KLÄDD I SLITEN SKINNPAJ, TRASIGA JEANS OCH SVARTA SOLGLASÖGON RUSAR EN MAGER KILLE IN PÅ SCENEN. HAN LÄGGER AV EN SAFTIG LOSKA PÅ GOLVET, SLITER LOSS SOLBRILLORNA OCH MOSAR DEM UNDER SIN ENA MYGGJAGARE SÅ SPLITTRET YR.
PUBLIKEN STÅR PARALYSERAD. OCH FROG 2000 GENOMFÖR SIN LEGENDARISKA SPELNING. DET ÄR PÅ LISEBERG. FREDDIE WADLING SJUNGER. FÖRSKRÄMDA OCH CHOCKADE FÖRÄLDRAR TILL VÄLARTADE OCH SÖTA GOSSAR I DE ANDRA BANDEN SOM SKALL SPELA TITTAR SIG VÄDJANDE OMKRING: “KAN INGEN STOPPA DET HÄR!”

Kanske gick det inte till exakt så. Men det är denna myt som spreds från mun till mun när punken kom till Göteborg. Och trogen sin stad gav Freddie göteborgspunken det tillskott som ger även västfronten heder vid nyktra tillbakablickar. Och alla bör veta vid det här laget att Freddie har en otrolig röst. Punkvågen matade fram en helvetes massa skräp, men ytterst få som verkligen kunde sjunga. Freddie är en av dem som kunde det.

Han sitter i sin röda sammetssoffa på Karl Gustavsgatan. Det här hade säkert varit en sån där “rymlig och ljus etta” om inte Freddie ansträngt sig att hålla ljuset utanför. Rummet består mest av ett jättestort kvadratiskt lågt bord med en miljard prylar på. Och så står det en teve i ett hörn, Freddie glor på en videofilm när vi kommer. Det gör han förresten jämt. Förutom att skriva musik & repa, teckna & måla, klippa sönder tidningar och så. (Klippa sönder tidningar?)
— Kan inte låta bli, förklarar Freddie. Jag klipper sönder dem och ser om jag kan få ihop det till nåt nytt.
På väggen finns ett kollage med bland annat olika varianter av inzoomade damskrev.
Lägenheten delas med två katter. Den ena är en elak fan, som morrar riktigt hotfullt. Hatar att bli klappad. Skum typ. Den andra lär vara from som ett lamm. Den onda och den goda. The beauty and the beast. Freddie snackar mycket om dualismen i tillvaron. Om den sunda destruktiviteten — rening genom självförbränning. Och om att alltid göra tvärtom. För det gör han.

Men den bild vi försöker pracka på Freddie — den om mannen som alltid går sina egna vägar — den vill han ändå inte hålla med om.
— Jag har aldrig haft något val, konstaterar han i stället på sitt lite torra sätt.
Du hade väl varit både rik och berömd idag om du bara velat det. Istället har du lyssnat inåt och gjort det du själv gillat.
— Främsta anledningen till att jag inte blivit rik och berömd är mitt utseende, svarar Freddie krasst.

Well, well. Han ser ju inte ut som Joey Tempest eller Karl Kanga, precis, där han sitter med sina uppfläkta jeansknän, under vilka rödrandiga långkalsonger skyltar ogenerat. Freddie saknar också den där riktigt intelligensbefriade blicken som välkomnas så ivrigt av trånande och tårögda flickebarn. Han ser väl snarare distingerad ut, skulle man kunna säga.

FÅGEL FENIX

Men ditt utseende hade nog ändå inte spelat någon roll, du har alltid förändrats, varit oförutsägbar. Du hoppade av från Lädernunnan, när de såg ut att vara på uppåtgående, till exempel.
— När jag slutade med Lädernunnan, gjorde jag det för att jag blev rädd. Jag kan inte förklara varför. Men för att få den respekt jag har idag var det nog nödvändigt.
När jag sedan tillfälligt hoppade in med Nunnan igen, kändes det som att ha kommit hem till sin familj — det var helt enkelt kul att träffas och lira ihop. Vanlig spelglädje, alltså.
Musiken förändrar du också, istället för att nöta in den genom att upprepa samma formel. Du håller på med Blue for Two och så finns väl Cortex ännu i någon sorts variant.
— Cortex blev ett monster, eller JAG blev ett monster i Cortex. Så det finns inte mer. Mitt nya band heter Evil Dead Goofballs.
Det finns ett självdestruktivt drag i allt jag gör, ungefär som en slags rening. En självförbränning. Att jag förändras hela tiden beror på min självdestruktiva läggning. Min inre röst är självförbrännande. Ungefär som Fågel Fenix som vart tusende år förbränner sig själv för att födas på nytt.
Men då måste man väl säga att du lyssnat mer på dig själv än på någon annan.
— Nääeh, jag tror att everything is written down — alla människors öden, liv och död och allt, det är redan avgjort alltihop. Utom en del junctions, kanske.
Du menar att ingen egentligen har något val?
— Jag menar att det finns en sorts väg som man inte kan välja, den är förutbestämd. Ibland försöker man till exempel undvika vissa saker som man vet kommer att hända och vad man än gör för att undvika detta, så sker det ändå.
Hur kan man veta vad som skall hända, då?
— Man får en känsla som: “Aha, det här kommer att hända” och så gör man allt för att undvika det, men det händer ändå.
Det låter nästan som en dålig tripp, det här.
— Ja. Men kanske livet är en dålig tripp. Det kostar betydligt mer än det smakar i alla fall.
Varför lever man då?
— Man lever därför att man faktiskt inte har något bättre alternativ, flin. Ska man nu begå självmord, så ska man göra det när man mår som bäst.
Meningen med tillvaron är att dö lycklig, kanske?
— Ja, det är helt OK.

Lever man inte för att skapa?
— Inte jag. Jag gör grejer för att jag skulle bli uttråkad annars. Skapandet är som en analprocess. När man har målat en tavla, exempelvis, så gör man sönder den. Så blir den exkrementer. Och så går man vidare.

Får du ingen tillfredsställelse när du just blivit klar?
— Jo, men den tar jag ju med mig hela livet sen. Om jag förstör det jag precis gjort vill säga. Sitter man bara kvar och glor i sin egen skit, så…
Fastnar man i det förflutna?
— Ja, man kommer ingenstans.

RÄDSLA & REPTILER

I ditt liv och i ditt skapande tycks du uppsöka den rena skräcken, de mest extremt ångestladdade situationerna.
— Skräckens psykologi har alltid fascinerat mig, liksom ondskans psykologi. Varför blir man en mördare? När jag läser om hur en mördare tänker, så konstaterar jag att det lika gärna kunde vara jag själv.
Mänsklig skräck är besynnerlig. There is nothing to fear but fear itself. Vad jag menar är att rädslan egentligen inte finns — den finns bara så länge vi så att säga tillber den. Vi kan dela upp människan i tre delar: kroppen, själen och medvetandet. Sket vi i både kroppen och själen skulle säkert medvetandet fixa det åt oss. Då skulle vi inte behöva vara rädda, för rädslan finns inte i medvetandet. Hade den gjort det, hade vi inte ens vågat gå ut. Inte heller hade vi kunnat handla i krissituationer.

Men så gott som alla är rädda för den fysiska smärtan, till och med de som annars inte är rädda för nånting.
— Jo, men jag har sett så många exempel på att människor som har fruktansvärda plågor inte är rädda längre. De ser mycket ljusare på tillvaron än vi som bara går omkring och fruktar att en olidlig plåga skall drabba oss. Inget ont kan längre hända dessa människor.

Vi går runt och mår kasst i onödan.
— Ja, vi bär på så många tunga kors. Tänk bara på Dallas. Precis som på en fotbollsmatch rusar alla efter en skinnbit och alla skall vara bäst och allt blir liv och död omkring det här. Man gör dessa teveserier så oerhört viktiga och engagerar sig så starkt att det blir ett slags kors. Vi hade ju hellre kunnat engagera oss i våra närmaste… i människor som existerar.

Samtidigt finns det en väldig dragningskraft i sådana “cheap thrills”.
— Jadå. De universella sanningarna finner man just i den billigaste, simplaste skräpkulturen. Det kan vara en filmreplik, det kan vara Kalle Anka. Men bara för att det är så, kan vi inte urskillningslöst svälja allt skräp. Och vi kan inte heller ge oss ut bland taskiga filmer och tvåloperor i syfte att hitta Sanningen. Det är som en hink med sand, där det finns ett enda guldkorn, och det mer eller mindre snubblar vi över. Den som söker skall INTE finna. Så står det i bibeln, men det har blivit felöversatt, så att innebörden blivit precis den motsatta. Men den som söker skall inte finna, så är det. Om jag till exempel söker gemenskap, känner jag mig bara mer och mer ensam i samma takt som mina ansträngningar ökar.
Vi kunde aldrig låta bli att glo på en sådan serie som V när den gick, trots att den mestadels var direkt töntig…
— Nej, se där! Mitt i skiten ser vi en pärla. Det här med ödlorna — vi härstammar ju från reptilerna snarare än från aporna. Men vi är benägna att förneka reptilen inom oss. Fast jag tycker vi påminner väldigt mycket om ormar. Den som håller i en orm någon gång kan inte undgå att känna hur den glöder av kraft.

TRYGGHET OCH RENING

Freddie talar nästan lidelsefullt om cromagnon — den människoart som uppstod för längesen vid sidan av neanderthalaren. Gromagen hade slanka kroppar, var hårlösa, hade blå ögon och kunde simma. Hos dem ligger grunden till DNA, menar Freddie.
Vi diskuterar en stund om vilket djur som mest påminner om människan.
Varför inte en gris?
— Nej, men ett får. Vi vill gärna vara får. Den högsta lyckan i kristendomen är att bli ett lamm, att bli offrad. Slaktad. Den kristna guden är en liten skitig jävel som försöker lura människorna. “Jag är den gode herden” säger han. “Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” Varför säger han så? Han säger inte att det inte FINNS andra gudar. Det betyder att det finns mängder av gudar överallt. Inte kan man tro på en sån!
Nej. Men det gör ju ingen heller. De tror på Sportspegeln.
— Visst. Vi tror på att Dallas kommer nästa vecka. Det är tryggheten.
Vad anser du om tryggheten? Lockar dig inte Svenssontillvaron nån gång ibland?
— Nej, aldrig. Det värsta som finns är att bli patetisk. Det finns så många jag kände förut och som nu blivit total strangers. Det är ungefär som om vi pratar olika språk och vad jag än gör, tycker de att jag är barnslig.
Men alla som har en övertygelse är barnsliga.
Det de här människorna håller på med, är nån slags trygghetsprocess och ju längre in i den de kommer, ju mer påminner det om en grav. Den största tryggheten är familjegraven, he he.
Men jag tycker inte man skall lyda kroppen, för kroppen söker sig hela tiden ner i förruttnelsen. Sex till exempel, är ju samtidigt en dödslängtan. Tantra-yoga är bättre.
Fast å andra sidan, så är det nog inte så viktigt vad man gör. Huvudsaken är att man försöker odla någon slags renhet. För alla vägar bär till Rom.
Du talar mycket om renhet. Det finns en fara också i den här renhetsivern — folk köper kvartsseriösa budskap om hur man blir en bättre människa, och en massa terapigeschäft vädrar morgonluft. Man försöker köra bort sina sjaskiga sidor. Göra om sig själv till någon slags endimensionell typ som är perfekt och lagom.
— Javisst. Man tror det. Man tror att det går att köra bort saker och ting. Människor är så otroligt fixerade vid att bli av med egenskaper de inte gillar. If one of them limbs are offensive — cut it off.
Man vill gärna se sig själv som Den Goda Människan, men man ställs flera gånger i sitt liv inför delar av sig själv som man trodde inte existerade. Istället för att då låta sig knäckas, borde man möta de här sidorna. För egentligen är man en massa olika varelser som lever i symbios med sig själv. Det finns inte EN Freddie, utan det finns kanske femtio. Om man kan erkänna alla dessa olika varelser inom sig då kan man också acceptera världen och sina medmänniskor. Då kan man till och med älska de skitna sidorna hos den man lever med.
Är det rätt att acceptera världen? Den ser ju hemsk ut.
— Jag tycker om världen, den går igenom en reningsprocess just nu. Det finns en mening med allting.
Nu kommer nog många att tycka att du låter uppgiven.
— Nej, det är jag inte alls! Jag tror på världen. Jorden kommer inte att gå under, så långt tillåter den inte att det går. Det tycker jag är en optimistisk hållning.

GÖRA TVÄRTOM

Men om man tittar tillbaka på ditt liv, verkar det ändå som om det är du själv som har styrt det, inte något orubbligt öde.
— Vi talar om två olika saker; nuets rytm kommer vi aldrig undan. Däremot finns det situationer då man kan välja mellan att göra såhär eller INTE göra såhär. Och då har jag alltid haft en olydig skolgrabb inom mig som valt att göra tvärtom. Säger någon: “Nu, Freddie, nu skall du göra såhär, förstår du!”, då måste jag göra tvärtom. Man mår aldrig bra av att göra som andra säger.
Och det gäller allting. Gör jag något på det vanliga sättet, så går det bara åt helvete. Gör jag tvärtom eller gör det baklänges blir det alltid rätt. Vi lever ändå i en spegelvärld, där allt är felvänt.
Vilken värld är den riktiga?
— Allt är lika riktigt, allt har ett existensberättigande. Även drömmar, inbillning och alla tankar vi ännu inte tänkt är verkliga.
Men det är EN värld som har högsta prioritet i vårt moderna synsätt. Nämligen den lilla världen. Den stora världen är förvisad. Går det att få ihop de två världarna?
— Ja. Lika väl som det går att få ihop Helan & Halvan. Men folk är rädda för den smärta man känner när man upplever hela tillvaron. Det är en smärta som ligger långt ner i DNA.
Är det den smärtan man upplever vid exempelvis schizofreni?
— Nej, schizofreni är mer som en slags mutation. Ett sätt att uppfatta verkligheten genom speglar. Ungefär som att tvingas se, inte sin spegelbild, utan den rättvända bilden, som man aldrig annars ser. Schizofreni är också ett annat språk. En schizofren människa kan säga “Jag har så ont i kistan” och då även syfta på en kista som står på golvet. Den logiska sfären är utvidgad. Saker och ting som man själv eller andra människor är rädda för har också en tendens att löpa amok. En slags cancer. Inte så mycket i den schizofrenes föreställningsvärld som i de mekanismer som finns runt omkring. Det är DOM som galopperar.
Fast det har ju ingen betydelse om det är du själv eller omvärlden som snurrar — det är lika svårt att hoppa av i alla fall. Impacten blir densamma. Om jag själv faller mot marken eller om marken skulle komma upp, det spelar ingen roll.

När småbarn ramlar, tror de att det är golvet som åker upp och slår dem.
— Ja, precis. Och så tycker jag också det känns när jag faller, FRRRRAP! PANG! Så kommer marken farande. Eftersom jag är en väldigt klumpig människa, så trillar jag ofta.
Kvällen före en konsert i Stockholm ramlade jag så jag såg alldeles demolerad ut i hela ansiktet. Och för att förstärka den här bisarra effekten, lånade vi en motorsåg som jag kom in med på scenen. Alla var livrädda att jag skulle sätta igång den. Det var kul.
(Vi fnittrar hejdlöst när vi ser framför oss hur marken far upp och träffar stackars Freddie mitt i plåten.)

MARSCHMUSIK

Är rockmusik fortfarande en protest? Vi såg en intervju i dansk teve med Iggy Pop, där han sa att rockmusik mycket väl kan användas för att lugna och stabilisera folkmassor vid exempelvis akuta krislägen — under ackompanjemang av tunga rockrytmer uppmanas vi genom polisens och militärens högtalare att hålla oss inne, inte gripas av panik, kapitulera etcetera. Håller du med om det?
— Ja, den mesta rockmusiken är en sorts marschmusik. Vad som gör rock till rock är känslan av att man måste göra nånting själv, känslan av att “nej, det här går fan inte, kom igen nu…” En vilja, liksom. I motsats till marschmusik som inte har någon egen vilja. Det måste finnas en knytnäve, annars är det inte rock. För det mesta är rockmusiken kastrerad och harmlös — en krokodil utan tänder. Den är inte farlig längre. Men när den blir det igen…
Nu har det gått tio år sedan punkrevolten, nu borde det snart hända något.
— Jajamänsan!
Tror du det kommer att ske med musikens hjälp den här gången också?
— Ja, för det är den som ligger närmast språket, den som ligger närmast rytmen, den som står närmast viljan, helt enkelt. Rock är det medium som är lättast att gripa tag i och som är lättast att tala med direkt utan några omsvep. Enda gången som ordet verkligen blir en sanning, det är när det förmedlas genom musiken. Annars är orden bara lögn.
Just nu tror jag att det är nånting på gång, för jag märker att viljan finns hos så många.
Vi har just intervjuat en professor i humanekologi som tror att vårt hopp står till en slags internationell gerilla som inte vill spilla blod, en terrorism från Tredje världen med humanistiska förtecken.
— Just det! Jihad! Cleaning of the universe. Jihad är ett väldigt gammalt uttryck för det yttersta kriget, för reningen av universum. Rening betyder inte att man tar bort ondska, utan att man tar bort orespekt — de otrogna hundarna.
Det finns en muslimsk terroristorganisation som heter just Jihad. I filmen Dune som jag är ganska förtjust i, där pratas det också om Jihad: “There will come a voice from The Outer World that will lead us out of the darkness.”
The Outer World skulle ju mycket väl kunna betyda Tredje Världen.
— Visst. Jag tror verkligen att ljuset kommer från Tredje Världen.
Och viljan och behovet av en rening kan man se överallt. Det behövs en knytnäve som kan kittla Gud ordentligt under näsan.
Om det nu kommer en ny revolt, kommer du att delta i den också?
— Ja, för fan!

DEN LALLANDE DÅREN

Är du medveten om att du har blivit en guru för många?
— Jag tänker inte så. Har alltid avskytt att fastna i roller. Jag kan överhuvudtaget inte ta mig själv på så djupt allvar. Om man såg seriöst på sig själv, skulle hela livet bara bli en enda lång tragedi.
Då ser jag mig själv hellre som en clown.
Den lallande dåren?
— Ja, varför inte? Den lallande dåren. Det säger vi.

Den lallande dåren skall man dock inte vara för säker på. The fool on the hill. Han utgör såväl första som sista kortet i Tarotleken. Ser likadan ut på båda korten, verkar glad och obekymrad med ena foten på väg ut i tomma intet, den andra kvar på bergets topp. Den förändring han genomgått under sin vandring syns inte utanpå. Men på det sista kortet är dåren en människa som sett döden i ögonen och som inte längre har något som binder honom. Inte längre ett behov av att erövra världen. Av makt och rikedom. Han bryr sig inte om vad andra tycker. Han skiter i om det ser ut som om han är på väg ner i ett stup.
The fool on the hill går sina egna vägar.
Han stannar upp ett ögonblick, kikar bakåt över ena axeln, och så väser han, med glimten i ögat:
You can’t kill the boogeyman!