— Det är nog med förnuft i det här landet. Jag vill göra äkta grejer som kan få igång folk nu, innan jag lämnar jorden!
— Så släpp fram fantasin!
— Välj Pinocchio till statsminister!

EFTER ETT PAR TIMMAR, ÅTTA BALJOR KAFFE OCH ARTON CIGARRETTER GÅR NIELS I TAKET. HAN RÄNNER RUNT I LÄGENHETEN, SÄTTER PÅ MUSIK, STÄNGER AV DEN, HÄMTAR EN LÅDA MED GAMLA PRESSKLIPP SOM HAN ÖSER UT ÖVER GOLVET, KLÄCKER UNDER TIDEN MINST FEMTON IDÉER I SEKUNDEN.

ALLA HÅGLÖSA politiker, samhällsdebattörer, modeskapare och reklammän borde vid det här laget sitta och trycka i närheten med varsin bandspelare och strax efteråt hade de kunnat gå hem, var och en med ett tiotal nya, fräscha uppslag.
Niels är idéernas mästare. En trollkarl i improvisationer. Och… aahh, det där ordet igen charisma! Därav kontrakten och cigarrerna, gitarrerna och spotlightsen, rubrikerna och de svimmande tonårsbrudarna.
— Men tro inte att jag knullat en enda av de där tjejerna, tar Niels i, van vid avundsjuk misstänksamhet.
— Och det är jag banne mig stolt över!

NEJ, NIELS ÄR inte den ni tror. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Han hade till exempel kunnat stå på Dramaten och spelat bög år efter år för att få fisa runt med de fina skådespelarna och känna sig fabulös. Men det hoppade han av ifrån.
Det har hela tiden funnits ett oavsiktligt och växande glapp mellan vad den stora publiken ville ha och vad Niels själv ville ge. Han var aldrig den folk trodde att han var. Han släppte en platta med brötig maskinmusik, när skivbolaget hade förväntat sig något POP-ulistiskt och säljande. Han skickade döskallar till sina trånande teeny-fans istället för att sända dem en puss och små guldhjärtan. När han turnerade i folkparkerna hade han på sig ett radiak-gult regnställ — inte pastellgrön gympingdress. Så det är klart att han blivit missförstådd. Vi får till exempel se en helt osannolik färgbild från idolblaskan Okej, där Niels poserar. Han ser ungefär lika smaklös ut som en uppklädd engelsk gruvarbetare på väg till sin systers bröllop — rosa smoking i sjuttiotalssnitt, bred knallblå slips, kråsskjorta och lackskor.
— Jag ville se töntig ut, driva med själva posen, men det var det ingen som fattade. Istället fick jag ta emot en massa skit för att jag ställde upp i Okej.

LITE SÅDÄR PERSONLIGA grejer kan ni få veta om Niels. Ja, just det, han är gift — gifte sig i domkyrkan minsann. Sanna, Niels fru, är mycket vacker. Mörk. På julafton 1986 föddes Sebastian. Han har bruna ögon, och är “snäll” — det säger man ju om bebisar som sover på nätterna och sällan skriker. Nu håller han på att lära sig gå. Sanna pluggar biologi och Niels är föräldraledig, men har just spelat in en LP.
Familjen bor i en trea vid Bantorget i Lund. Då och då mullrar ett tåg förbi rakt utanför fönstret. En gång höll alla tre till och med på att bli överkörda av tåget inne i lägenheten, då ett godståg råkade spåra ur. Men tåg ger en internationell puls åt tillvaron och Sebastian sover som sagt gott hela nätterna.

I ett av rummen finns bland mycket annat symaskin, tavlor, instrument och en jättehög med snören som Niels köpt för 900 spänn och sedan färgat. Mångsysslare. En som diversifierar sitt konstutövande. Rätt kul, förresten, i våras när Niels ställde ut på Café Ariman i Lund. Det satt kvar gamla prislappar från en föregående affischutställning på väggen bredvid Niels tavlor. Priserna var mycket moderata: 50:-, 65:- och däromkring. Vi ringde upp Niels för att skoja, påstod att en gubbe varit och köpt hela utställningen för 500 pix. Och visst blev han lite skärrad, men det hade kunnat vara en typisk Nielsgrej. Att bara ta betalt för färgen. Fair & Square.
Men det är tidvis inte så lätt att heta Niels Jensen. Lite kulor måste ju som bekant strömma in då och då. Niels ringer således upp kulturarbetarförmedlingen en vacker dag och ska söka jobb. “Vadå för jobb?” undrar arbetsförmedlaren. “Vadsomhelst inom konst, teater, film eller musik”, svarar Niels. (Det är ju det enda han pysslat med under alla år.) “Är du frisk?” frågar arbetsförmedlaren. “Jadå”, svarar Niels. “Är du stark?” fortsätter arbetsförmedlaren. “Ajovars”, tycker Niels. “Då tycker jag du ska bära ut tidningar!” snoppar arbetsförmedlaren av. Underförstått: “Du ska inte komma här och tro att du är nåt, kisen. Jag vet nog vem du är, nu är det dags att komma ner på jorden, grabben, ett riktigt skitjobb ska du ha.”

Nä, Niels passar liksom inte in nånstans, och kanske är det i längden hans smala lycka. Men det hade ändå inte skadat om artisterna och konstnärerna och de andra med fria yrken hade blivit lite mer, tja — respekterade än nu.

EN ENVIS FRÅGA surrade jämt runt Niels: “Varför göör du så här, Niels? Eller så här? Eller så där?” “Bögjävel!” Stenar och flaskor ven runt scenerna. Och tonårstjejerna svimmade.
— Jag retar mig på att det fortfarande uppfattas som så konstigt, så provokativt, om killar målar sig, säger Niels. Män får inte vara kvinnliga, inte dekorera sig. Fan, jag tycker kjol är ett bra plagg…
— Äh, nu får du väl ge dig, garvar vi, Gaultiers kjolar för män var väl till exempel bara ett effektsökeri.
— Jo, men det är luftigt och skönt, kontrar Niels och får medhåll av Sanna. Förresten har ju du ring i örat, fortsätter han och pekar på den manliga parten av oss, det skulle du inte kunnat ha på sjuttiotalet utan att bli kallad bög.
Vi diskuterar innebörden av att ha ring i örat ett tag.
— Jag blir så avundsjuk, avbryter Niels, på vissa indianstammar som kletar färg i ansiktet och sådär. De får leva ut den driften totalt, att smycka och sminka sig. Att verkligen ha rätten till sin yta. Det har inget med homosexualitet eller nåt sånt att göra. Jag menar — en man kan aldrig bli kvinna genom att sminka sig eller färga håret. Vill en man bli kvinna måste han hugga av sig kuken.
— Ja, jag tänkte göra det inför nästnästa nummer, inflikar den manliga hälften av vårt intervjuteam. Vi skulle behöva höja upplagan lite. (Flin)
— Kan du inte byta ras istället, föreslår Niels och slår teatraliskt ut med armen: “Jag känner en neger inom mej!”
— Jo, men det skulle inte vara särskilt konstigt, påpekar vi då. I Norge krävde ensamstående och lesbiska kvinnor i en demonstration rätten att bli inseminerade av staten. Christian Venneröd svarade då med att som man kräva rätten att föda barn.
— Äsch, säger Niels. Ska man ha barn, ska man ha en kuk i sig. Nu har jag i alla fall lagt av med att måla mig. Folk bara massuppfittar det, och så åker jag på stryk.
— Så du har gett upp inför folkhemmet?
— Jag har aldrig blivit insläppt i något jävla folkhem, muttrar Niels och plötsligt blir han sur.

— Det är ju fan att man inte skall få göra det man själv gillar utan att behöva ursäkta sig och förklara vad man menar jämt! Ville jag ha stadiga och jämna framgångar, då skulle jag måla tavlor i rött, svart och grönt — alltid. Ville jag verka seriös, skulle jag stå och skruva mig på scen och säga saker som att “Sooolnedgången har cancer”, men jag vill inte bluffa fram en personlighet, jag vill kunna stå för det jag gör.
— Jag älskar plast och pop, men jag gillar samtidigt det rena och det enkla, fortsätter Niels. Nu menar jag inte såna där knätofsare som drömmer om stenåldern, dem avskyr jag. Sådana som vill förbjuda krigsleksaker. För helvete, jag är född i en microugn och uppväxt med Kizz. Det vore väl mer intressant att försöka tänka sig hur stenåldern hade sett ut IDAG, med kläder av ryamattor, plastskedar till knappar… här ska ni få se, det är det jag har gjort.

NIELS TAR FRAM några diabilder där han poserar med kläder som han själv fabricerat av nylonstrumpor, snören, pinnar och andra grejer man kan hitta. Svenska tidningar har inte velat ha bilderna, men i en engelsk tidning har de varit publicerade. Det verkar överhuvudtaget vara svårt för Niels att bli förstådd här hemma. Han har en tydlig clownådra, litegrann i samma stil som Per Oskarsson, eller varför inte Robert Broberg, men humorn och självironin går av någon märklig anledning inte hem. Kanske är han för ung och söt ännu.
I Berlin spelade Niels för ett tag sedan med Fläskkvartetten. Det var en improviserad tillställning. Niels gick ut och in från scenen. Verkade förvirrad. Avbröt då och då mitt i låtarna. Ibland sjöng han med, ibland inte. Fläskkvartetten låtsades som om de inte kände honom. Och publiken tände.
Men här hemma är det annorlunda. Folk, alltså vanligt folk, ser bara den “smöriga” Niels, androgynen som får flickorna att svimma. Ingen vill uppfatta mer än en dimension åt gången. Och för dem som vill ha den “svåra musiken”, det “arty” och experimentella, för dem är Niels inte tillräckligt knepig och obegriplig. För dem är det fel att bli populär. Där satte de kommersiella framgångarna sin stämpel i pannan på Niels
— Det är nog ändå för lite korv i mig, suckar Niels. Vad jag skulle behöva är väl en kick off (skratt).
— Du kanske ska ha en re-styling?
— Vad fan är det?
Image, ja. Tänk så falsk men ändå så fantastisk en lyckad image är. Banal och genial. Underhållande och djup. Vi snackar om XL-design, som “gjorde” Kim Wilde, Frankie Goes To Hollywood, och kanske framför allt Pet Shop Boys. Själva hjärnan bakom det hela ser ut som en debil bonddräng från Sjöbo. Helt avsiktligt och medvetet förstås. En konstart i sig, det här med imagebyggande. Ganska rutten men ack så fascinerande.
— Men det kommer något alldeles nytt nu snart, upplyser vi. En ny tid. The new age. Det har snackats om det i decennier, men det är nu den kommer. Det har en schaman berättat för en god vän till oss. Vi kommer att få se ett nytt ljus över jorden. Vattumannens tidsålder är här. En tid i tillåtandets och frihetens tecken då visionerna och fantasin och de udda idéerna får flöda. Halleluja!
Men Niels ser allvarlig ut, och Sanna också.
— Ja, men det är ju precis vad jag har känt! Det var därför jag byggde min raket, flippar Niels.
— Raket!? undrar vi.
— Ja! Den är just klar. Vi måste ta oss loss från den andliga kolgruvan häri Sverige, här på jorden. Vi kör mot en okänd värld, där vi kan få vara precis som vi vill, förklarar Niels.

VI HINNER INTE titta på raketen, för vi måste åka hem. Alla går ut. Det har slutat regna och luften är ljum. Solen sticker fram och hela Lund är plötsligt ute och surrar på gatorna. Vi skiljs med våra hjärnor kokande av ett koffeinrus vi sent skall glömma. Just det — KOFFEin.
När vi passerar Lunds stadsgräns, får vi syn på den.
Den röda raketen.
På väg mot en okänd värld.
Där man får leva precis som man vill.
Tack och farväl, Niels.
Exile Planet Earth.