— Jag har sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen!
Mikael Stanne, sångare i DARK TRANQUILLITY, är nervös. Och, nej! Det beror inte på att han för första gången ska få prata med en ur Metalwires mytomspunna murvelarmé.
— Sedan ett och ett halvt år tillbaka vet jag inte vad som hänt, inför varenda spelning blir jag så jävla nervös. Magen pajar, jag spyr, får ångest och tänker att jag kommer inte att klara det. Men som tur är släpper det när jag kliver upp på scenen.

MED ANLEDNING AV Popstad Göteborg spelar DARK TRANQUILLITY på ett utsålt Kåren. Tillsammans med EVERGREY, TRANSPORT LEAGUE och IN FLAMES inleder de den första kvällen, som går i hårdrockens tecken. Detta är inte mer än rätt då Göteborg framförallt gjort sig känt för sina kvalitativa metalband. Ett bevis på detta är DARK TRANQUILLITYs besök i Grekland nyligen tillsammans med ett annat band från staden, THE HAUNTED.
— Det var jävligt roligt. De är ju så jävla härliga, grekerna. Det var typ 500 pers per kväll, vi spelade på samma ställe två kvällar och folket var helt galna. Kul att se HAUNTED också.
Nu befinner vi oss dock i Göteborg, närmare bestämt bakom scenen på Kåren. Jag och Stanne börjar prata om bandets förra platta, ”Projector”, som av många ansetts som experimentell och annorlunda. Hur har ni tänkt när ni skrev låtar till senaste plattan, ”Haven”, jämfört med förra plattan?
— Grejen var den att vi var så grymt trötta på det vi gjort innan ”Projector”. Vi ville bara släppa den. Det var så mycket skriverier om ”Göteborgs-soundet” så vi ville bort från det och istället göra något helt eget som ingen förstår. Inför ”Haven” hade vi två nya medlemmar och då ville vi göra någonting med rejält drag i, något som biter sig fast. När vi skrev låtarna spelade vi in demoversioner och lyssnade som fan på dem. Sen kastade vi om och mixade och började om från början och höll på. Det var jävligt mycket jobb, men det är ju kul jobb. Vi är ju sex stycken olika människor med väldigt olika syn på musik. Men alla i bandet är nöjda.
Är ni alltså helt nöjda med ”Haven”?
— Ja, så nöjda man nu kan bli.
Själv tycker jag att de elektroniska inslagen på ”Haven” är väldigt tilltalande, är det den gamle ”synt-haren” i mig som vaknar? Jag köpte ju några synthplattor under min gymnasietid, självklart då bara riktigt hård synth som FRONT 242, SKINNY PUPPY och liknande.
Vad har er nya keyboardist betytt för bandet?
— Mycket. Han kommer ju från en helt annan musik, mycket synthpop och sånt där. Han var ju helt grön när det gäller metal så vi fick lära upp honom. Han är klassiskt skolad och har spelat piano i många år.
De övriga i bandet har dock varit inne på hårdare tongångar. Vilka band var det som gällde då, när de drog igång för drygt tio år sedan?
— Vi satt ju hemma i våra pojkrum och lyssnade på musik varenda kväll. Det var IRON MAIDEN, METALLICA och mycket tysk speed metal. Sen var det ju thrash och då framförallt KREATOR. Wow, man kunde ju inte fatta hur häftigt det var! Sedan var det ju det vi ville göra, att kombinera det ösiga och aggressiva som KREATOR hade med det lite mer melodiska. Få det lite varierat.
Vad lyssnar ni på för musik idag?
— Det är ju allt, det är så jäkla mycket. Men jag menar, när man stått i replokalen i fyra timmar vill man ju inte komma hem och lyssna på mangel. Jag kan ju bara svara för mig själv, jag lyssnar mycket på gammal progressiv rock som GENESIS, RUSH och YES. Men även en del singer-songwriter-prylar som JEFF BUCKLEY. Och så OZRIC TENTACLES.
Stanne berättar att det är viktigt för honom att lyssna på musik som påverkar honom sång- och textmässigt. Inspiration till textförfattandet får han bl.a. från böcker och filmer.
— Om någonting gör intryck på mig så försöker jag tänka varför det tilltalar mig. Hur ska jag med ord uttrycka det jag ser? Sen är det ju mycket självhat och jobbiga grejer, ångest. Man skriver ner det, sen är det jävligt skönt att gå ner i replokalen och bara skrika ur sig tills det gör ont. Man får utlopp för det, det är perfekt. Sedan känner man att man kan klara av livet igen och vara glad. Men det är många som inte förstår det, folk som tror att de känner mig efter att ha läst mina texter får en helt fel bild av mig. Det finns en mörk sida hos mig men det är ju bara en del, det är många som blir överraskade när de träffar mig.
Kan jag tänka mig, Stanne verkar vara en väldigt trevlig och sympatisk person.

NÄR MAN LÄSER INTERVJUER slås man ofta av hur många band det är som blir illa behandlade av sina skivbolag. Ett visst engelskt bolag har med sitt agerande, eller brist på agerande, bidragit till att ett av Sveriges bästa thrashband förlorat två medlemmar. Ett annat svenskt band lade helt sonika av efter det att deras senaste platta släppts i staterna utan deras vetskap. Detta är något jag finner otroligt irriterande. Musiker, som ger oss så mycket glädje, är värda all respekt.
Enligt Stanne så har dock DARK TRANQUILLITY positiva erfarenheter av skivbolag.
— Vi hade ett franskt bolag, Osmose, som vi släppte två plattor på. De var jävligt schyssta och vänliga, men begränsade. När vi gjort ”Projector” kände vi att någonting måste hända. Vi kunde bara inte släppa den plattan på det skivbolaget, för det skulle inte hända någonting. Den plattan är så pass bred. Så vi letade efter ett nytt bolag och det blev till slut, efter mycket, mycket om och men, Century Media. De är jävligt schyssta på det skivbolaget, många har klagat på dem men det kan jag inte förstå. Vi har väldigt fria händer och bestämmer allt själva.
Finns det någon speciell händelse under er karriär som har betytt särskilt mycket?
— Det är klart att det var en speciell känsla när vi fick skivkontrakt, det var stort. I somras spelade vi förband till IRON MAIDEN i Italien (det ni, NIFELHEIM-bröderna! /Förf. Anm.). Sen är det speciellt att komma till Japan, bo på lyxhotell och bli behandlad som en kunglighet och sedan hem, cold turkey liksom!
På tal om hemma, hur känns det att spela på hemmaplan?
— Det känns jävligt bra. En av mina första riktigt häftiga live-upplevelser var när jag såg KREATOR här på Kåren, ’89 tror jag det var. Tänk att få lira här själv en dag, tänkte man. Och det gör vi nu. Fast det är bara det att jag är så nervös, som sagt. Men då är det väldigt skönt att göra sådana här grejer som intervjuer.
Hur känns det efter en spelning då?
— Då är det lugnt, då är det ju bara att sätta igång med supandet!
Belöning, tröst, fest, det funkar jämt. Vi har sannerligen mycket att tacka brännvinet för!
Till slut, känns det inte lite fånigt att spela på något som heter ”Popstad”?
— Nej, för fan, det är helt ok. Det är ju metalkväll ikväll. Det är en stor grej, P3 är här osv. Vi lirar metal!
Så sant, några timmar senare gör DARK TRANQUILLITY en kanonspelning. Nervositeten är ett minne blott, Stanne är i högform och publiken älskar varje ögonblick.