Om någon hade väckt mig på intervjudagens morgon med orden: ”Idag skall du diskutera med DARK FUNERAL-gitarristen, Lord Ahriman, om hur Bananer I Pyjamas ger dagens barn en skev världsbild”, så hade jag förmodligen dräpt av personen i fråga med något sarkastisk utlägg om att vederbörande var begåvad med ett intellekt likt en härsken palsternacka och borde muras in i närmast belägna sötvattensbrunn, för att i framtiden skona världen från sådan idioti. Så vilken tur för mig att det var väckarklockans förtjänst att jag slog upp mina blå. För tänk så fel det skulle ha blivit annars.

FÖR ATT PEJLA AV lite journalist-trötthetsfaktor så kollar jag, först och främst, upp med Lorden om telefonen har gått varm med intervjuer under de senaste dagarna.
– Nej, det är idag som vi ska ta itu med det, jag och Caligula har ett tjugotal intervjuer inbokade. Det har visserligen varit ett par stycken utspritt på de två senaste veckorna, men vi bestämde att vi tar en dag och försöker göra så många som möjligt.
Sen kommer det nog säkert bli fler, bl.a. från Tyskland, under den kommande turnén.
Turnén ja! Ett, för oss svenska metallhuvuden, sorgligt kapitel, Men låt oss återkomma till den misären senare och i stället kolla historien bakom den alldeles förträffliga coverplattan betitlad ”Teach Children To Worship Satan”.
Jag känner att prioritet ett är att få reda på vem som ligger bakom den lustiga, smått genialiska titeln.
– Det var faktiskt labeln som hade en gammal slogan som de tyckte att kunde passa på den här plattan och vi hade inga invändningar.
Så det är alltså No Fashion’s förtjänst att man får lite smilbands-gympa varje gång man ska poppa DARK FUNERALs tolkningar av KING DIAMOND, SLAYER, SODOM och MAYHEMs låtar.
Men varför föll valet just på dessa fyra stilbildare?
– Vi fick erbjudande att vara med på en jävla massa tributeplattor helt plötsligt, och då valde vi de som var intressantast. Först var det meningen att vi bara skulle spela in låtarna till respektive tributeplatta, men när vi kom tillbaka ifrån studion och spelade upp dem för No Fashion så tyckte de att det var jävligt bra versioner och föreslog att man kanske skulle göra en specialgrej i väntan på nästa skiva, och det tyckte vi väl lät helt okej. Men det hade inte fungerat att bara släppa coverlåtar, det hade inte känts rätt. Så vi satte i gång och skriva en ny låt som blev ”An Apprentice Of Satan”. Sedan bestämde vi oss för att krydda på lite extra så vi lirade in en video till låten och slängde med den också.
Videon, som spelades in under ett vanligt DARK FUNERAL-gig i Västerås, är bandets andra och ligger alltså också med på skivan, men kan det inte kännas lite meningslöst att göra en video när den ändå inte kommer att sändas av någon musikkanal? Det har ju MARILYN MANSON, CRADLE OF FILTH och KORN ensamrätt på.
– Det finns mer kanaler än vad man tror som spelar sådan här musik, påstår Ahriman. Men sedan är det väl alltid intressant att göra videos. När det gällde den här så behövde vi inte bry oss alls, utan vi gick bara upp och gjorde en vanlig spelning. Ett vanligt gig fast med massa kameror förstås då?
– Vi har alltid massa kameror överallt, för vi brukar banda spelningarna. Sedan är det alltid bootleggare som står och filmar, så det var inget vi brydde oss om.

MEN SOM JAG LOVADE så skulle vi återkomma till ämnet turnéer och när den här intervjun gjordes i början av april så var det bara ett par veckor kvar innan ensemblen skulle ut på europavägarna, med det inte helt oävna paketet bestående av MARDUK, IMMORTAL, CANNIBAL CORPSE, HATE ETERNAL, VADER, VOMITORY och så begravningsentreprenörerna själva förstås. Men kommer de till Sverige? Icke en jäkla chans. Varför är det då jämt så att Moder Svea alltid går miste om dylika krossarturnéer? Förklaringen är enkel:
– Alla banden ville komma till Sverige och folk frågar hela tiden varför vi aldrig kommer hit, fråga alla snåla jävla promotors i stället. Vi är skitbesvikna på vi också.
Ja, man blir ju gång på gång frustrerad över att alla de här gigantiskt övergrymma paketen åker omkring överallt förutom i Sverige, skjuter jag in.
– Ja, det förstår jag, och det är för att promotorerna i t.ex. Tyskland, Belgien och Holland vet att en sådan här turné drar bra med folk och är beredd att betala för det, de är inte alls lika pengagiriga som de svenska. Bokningsagenturerna i det här landet är bara jävla girigputtar, de ska ha mest pengar, och banden får fan inget alls. Det är den dealen de erbjuder här, och då får det vara. Så det är därför vi inte har spelat här på länge, vi trivs mycket bättre att åka omkring i resten av Europa och i USA. Men ger de oss ett rättvist erbjudande så visst tackar vi ja, och vi är inte giriga. Men vi har gjort spelningar där vi har fått en tusenlapp var och promotorn har gått i väg med 20–30 000 och det känns inte rätt, jag har liksom ingen lust att bli utnyttjad. Så man kan hoppas på att någon tar sig i kragen och inser att det hela går att lösa på ett bra sätt så att alla får vad de förtjänar, för jag tycker rätt ska vara rätt.
Så det är kört att få se er på hemmaplan inom den närmsta framtiden alltså? Frågar jag en smula uppgivet.
– Vi har planer på att efter den här turnén hyra ett ställe, i typ Stockholm, och fixa allt själva. Då slipper man jobba med en massa idioter. Visst, det kommer att bli mycket jobb men vi vill verkligen spela på hemmaplan och det här verkar vara enda sättet att få det att gå rätt till.
Men fast att DARK FUNERAL drar in en krona eller två så är det inte musiken som är levebrödet utan de har jobb på sidan av, varför?
– Vi skulle säkert kunna leva på musiken om vi styr upp det hela lite mer seriöst, det är jag övertygad om. Men som det är nu så gör vi det inte, få se hur det blir i framtiden.

NÅGOT SOM ÄVEN DET ligger i framtiden är en ny platta, och trots att det var två år sedan som ”Vobiscum Satanas” kände av skivdiskarna för första gången så dröjer det ett litet tag till innan vi får smaka fullängds-ondska från denna mangelpluton en tredje gång.
– Vi håller på att jobba på nytt material men problemet är en fast trummis, han som vi har nu (Gaahnfaust / förf. anm.) är en otroligt bra skinnpiskare men vill tyvärr inte satsa på musiken på heltid, och vi känner att vi måste ha en fast trummis som verkligen vill satsa helhjärtat på DARK FUNERAL.
Matte Modin, som till vardags öser på bakom pukorna i Uppsalas mangelkungar DEFLESHED, skall ju kliva på blackmetalvagnen för USA-turné är det meningen, kan han kanske vara ett alternativ?
– Vi håller på att repa med honom nu och det är, som sagt, meningen att han ska vara med till staterna i sommar och vi skall köra ett par festivalspelningar. Det var först meningen att vi skulle sticka dit direkt efter Europavändan, men promotorn där nere har varit med om en ganska så tung bilolycka och är sjukskriven, så vi skjuter på det till ett senare tillfälle. Efter det så får vi se, vi tar en sak i taget har vi sagt, han hjälper oss på de här festivalspelningarna så får vi se hur personkemin funkar o.s.v.
Men trots att de inte har så många låtar klara så tror lorden i luren att en ny platta kommer att gå ganska snabbt att sätta ihop, för material och idéer har de i mängder, men så var det ju det där problemet med en permanent batterist.
Men angående det färdiga materialet då? Jag kanske inte är ensam om att ha snappat upp vissa rykten om att det pågår en liten b.p.m. (beats per minute) strid mellan MARDUK och DARK FUNERAL. Så med det i bakhuvudet kan man undra om det nya materialet endast är en orgie i blastbeats?
– Nja, svarar Ahriman lite eftertänksamt. Tar man låten på EP’n så har den visserligen lite lugna partier men beatmässigt så är den faktiskt en beat snabbare än någon annan låt vi har. Men annars tycker jag att det tempo vi har är ganska bra, det blir lätt Kalle Anka melodi-mässigt om man kör för snabbt. Men det kommer att bli varierat, vi kommer säkert att göra en del riktiga mangel-låtar som är snabbare ändå, men mest då för att kompensera dom lugna partierna, tillägger han skrattande…
Så när det blir aktuellt med en till studiosession? Och blir det Abyss en fjärde gång?
– Ja det blir det, det är en otroligt bra studio som passar oss utmärkt så varför ändra på något som klickar. Det fungerar också väldigt bra mellan oss och Peter, och även med hans brorsa Tommy, som spelade in EP’n, så vi kommer att fortsätta med Abyss.
Även den kommer att komma ut på No Fashion eller?
– Ja, det kommer den att göra.
Hur fungerar samarbetet med dem då, slänger jag ur mig med vetskapen om att inget band jag någonsin har pratat med har varit 100% nöjda med sitt bolag.
– Det fungerar väl bra, självklart finns det saker som kunde ha varit bättre, man får ju alltid ligga på och kompromissa för att få som man vill, men så är det ju med alla bolag. Och jag tror inte att det spelar någon roll vilket bolag man ligger på, man kommer nog aldrig att vara helt nöjd. Men å andra sidan så hade det ju inte varit kul om allting hade varit bra, för man vill ju alltid förbättra saker och ting så då hade ju den delen försvunnit.
Men nog hade det väl varit det ultimata bolaget om det enda man kunde klaga på var bristen på saker att klaga på, men tursamt nog för herr Ahriman så är det nog griskört att hitta på en sådan label.

DET ÄR I DET HÄR SKEDET av intervjun som jag utser Lord Ahriman till försvararen av det svenska språkets heder. Jag återger det brutala påhopp som gjordes av BORKNAGARs Simen Hestnaes i detta nummers artikel, sen ber jag min telefonpart att läsa lusen av den ohyfsade och burduse norrmannen.
– Ska han gnälla på svenskan som heter Simen, översätt det till engelska (stavas då semen om ni illitterata skall kolla upp det / förf. anm.) så han ska han ju bara vara tyst, skrattar engelskaprofessor Ahriman och fortsätter sedan. Jag har alltid klassat norskan som ett Kalle Anka-folk på grund av deras Kalle Anka-språk. Men Simen är faktiskt en jävligt schysst snubbe och vi kommer mycket bra överens, och det är många andra norskar som är väldigt trevliga och schyssta. Men det är just när de pratar som man måste småle, för det låter ju så jäkla kul.
När jag lägger fram min tes om att frasen: ”Jag skall döda dig!!” på norska aldrig kan fungera på grund av det glada tonfallet de är begåvade med, får jag medhåll.
– Det spelar ju ingen roll hur arga de är och hur mycket hotelser de kastar ur sig, man kan i alla fall inte ta dem seriöst.
Men något som dock är utomordentligt seriöst är ämnet om vad som är black metal-mat eller inte, det senaste budet jag fick var att McDonalds var lika med svartmetall och att mitt förhörsobjekt är en Big Mac-fanatiker av stora mått.
– Black metal-mat vet jag väl inte om det är men det är ju alltid trevligt med hamburgare, vem är det som har skvallrat förresten?
Jag erkänner att ännu en gång har den norske agitatorn varit framme.
– Jaha ja, säger den adliga skräpmats-snaskaren föga överraskad om vem skvallerbyttan var, och tillägger sedan.
– Ja, det är inte utan anledning som man kallas Lord Cheeseburger.
Ett namnbyte till det på nästa platta kanske kan resultera i spons från hamburgerjätten, vem vet? Det klingar kanske inte lika högt som Ahriman men man får väga det gentemot möjligheterna till gränslöst frossande. När vi ändå är inne på den norska uppviglaren så berättar jag även om hans fascination av Kalles Klätterträd och hör med mitt intervju-offer om han likt sin norske kollega har något barnprogram som han verkligen har snöat in på.
– Nej, inte precis. Det enda jag kan komma på är väl Vilse i pannkakan, som har fått skulden för att förstöra en hel generation.
Ja, det kan inte vara kul att vara Staffan Westerberg och få leva med ett sådant ok, fast frågan är ju hur Sverige hade sett ut utan det, filosoferar jag högt.
– Ja, det är tveksamt om det hade blivit en bättre värld, spekulerar rösten i andra änden vidare. Sedan hörde jag att han skulle komma tillbaka med något nytt, stackars dagens ungar. Min dotter skall då inte få kolla på det, den saken är klar, proklamerar han sedan bestämt. Men å andra sidan så har ju dom redan Bananer i pyjamas, fortsätter han skrattande.
Kanske inte lika psykedeliskt som folk som bor i en pannkaka, försöker jag försvarande men herr strängbändare är obeveklig.
– Kanske inte lika urflippat, men det är inte långt ifrån. Fattar de vilken världsbild de ger ungarna.
Det är klart, talande, sjungande bananer. Sådant upplever man väl bara under fyllehallucinationer och barnprogram förstås.

DÅ DET ENDA SOM återstår på min lilla fusklapp är frågorna till inforutan så visar det sig att mitt utfrågningsobjekt, likt mig själv, är en hängiven filmfantast. Så vi glider in på en tjugo minuters diskussion om splatterfilm, seriemördardokumentärer och hur vida Michael Rooker spelade huvudrollen i ”Henry Portrait Of A Serial Killer” eller inte. Angående den argumentationen så slutade den: Metalwireskribent: 1 – DARK FUNERAL gitarrist: 0.
Och eftersom det i det här skedet av intervjun känns som om vi nu är lika långt ifrån ämnet som redaktören är ifrån ett människoliknande utseende, så jag önskar Lord Ahriman och hans muntra män lycka till med trummissökandet och lägger till sist ut en önskan om en ny platta inom kort. För försmaken ”An Aprentice Of Satan” kittlade även mina, mycket selektiva, blackmetal-smaklökar.

Namn: Lord Ahriman
Ålder: 27
Senaste införskaffade skiva: WOLF ”S/T” / BAY LAUREL ”Where Pain Comes To Die”
Äter helst: Hamburgare / Pizza
Rulle som regerar: Allt från splatter till drama
Tuffaste T-shirten: Merciful Fate ”Don’t Break The Oath”