Präktigheterna har stått som spön i backen det senaste året. Fördettingar har sett sin chans till comeback. I våra TV-rutor dansar Nancy Reagan och Berghagen vals. Pekfingrar höjs förmanande: “Det är bara att säga nej!” Som ett bålverk mot dekadens står FAMN med Lars Berghagen i spetsen.
— Förbjud “negativa” subkulturer, säger han. Finns det då något djupare än lättköpta klyschor bakom artisternas engagemang? Vi gav huvudpersonen en chans att visa.

Föreningen Artister Mot Narkotika (FAMN) bildades 1982 av Lars Berghagen, Vicky Benkert, Jarl Kulle, Karl-Gustav Lindstedt m fl. Ordförande sedan starten är Lars Berghagen.

Berghagens fru Eva är också med i FAMN och det är just i deras familje- och vardagsverklighet i Tyresö, som bakgrunden till deras engagemang står att finna.
— Jag hörde samtal mellan lärare och föräldrar här i Tyresö och insåg hur stor okunnigheten om hasch var. Jag kände mig orolig och ville lära mig mer. Jag hade hört att det fanns hasch här och att det inte går att flytta ifrån, eftersom det är så spritt, berättar Berghagen som vid den här tiden träffade professorn och polisläkaren Nils Bejerot. Efter diskussioner med denne kom han sedan fram till att artister har större möjlighet att nå ut med ett budskap än ett departement.

Så bildades FAMN och vad man vill är enligt dess ordförande följande:
— Vi vill roa och oroa. Jag och kollegorna roar. Det är underhållning i bästa klass. Oroandet står informatörerna för. Det kan till exempel vara poliser från orten, eller Lasse Strömstedt.
— De talar om vad man kan drabbas av om man röker hasch. Lasse Strömstedt går ut hårt och säger “Tio av ni tusen i salongen kommer att dö i en överdos av knark”. Det är tufft, men det är ett snack ungdomarna förstår.
— En del säger att det inte är så farligt att röka hasch. Vi talar klartext och säger att man kan få en haschpsykos redan efter ett par bloss och att psykosen kan bli bestående livet ut.

Några egna erfarenheter av narkotikaproblemet har inte Berghagen, och han hänvisar till Lasse Strömstedt när det gäller frågan om vad som främst leder till missbruk:
— Bara ren nyfikenhet.

När det gäller frågan hur man säger nej till knark, vilket FAMN lär ungdomarna att göra, hänvisar ordföranden till sin 11-åriga dotter:
— Säg ja till livet istället. Våga säga nej.
Enligt FAMNs definition är knark “allt från hasch och uppåt”. Utanför ramen faller till exempel alkohol.
— Vi har inte gett oss in i den debatten. Personligen anser jag att alkohol hör till vår kultur.

FAMN-galor arrangeras runt om i landet för att nå ut med föreningens budskap. Det är då man roar och oroar. I en tidningsartikel som FAMNs kanslist skickat står att läsa om hur artister och ungdomar avslutar en gala med att fatta varandras händer högt i luften och stämma upp en gemensam sång. Berghagen berättar hur det känns att vara med:
— Man känner att det finns gemenskap i rummet.

Ett syfte hos FAMN är att utgöra en “motvikt till knarkpropaganda och flumkultur”. Idag är det dock en mindre viktig punkt på programmet.
— Idag har det vänt. Journalisterna tog tidigare inte sitt ansvar, men det gör de idag. Många artister var heldrogade på scen. Vi gick in och påpekade detta. Nu har en förändring skett.
— Det finns bra och dåliga subkulturer. De bra har ett engagemang för kultur och miljö. De negativa subkulturerna som sysslar med brott och annat destruktivt måste vi naturligtvis förbjuda.
Som Lars Berghagen säger, hände det fordom att artister var heldrogade på scen. Åtminstone var det så enligt kvällspressen, som bland annat frossade i en bild av en drogmytomspunnen artist som bara råkat blinka när just den bilden togs.
Och vi har i samma kvälls(Ex)press kunnat läsa om artister som är heldrogade på krogen. Låt vara att artisten i detta fall visades upp med en pannkaka i ansiktet, eller helt enkelt bakifrån. Kanske blinkade han inte när bilden togs. Nåja, hursomhelst har inte de här senaste skriverierna heller gått FAMN obemärkt förbi.
— Det är tragiskt. Mest drabbar kokainhärvan i Stockholm de inblandade, men även FAMN har drabbats. “Jaha, där ser man vad ni ägnar er åt”, kan man få höra. Det gäller då att förklara att våra 300 medlemmar inte har några problem med knarket.
Att FAMN inte har mer än 300 medlemmar beror delvis på att man inte haft resurser att ta hand om alla som varit intresserade. Det gäller inte i så hög grad artister som de ungdomar man mött vid sina galor.
— Vi är en liten ideell förening som lever på donationer från företag och enskilda. Vi har inte haft möjlighet att ta emot alla ungdomar som velat engagera sig genom oss. Men nu har vi fått en dator av Nancy Reagan och Vita Huset som tack för vårt arbete. Datamaskinen ger oss möjlighet att ta med fler personer än tidigare. Vad vi nu behöver är ett nytt tillskott av pengar.

När FAMN ännu låg i sin linda, fick föreningen ett rejält ekonomiskt tillskott genom en stor gala, som arrangerades på Solvalla. Nu hoppas man på en ny sådan manifestation sedan man genom Nancy Reagan bland annat fått kontakt med Gertrud Sigurdsen.

Nancy Reagans besök tidigare i år har överhuvudtaget betytt mycket för FAMN. Eller som Berghagen uttrycker saken:
— Det blev en rejäl dunk i ryggen för oss.
Men tändstickan på informationsfoldern då, hur är det med den? Vad symboliserar den?
— Det har jag inte tänkt på. Men jag tror det är en bild som har med knark att göra. Antagligen är det någon som har tänt på hasch. En sådan tändsticka. Tändstickan kommer i alla fall inte från oss…

Fotnot: Lars Berghagen ville vid intervjutillfället inte ge några exempel på vilka subkulturer han tycker borde förbjudas.