”Christraping Black Metal” eller ”Fistfucking Gods Planet”, det är ju total blasfemi. Formuleringarna i texterna är så jävla elaka, det absolut brutalaste jag kunde förmå mig att skriva.
— Vi hade förväntat oss att den skivan skulle sälja mindre än de tidigare på grund av att den är så extrem. Det skulle bli en ”älska-skiva” för die hard-fansen och de ”normala” lyssnarna skulle tycka att: ”Nu har de gått för långt, de där jävlarna…” men den blev väldigt väl emottagen överallt. Folk uppfattade det som en frisk fläkt för att det kom ut så mycket synthtjafs. Några har väl opponerat sig över krigskonceptet men det var inte alls som när ”Fuck Me Jesus” kom ut — den totalbojkottades i sju länder.
”La Grande Danse Macabre” är som sagt betydligt tyngre än föregångaren. Enligt Legion så hade det till viss del att göra med att det är en konceptskiva om döden. Då passar det med lite mer tung-gung. Idén till att göra tre konceptskivor på raken föddes när de höll att skriva ”Nightwing”-plattan. På den var temat ”Blood”, på ”Panzer…” var det ”Fire” och på nya utgåvan är det alltså ”Death”. BATHORY-klockan ringer.
— Det ska väl inte ses som någon kärleksförklaring till Quorthon direkt. Det är mer att vi använder samma argument som Quorthon, ”Blood, Fire, Death” — det är grunden i metal.
Nu är trilogin färdig. Hur går ni vidare nu? Med tanke på att ni verkar ha grymt bra framförhållning så antar jag att ni inte står helt rådlösa?
— En mini-skiva är i stort sett färdigskriven, den kommer att släppas i slutet på året. Vi eldar även på med låtidéer till den åttonde fullängdaren, det lutar åt att det blir ett undergångstema på den. Snart blir det ju mycket turnerande men i sommar fortsätter vi med låtskrivandet. Sedan ska vi ut på en rejäl höstturné, ungefär samma vända som vi gör nu i vår, alltså Europa och USA.
MARDUK HAR EXISTERAT som band i tio år och har släppt 12 skivor, om man räknar in EP’s och liveutgåvor. För att ha hållit på så länge har de bytt skivbolag anmärkningsvärt få gånger. Debuten släpptes av svenska No Fashion 1992, året därpå skrev de på för Osmose där de stannade ända tills förra året. Då startade de upp det egna bolaget Blooddawn, som de numera släpper sina alster genom. Men de samarbetar med Skånebaserade Regain som hjälper till med bl.a. distributionen.
— Osmose var — och är väl säkert fortfarande, för en del band — ett bra bolag att ligga på. Men på slutet tyckte vi att det funkade för eländigt alltså, det blev bråk om pengar och allt möjligt. Hervé blev ett jävla arsle rent ut sagt. Man kan ju tycka att han skulle vara tillmötesgående när bolagets två bäst säljande grupper, vi och IMMORTAL — som lämnade Osmose ungefär samtidigt — började klaga. Inte då, det var väl den jävla franska stoltheten. Han var snorkig och babblade om att han var så rik och sån skit. Sedan hörde vi några roliga historier om att han nästan börjat tjuta för att han hade förlorat sina storsäljare. Vi irriterade oss bl.a. på att Hervé signade bara en massa skit som sålde typ två tusen exemplar. Vi drog alltså in en massa pengar till skivbolaget som han brände på att signa värdelösa skräpband som inte sålde ett skit. Det hade varit bättre om han hade tagit de stålarna och använt till att pusha oss framåt. Man kan väl säga att vi hade vuxit upp till taket och han kunde inte ta hand om oss längre.
Legion kan inte lämna det där med Hervé utan fortsätter att klaga över sin forna bolagschef. Metalwire är ju tidningen som tycker att smutskastning är mycket bättre läsning än massa tråkigt prat om musikalisk utveckling, högteknologisk inspelningsutrustning, välkammade producenter och så vidare. Så jag lyssnar mer än gärna när Legion berättar att Hervé är lika bra på att göra affärer som en påse fiskmjöl.
— Han blev osams med alla. Han hade börjat jobba med en ny kille som tryckte T-shirts som var bäst i världen, sa han. Osmose skulle bli bäst i världen på allt, kunde han säga. Sen stötte man på honom ett halvår senare på nån festival eller dylikt, självklart var han full som ett ägg — det var han alltid — och då frågade man ju såklart hur det gick med den där lysande affären. Svaret man då fick var: ”Ahh, he was an idiot but I got a new guy and he is the best!” härmar Legion och låter precis som kommissarie Clouseau. Så han lade krokben på sig själv genom att vara så dryg och tro att han var världens rockstjärna.
En som är en rockstjärna — på riktigt — är Peter Tägtgren. I hans Abyss-studio har MARDUK spelat in sina fyra senaste album. Trots att de är extremt nöjda med Peters jobb så har de pratat lite löst om att testa något nytt i framtiden.
— Vi är lite sugna på att ta in Eric Rutan som rådgivare under en inspelning. Han skulle säkert kunna komma med många luriga infallsvinklar, han är ju en sån där supermusiker. När man träffar honom så snackar han i hyperfart om sin gitarr, den nya effektpedalen och så vidare. Eric är nog den mest passionerade gitarrist jag någonsin har mött. Att plocka in en sådan kille som kan granska våra låtar och komma med synpunkter på saker som kan göras annorlunda och bättre, det kan nog ge en intressant touch till vår musik.
När Legion fortsätter att prata om arbetet i studion märks det att Abyss inte är en studio man byter ut i första taget. Han öser beröm över Peter och kallar honom till och med för ”en femte medlem”.
— Vi har ju känt honom så länge och han har spelat med MARDUK på två turnéer. Det är så skönt för om Peter ska iväg på någonting, eller om vi vill jobba över, då är vi anförtrodda att vara i studion själva och hålla på så länge som vi vill — hela natten om vi så önskar. Vi vet ju hur studion fungerar, förutom på mixningsstadiet då. Sedan känner ju han till precis vilket ljud vi vill ha, så vi jobbar grymt bra tillsammans. Nya plattan spelade vi in på bara nio dagar, det small till sedan var det klart. Nu var det i och för sig Peters bror Tommy som skötte inspelningen men han har ju också vuxit in i det där så bra så det gick som på räls.
En annan anledning till att Norrköping-gänget väljer att återkomma till Abyss är bandets extremt ruttna humor. Legion är tveksam till att någon annan producent skulle stå ut med deras grova påhopp på varandra.
— Det blir aldrig några uppbyggda aggressioner mot varann för vi tar ut de hela tiden genom att använda en sinnessjuk Monty Python-jargong med de grövsta förolämpningar du kan tänka dig. Det rensar ju luften hela tiden. Vi har stött på folk som har jobbat med oss under årens lopp som har blivit ganska nerviga på grund av det där men Peter bara skrattar, för han kan vara precis lika jävla skadad själv.
Legion ger nu några exempel på saker de brukar skrika åt varandra men eftersom Metalwires största mål är att hamna på hyllorna i låg- och mellanstadieskolornas bibliotek så undanhåller jag er de vulgära sakerna. Men jag kan avslöja att om jag säger att ”kollega Lindh är en gettarmssniffare med ett ansikte som ser ut att ha spenderat de senaste sju åren under rullande dubbdäck” så platsar den kommentaren i Bolibompa-blocket i jämförelse.
MARDUK ska förresten upp till Dalarnas främsta ljudfabrik i slutet på februari.
— Anledningen till det är att vi ska göra några nyinspelningar av gamla låtar plus ett medley från ”Panzer Division Marduk”-skivan. Brian Deagan är en av USA:s absolut största freestylecross-stjärnor, ett sådant där sjukhuvud som hoppar med cross-maskiner och gör baklängesvolter, hoppar över vägmaskiner — deathwish på två hjul, alltså. Sådan här extremecross är ju en jättestor grej i USA. Här i Sverige har vi väl i stort sett bara Magnus Hedman som håller på, tror jag.
Fredrik Hedman, menar du väl. Han är Falukille faktiskt.
— Ja, så heter han. Men för att komma till saken. Brian Deagan hörde av sig och ville ha en MARDUK-låt med på sin nästa hoppvideo. Så vi har specialskrivit en text som heter ”Deathride” för det ändamålet. Vi har kokat ihop en treminuters grindlåt med riff från ”Panzer…”-plattan, det blir ett jäkla smatter. Det borde passa att ha som soundtrack när han åker som en stolle.
SOM DET NÄMNDES i ingressen så är MARDUK inte bara aktuella med en ny fullängdare, en fet dubbellive släpptes också nyligen. Det är faktiskt den andra liveskivan med bandet. Den första, ”Germania”, kom 1997.
— Det är viktigt för oss att fans som bor i länder som vi inte spelat i kan få en chans att höra hur vi låter live. Från och med i år så kommer vi ut och turnerar över hela världen så då kan de få se oss också. Just nu överväger vi erbjudanden får Sydamerika och Japan så vi kommer att täcka stora delar av världen när vi åker ut och spelar, vilket känns jäkligt bra. Metal-musik är ju på något sätt gjord för att lira live, det är då den kommer till sin fulla rätt, konstaterar Legion och jag är inte sen att hålla med.
Varför tror du att det är så få black metal-plutoner som släpper liveskivor?
— Det är så många som inte kan spela, de kan bara åstadkomma nåt i studion. De är så jävla misantropiska — de hatar människor tillräckligt mycket för att inte spela live därför att det bara är idioter som kommer och kollar, påstår de. Men om de hatar folk så mycket, varför släpper de då skivor som de vill att folk ska springa och köpa? Det är ju bedrövligt. Vi har alltid varit inne på att blåsa på utav bara fan live, tajt och intensivt. Det är väl det vi har velat visa med liveplattorna. Och det är ju så kul med liveskivor. Det skulle inte göra mig ett dugg om de banden som jag diggar släppte ett livealbum efter varje studio-platta. Då får man ju höra de nya låtarna live, vilket är fett.
Vad är det för band du tänker på då?
— DEICIDE och MORBID ANGEL till exempel, de tillhör mina absoluta favoritband. Och Danzig, han har ju aldrig släppt en dålig skiva.
Åjo, det har han visst, kontrar jag och är redo att starta en liten verbal fight om denna muskelknutte, som jag personligen tycker har släppt mestadels kassa prylar sedan ”Danzig III How The Gods Kill”. Innan mitt tjat går överstyr så lyckas Legion med att smidigt byta ämne och helt plötsligt så är det livevideos som är samtalsämnet.
— Vi har faktiskt spelat in två stycken, men ingen av dessa har släppts. Den första var när vi spelade på MAYHEMs återföreningsgig 1997 i Bischofswerda, som ligger i före detta Östtyskland. Men fy fan vilket katastrofarrangemang det var. Vi står på flygplatsen i Berlin och väntar på att bli hämtade, då kommer det världens mest störda hippiejävel med gigantiska sjuttiotalsbrillor och är hög som ett hus. Det visar sig att det är vår chaufför, tillika arrangören av giget. Vi går ut på parkeringen och han säger att det finns en bra och en dålig buss: ”Den bra bussen står det MARDUK på”, tänkte vi och gick fram emot en ganska fräsch minibuss som stod parkerad alldeles i närheten. Då åker den iväg och hippien hojtar ”No, it’s over here” och pekar på två gamla Transitbussar från helvetet. Vi fick sitta i en soffa där bak, som inte ens var fastskruvad, så varje gång han bromsade klämde jag mina fötter. Men värst var det ändå för MAYHEMs gitarrist, Rune (Blasphemer). Det stod ju i MAYHEMs kontrakt att de skulle åka limousin till spelningen — och han fick ligga på väskorna i bagageutrymmet! Han var så förbannad att han sparkade ut sidorutan så glaset yrde över Autobahn, säger vokalisten och vi garvar ikapp. När vi sansat oss fortsätter han ivrigt.
— Som sagt, arrangemanget var katastrofalt. Men att festa och spela med MAYHEM-gossarna var ju exceptionellt. Vi var rejält packade redan på Köpenhamns flygplats. Vi betedde oss som riktiga svin. MAYHEM hotade folk på planet att de skulle ha ihjäl dem och började slåss, minns Legion och skrattar rått. När flygvärdinnan kom och sa åt dem att lugna ner sig skrek de att hon skulle gå och hänga sig. Hon gick såklart och ringde polisen så det blev ett jäkla ståhej. Och bakom oss satt det några danska gubbar som käftade med oss. När en av dem fällde ner den där brickan på ryggstödet, för att han skulle äta, lossade Froding sin stol och började rucka på den så käket flög all världens väg. Ja, fy fan vad vi söp och härjade.
— I alla fall hade vi hyrt in ett kamerateam, fortsätter han. Sex stycken kameror skulle filma oss och det skulle ges ut som en köpvideo hade vi tänkt. Men PA-utrustningen var så värdelös, jag har fan bättre grejer här hemma i mitt vardagsrum. Det var inte ens fritidsgårdskvalitet. Och ljudkillen var mer intresserad av att proppa i sig mat än att ratta ljud åt oss. Så det blev ingen köpvideo som du kanske förstår.
— Andra gången som vi skulle ordna en livevideo var på Dynamo 1999. Det var tio tusen i publiken så det hade blivit jäkligt fett. Men Hervé ville inte skicka något kamerateam, han ville vänta till dagen efter då vi skulle spela i Frankrike. Där fick vi lov att spela i dagsljus, och det var så varmt att publiken bara stod med tungan ut och hängde över staketet. När vi kollade på inspelningen så insåg vi att det var för eländigt för att använda.
SENARE I ÅR kommer det ut en maffig MARDUK-box för att fira 10-årsjubileumet. Den kommer att innehålla flera osläppta låtar; överblivna låtar, en massa konstiga versioner av låtar, nyinspelningar — sammanlagt blir det två eller tre CD-skivor. Med i boxen kommer det också att finnas en videofilm på nästan två timmar med klipp från TV-program som MARDUK varit med på, liveclips från massor med olika spelningar, backstage-grejer och en del roliga händelser som till exempel när Legion är uppe på scenen med CANNIBAL CORSPE i Italien och strippar. Även en superfet booklet med alla gamla texter, plus tonvis med bilder som aldrig tidigare har publicerats kommer att följa med. Enligt Legion så blir den i samma format som en serietidning, fast med styvare och glassigare papper. Som om inte det vore nog, nytagna foton med autografer kommer också att stuvas in i boxen.
— Boxen kommer att tryckas i minst 10 000 exemplar och vi kommer att skriva autograferna för hand. Jag kan tänka mig hur mycket vi kommer att svära innan vi satt kråkorna på allihopa, skrattar sångaren. Som det har framkommit tidigare så har MARDUK bra framförhållning på vad de ska göra. Jag blir knappt förvånad när Legion börjar berätta om ännu ett projekt.
— Vi planerar att spela in en slags MARDUK-dokumentär. Ett kamerateam ska följa med oss en hel dag, när vi gör en festivalspelning eller liknande, och filma allt. Fem, sex professionella kamerakillar som spelar in ett helt framträdande plus allt runt omkring som händer under en dag. Vi kommer nog också att spela in en riktig video till en låt och slänga med för att det är kul för fansen. Det finns inga TV-kanaler som vågar spela sådan musik som vi gör, så därför har vi inte tyckt att det har varit någon idé att göra en video till någon låt. Men om vi ända ska göra den här grejen så kan vi lika gärna bre på och skjuta en video också. Det ska släppas på video och DVD, men det ligger en bit in i framtiden, runt 2002, 2003.
Det låter som om MARDUK-fantasterna har mycket att se fram emot. Till den stundande turnén har de redan ordnat fem nya T-shirt-motiv. Plus att de har ett par motiv som målas as we speak. Dessa kommer att släppas i sommar. Efter CRADLE OF FILTH så måste MARDUK vara det black metal-band som har släppt flest tröjor. Legion har inte ens en aning om hur många olika motiv det finns med bandet men meddelar att det i alla fall är en bra bit över femtio stycken.
LEGION HAR ÄVEN ett liv utanför MARDUK, även om största delen av tiden går åt till bandet. Han gillar att åka motorcykel och är precis som undertecknad intresserad av tatueringar.
— Jag håller på att starta upp en gaddarstudio här i Norrköping. Hösten ’98 köpte jag loss en utrustning och sedan dess har jag övat på kompisar och så. Jag kommer att köra ett par timmar per dag när jag är hemma. Det är mest på skoj. Jag har ju intäkter från MARDUK så att jag klarar att pröjsa lägenheten, bilen och hojen, det räcker för mig. Får jag tatuerings-studion att gå plus minus noll så är det lugnt, ingen skada skedd liksom. Att tatuera folk är ju en kreativ syssla, inget vanligt tråkigt jobb. Jag trivs verkligen med det. Och den dagen MARDUK har bränt sitt krut så har jag något att falla tillbaka på. Vi kommer aldrig börja ge ut dåliga skivor och leva på gamla meriter bara för att kunna hanka oss vidare. Det är för tragiskt med sådana grupper. Då gör jag hellre som Greta Garbo och slutar på topp.
Vi får hoppas att så blir fallet. Legion slutade i alla fall den här intervjun på topp. Han fick nämligen chansen att spela Metalwires traditionsmässiga lågbudgetversion av Vem vill bli miljonär? Som i detta nummer går under titeln Vem vill bli Metalwire-T-shirt-ägare? Han prickade in tre rätt av fyra möjliga, vilket räcker för vinst. Med tanke på att den här artikeln redan är tre och en halv kilometer lång så får ni stå ut med att jag sammanfattar tävlingen: Legion fick tre alternativ på varje fråga. Han klarade att pricka in vad DARKTHRONEs första platta heter, vilken delstat i USA ABSU kommer ifrån samt vilket band utav IMMOLATION, MERCILESS och NECROPHOBIC som har släppt flest fullängdare. Det enda han missade var vilken som är IMMORTAL-Abbaths favoritmaträtt.
FAKTA
Namn: Erik Legion
Ålder: 25 ½
Senast införskaffade skiva: Återinköp av Danzig ”Danzig 4” eftersom den var sönderspelad
Äter helst: Fläskfilé, potatis med en smaskig sås och sallad
Rulle som regerar: The Shining, Gudfadern 1 och 2
Tuffaste T-shirt: CELTIC FROST ”Morbid Tales”
Lämna ett svar