SKULLE TRÄFFA FLÄSKKVARTETTEN, LIKSOM. Och snacka lite om bandet och vicket läge det var för dom. Dom var på väg ut på vårturné och vi stötte på varann på en krog och satt och surrade lite runt de dom håller på med.

KOMMER IN PÅ KVARTERSKROGEN TULEGÅRDEN vid sådär halv fem på eftermiddan. Ligger nere åt Norrtullstrakterna i Stockholm. Här brukar områdets gubbar glida in vid tolvtiden och ta sej en draja eller en happy hour-bira och hänga kvar tills stängningsdags.
Kommer alltså in. Träffar elcellisten Sebastian Öberg, elviolinisterna Jonas Lindgren och Örjan Högberg och sångaren Freddie Wadling som redan är på plats. Bandets nye trummis, Morgan Ågren, som lira med Frank Zappa när jag såg honom här i Stockholm förra våren, är inte med. Inte heller cellisten Mattias Helldén.
Börjar surra lite om bandet. Grabbarna har ju nyligen släppt Beatles-covern I am the walrus. Undrar om det är nån nypsykedelisk satsning, liksom.
— Ja, det är det, säger alla och rågarvar.
— Det är för lite sånt nuförtiden, säger Jonas Lindgren.
— För dig anar jag vissa kopplingar till den här tiden, med Älgarnas Trädgård och annat som du har lirat med, säger jag till Sebastian Öberg.
— Vi alla har väl varit lite psykedeliska i det här gänget, svarar han.
— Du var först, säger Freddie Wadling till Sebastian. Och dom andra garvar.
— Det var fina tider. Just nu känns det öppet, säger Sebastian.

FLÄSKKVARTETTEN DRAR SEJ INTE FÖR Å blanda alla möjliga influenser, liksom. Å det här psykedeliska verkar mest va en musikalisk inspiration från den där tiden, hajar jag av samtalet. Undrar ändå om det inte är nån flumromantik i bakgrunden.
— Jo, för fan, svarar någon.
— Hehehehe, kraxar resten.
— Nej, det tror jag inte. Nej, nej, nej, säger någon annan.
— Nej, det är musiken, säger Freddie. Det finns så mycket man kan ösa ur. Och på så sätt har vi ju både då och nu och framtiden. Man har ju liksom alla möjligheter. Det betyder att man kan göra precis det man vill hur man vill, säger Freddie, och det vill man ju också. Att fastna i någonting vore ju tråkigt liksom. Sedan är det kul att göra covers ibland.

FREDDIE WADLING ÄR JU LITE MER AV en inhoppare i bandet som är med ibland. Verkar vara läge och fråga hur samarbetet funkar mellan han och resten av bandet.
— Jag tycker att det fungerar jättebra, svarar Freddie.
— Hehehaha, skrattar de andra.
— Har du lust och fortsätta, frågar jag Freddie.
— Gärna om grabbarna vill det. Jag tycker det är oerhört stimulerande. Dom är både skolade och ändå finns där improvisationen, liksom hela tiden så att alla möjligheter finns. Dom är lätta att jobba med. Allting flyter väldigt bra med arrangemang och låtar. Det är väldigt enkelt för mej.

FRÅGAR DOM ANDRA SNUBBARNA HUR det är att ha med Freddie i bandet.
— Det är ett jävla privilegium alltså. Det är ett privilegium att ha en sådan stor sångare, liksom, svarar Jonas under tiden som de andra mumlar positiva läten.
— Det är ett privilegium för mej, bryter Freddie in.
— Ett allmänt utbytande av artigheter alltså, säger jag.
— Hehehaha, hörs det runt bordet.

VI BÖRJAR SURRA LITE OM MUSIKALISK INSPIRATION. Snubbarna är ju liksom jävligt välutbildade och har lirat och lirar med en massa olika band. Börjar spåna på om det är nån musikstil idag som påverkar dom.
— Jag tycker såhär att inspirationen är ju evig liksom. Den är ju inte formad av dagens musik speciellt mycket, säger Jonas.
— Likväl som det kan var Bobby McFarrin så kan det vara Napalm Death, menar Freddie.
— Jag tycker att det är kanon att det kommer ny het musik, säger Örjan. Om sen inte Fläskkvartetten kan börja rappa är det liksom ett specialproblem, om man säger, hehehe.

GRABBARNA SKULLE GÄRNA VILJA LIRA MER utomlands. Det verkar Som om dom tycker att deras bolag Mistlur borde satsa mer på att fixa det. Sitter och spånar ett tag runt vikten av publicitet och mediaframträdanden. Fläskisarna var ju husband i Daily Live på TV för ett par år sedan. Och Freddie har ju också synts i burken. Verkar vara viktigt och gör det lättare att fixa spelningar ute i landet.
— Så fort man har varit på TV en gång så är man på något sätt lite etablerad, säger Freddie.
— Framför allt tror jag att alla arrangörer känner sig lite tryggare, säger Örjan. Om man är känd från TV-världen.
— Det sitter nog i hela livet tror jag, säger Freddie, iallafall i den här hålan.
— Hehehe, låter Örjan.
— Så det kan leva på resten av livet, liksom, säger jag.
— Om vi inte lever för länge svarar Jonas, hehehe.
— Javisst, om vi inte överlever vår publik. Inför döden är vi alla publik, säger Freddie. Den typiska wadlingska visheten får resten att börja asgarva i en kvart — en halvtimme bergis.

PLÖTSLIGT KOMMER SERVERINGSKÄRRINGEN FRAM och rycker åt sej ölglasen. Det visar sej att dom liksom stänger haket redan klockan sex — på en fredag. För mycket bara. Dom sätter igång nån jävla industridammsugare och börjar ränsa hela haket. Klart läge att dra, vilket vi också gör. Jag hem till Söder och grabbarna ut på turné.