Metalwire har nöjet att publicera den första intervjun någonsin med detta Stockholmska hardcore-band, som ni definitivt lär höra mer om i framtiden.
Sexmannabandet BRUCE BANNER har nyligen släppt sin 14 låtar starka debutsingel.

MIN SAMBO LINDA OCH jag har nästan inga vänner. Ofta är det ensamt. På vardagarna går det ganska bra för då är det ju arbete och annat som upptar ens tid. Det är på helgerna som det är värst. Vi beslöt därför att bjuda hem Per Thunell med sambo, Satu, på en bit mat i slutet av november.
Matlagning är inte min starka sida. Jag behöver således en godtagbar ursäkt för att slippa vara i köket. “Nu ska jag intervjua dig för Metalwire”, säger jag till Per och han hajar vinken direkt. Vi går till vardagsrummet och har därmed befriat oss från alla tänkbara förpliktelser som dagens jämställda Sverige förväntar sig av det manliga könet.
Vårt samtal börjar emedan vi hör slamrandet i köket.
Per ger mig en lektion i bandets historia:
— Vi bildades i februari 2000. Bandet består av Daniel Hammare på gitarr, Lars Danielsson på bas, Johan Hammarlund, som exklusivt för Metalwire har valt att kalla sig Pocahontas, på maskin (synthar och sampling), Petter Barnevik på trummor, Henrik Kihlberg på sång och så jag, som också sjunger.
Vissa av namnen kanske klingar bekant? Per och Daniel var medlemmar i FILTHY CHRISTIANS, Johan och Henrik är medlemmar i PORKLIFT, Lars var med i FOOTAGE och Petter spelade trummor i MARTIAL MOSH. Per var dessutom sångare i kultbandet PROTES BENGT, som det för övrigt nyligen släppts en LP med.
Jag frågar Per om han tror att de, avsiktligt eller oavsiktligt, har åkt snålskjuts på berömmelsen från FILTHY CHRISTIANS-tiden. Han berättar då att det nog hjälpt till en del. Människor i Japan och USA har visat stort intresse bl.a. just av den anledningen, erkänner han.
Per fortsätter att berätta om BRUCE BANNERs uppkomst:
— Det började med att jag och Daniel hade tankar på projektet och vartefter tillkom de andra medlemmarna. Dock stod vi utan trummis. Jag mötte Marco Mikan av en slump som då tipsade om Petter som tidigare spelat trummor i MARTIAL MOSH. Vi kontaktade honom och det visade sig att han både kunde spela och var trevlig, så han fick jobbet. Vi kände honom alltså inte innan. Alla vi andra kommer förresten från Falun ursprungligen. Petter fanns i Stockholm och eftersom alla vi andra numera också bodde där så var det bara att köra på.
Namnet BRUCE BANNER var det Henrik som kom på redan långt innan första repningen. För er som inte vet det så är Bruce Banner killen som blir stor och grön (Hulken) när han blir arg. Detta till följd av en överexponering av strålning vid ett misslyckat experiment.

DEN 19 SEPTEMBER hade BRUCE BANNER sin första spelning. Den ägde rum i Det Nya Vita Huset i Täby strax utanför Stockholm. Linda och jag lyckades efter många om och några men, ta oss dit. Skyltningen var bristfällig och vi hamnade i sällskap med en punkare i 15-årsålders som var kusligt identisk med Bert i både utseende och tal. Ni vet Bert som Anders Jakobsson (Nej, inte han i NASUM) och Sören Olsson gjorde en rad böcker och TV/film om. Skrämmande.
Hur som helst så var det värt mödan att ta sig dit. BRUCE BANNER verkade tvärsäkra. Tight, välspelat, snabbt och varierat. En energiexplosion av stora mått. Det var svårt att föreställa sig att det skulle vara deras första spelning. Och det var definitivt inte den sista.
— Vi har fått en hel del spelningar redan, säger Per och skrattar lite. Vi siktar redan på att få komma utomlands och spela… gärna i Japan, där vi har skaffat oss en del inbitna fans.
Vi kommer in på ämnet japaner och Per understryker att han tycker att de gör den bästa hardcoren.
— De kan spela snabbast och dessutom mest långsamt, säger han med eftertryck.
Jag har ju sett dem live och lyssnat på deras demo-inspelning, som senare blev till singel (läs recension i detta nummer), och jag slås av tanken att det är svårt att definiera deras musik. Per kommer med några passande förslag:
— Extrem hardcore, weird, snurrigt, galen musik.
Jag ber honom utveckla det resonemanget och han förklarar:
— Hardcore kan ju betyda så mycket idag. Det kan vara hårt och det kan vara soft. Begreppet är väldigt brett idag. Men jag kan heller inte påstå att vi lirar grindcore, även om vi har många grindiga partier. Och så har vi ju Johans industriella ljud som ger ytterligare en dimension till det hela. Jag tycker därför att extrem hardcore kan vara en lämplig beskrivning om jag nu måste beskriva stilen? Vi vill åstadkomma något eget.
Ja, att det är eget har jag själv konstaterat och det gör mig nyfiken på eventuella influenser.
— MELT BANANA från Japan är helt klart ett favoritband hos alla i bandet, säger Per. Där kan man prata om galen musik. I övrigt lyssnar jag till 90% på hård musik och resterande 10% på annat. (Kan här för tidningens läsare avslöja att jag bland annat köpte en Tanita Tikaram CD av Per för ett antal år sedan /Förf. Anm.)

MED TANKE PÅ att musiken är så kompakt och explosiv så blir jag nyfiken på texterna. Det är de båda sångarna Per och Henrik som skriver dem. Grunderna till musiken görs vanligen av Daniel och sammanställs sedan av hela bandet.
— Texterna har hittills uteslutande varit på engelska, även om jag funderar på att börja skriva på svenska. De handlar om ett socialt budskap, om personliga erfarenheter eller så kan de helt enkelt bara vara ihopsatta ord. Abstrakta meningar som låter bra.
En salig blandning alltså. Precis som musiken.
Hur ser då framtiden ut för detta, faktiskt ganska märkliga, sexmannaband? Per berättar att målsättningen är att försöka ge ut fyra stycken vinylsinglar per år. Den första är nyligen släppt på Daddes skivbolag Bent Edge Records.
— Bent är alltså motsatsen till straight, förklarar Per när han ser att jag grubblar på namnet.
Jag förklarar bort min tröghet med att jag inte ätit. Kommer till plötslig självinsikt med att jag är en “smitande” personlighet. Först skyller jag på en intervju för att slippa laga mat och sedan skyller jag på hunger för att jag är trögfattad. Det lär bli ovillkorlig terapi för mig.
Som en räddning från ovan får vi nu beskedet att maten är klar och bordet är dukat. Tacos och Tortillas, med diverse underliga ingredienser såsom bl.a. äpplen och röda bönor, är vad som står på matsedeln.

VI FÖRFLYTTAR OSS NU till januari månad. Du som läsare har bara låtit ett par sekunder passera sedan du läste föregående stycke, medan jag bl.a. har hunnit gå igenom en svår ångestladdad jul med uteslutande mjuka paket, släktkonflikter och morfars julkorv.
Linda och jag tar oss i kragarna och lyfter oss ur tristessen och åker och kikar på BRUCE BANNER (och tre band till) på Kafé 44 i Sthlm. För de utav er som är datumfetischisterna kan jag meddela att det är den 13:nde januari.
Före spelningen får jag en pratstund med Pocahontas, som avslöjar att han håller på med ett freejazzprojekt som även inkluderar andra BRUCE BANNER-medlemmar samt ett par utomstående jazzentusiaster.
— Det blir modem freejazz, berättar “knas-Poca” med öldrucken entusiasm.
Låter onekligen spännande. Metalwire får säkerligen anledning att återkomma till detta projekt (Eller kanske inte. /Red. Anm.), men nu åter till den röda tråden.
Jag ville ha lite kort till denna artikel så jag har laddat en ny film i kameran och står beredd med fingret på avtryckaren redan i pausen. Bandet äntrar scenen och jag tar bilder i alla möjliga och omöjliga vinklar. Henrik och Per flyger hit och dit och Daniel och Lars gungar fram och tillbaka så att till och med en erfaren dagisfröken skulle bli yr. Per ser lite yr ut faktiskt… och han har ju varit dagisfröken tills ganska nyligen. Pocahontas står med högra sidan vänd mot publiken och böjer sig plötsligt över sina apparater och mixtrar med dem på ett, för mig, obegripligt sätt. Ibland rätar han på ryggen och tar ett par klunkar öl. Han ser ut att ha en mysig hemmakväll fastän har befinner sig mitt i ett inferno av ljud och rörelser.
Ett antal underåriga åskådare med punkattribut pogar loss, med Henrik och Per som givna dirigenter, och den enda som är fysiskt skyddad är Petter som får sig ett rejält träningspass bakom trumsetet.
Allt detta har jag fångat med min kamera. Trodde jag. När det är tre låtar kvar upptäcker jag att filmen inte dragit fram. Noll kort var alltså tagna. Suck.
Efter spelningen hamnar ett tjugotal personer ur församlingen på en krog på Söder. Där lyckas jag ta några paparazzibilder på intet ont anande bandmedlemmar. Henrik är dock inte på plats. Kanske fick han huvudvärk efter att spontant ha kastat upp mikrofonen i luften och sedan fått den neddimpandes rakt på sin rakade hjässa. Även Pocahontas lyser med sin frånvaro denna sena januarinatt i Sveriges överskattade huvudstad. Flytta aldrig till Stockholm!

NÄR JAG SKRIVER DESSA slutrader lyssnar jag på BRUCE BANNERs debut-EP “I Love Fucked Up Noise”. Som den notoriske skivsamlare jag är så har jag ju den på vit vinyl, endast gjord i två hundra ex, samt att man till denna variant får en bonusknapp att sätta på lämpligt klädesplagg. Så från och med nu står det “I love BRUCE BANNER” på mina favoritkalsonger. De ska jag visa upp om 20 år när alla ser tillbaka på hardcorescenen under det nya millenniet och skryta: Jag var med när det hände!

PS: För er som efter min inledning oroas över huruvida Per missköter de husliga sysslorna i hemmet, så kan jag ju gå i god för honom och försäkra att han sköter disken, tvätten och dammsugningen på ett ytterst föredömligt sätt. DS.