FÖRSTA MÖTET med Tomas Di Leva skedde genom en artikel i Expressen. En sådan artikel där reportern hittat ett objekt som är tillräckligt fånigt för att också kunna anses som intressant. En artikel som förklarar att tönten inte alls är en tönt, utan kanske ett missförstått geni. Självfallet övertygade mig denna artikel om att Di Leva var en supertönt i samma klass som fjanten som fått idén att skriva den bitvis tårdrypande historien om det missförstådda töntgeniet Di Leva.
Tårdrypande var förstås historien eftersom den innehöll de obligatoriska stroferna om oförstående människor etcetera.
Det andra mötet med Di Leva skedde genom radions försorg. Låten hade en malande, övertygande och löjlig komposition. Det var det ärketönten hade sagt att hans musik hade. Men det försvann egentligen totalt i kvällstidningens artikel, eftersom den mer koncentrerade sig på supertönten som missförstått geni, än som musiker, sångare och artist.
Nästa möte skedde genom TVs försorg. Där stod supertönten och var så in i helvete töntig att han hade en tjusarlock fasttejpad i pannan, när han sjöng en fjantig lättrallad refräng, som Bert Karlsson säkert önskar att han kunde skriva.
Okej, nu vann Di Leva. Hans töntiga musik är vinnande. Hans töntiga person — eller image, det var en av de saker det gällde att ta reda på vid det möte som den här artikeln egentligen handlar om — är vinnande.
En frisk fläkt i det stela och förutsägbara kultur- och underhållningssverige.

Mötet, som artikeln handlar om, avslöjade ganska snart att det inte är fråga om en image — vilket det inte heller fanns någon större anledning att anta. Di Leva är så där töntigt uppriktig helt enkelt. Och så där särdeles annorlunda är han egentligen inte heller. Det vill säga, egentligen är han det för han spelar med öppna kort och har inte funnit någon anledning att vara hemlig. Detta gör det förstås också svårt att dra gränsen mellan privatpersonen och artisten Di Leva. Di Leva är Di Leva som är Di Leva. Så är det bara.

Sedan är det en annan sak att inte alla kan acceptera det. Di Leva själv har dock en befriande syn på artistskapet.
— Jag kan vara mig själv som artist och det är bra, därför att vara artist är att leva ut känslolivet.
— Det finns inte många riktiga artister.
(För att nu ingen ska tro att Di Leva säger så där till höger och vänster — det är ju en aning självuppblåst och självförhärligande — ska sägas att svaret lades i hans mun, men när det väl var sagt kom fortsättningen:)
— De flesta av dagens artister fyller inte den funktion de ska fylla. De är bara bukfylla för själen. En artist ska inte bara dra ner applåder och in miljoner; en artist ska beröra på flera olika sätt och få folk att reagera i första hand.
En som reagerat på Di Levas artisteri är Siewert Öholm (såg ni hans och Guillous presentation av sina höstprogram? Öholm hann se både skrämd och lycklig ut när Jan Guillou avslutade presentationen med att konstatera att programledare i TV ska vara självgoda och halvfeta). Öholm tog i ett av sommarens Nattcafé upp frågan huruvida Di Leva har en moraliskt uppbygglig effekt på barn eller inte.
Och det ställer saken på sin spets: Har artister ett större ansvar än andra människor?
— Nej, jag tycker inte det. Men andra tycker uppenbarligen det och det går inte att komma ifrån. Samtidigt är det sällan som den felfria och vackra gör sig på scenen.
— Utmärkande för en bra artist är att han eller hon är oberäknelig.
Hur som helst måste Di Leva ha lyckats med att leva upp till den ovan nämnda artistiska ambitionen att beröra folk med sitt artisteri. Åtminstone Öholm berördes av hans Sommarmorgon program för barn i somras.

Men vad var det som berörde honom?
— Jaa, jag vet inte om barnprogrammen… Det var mycket improvisation. Det som berörde i det här fallet var väl att det var en vuxen som lekte. Och så rörde jag om lite i grytan: Djävulen var snäll och blev glad när han fick en vän, Jesus svor och var irriterad när telefonen ringde för han var trött på alla som ringde och bad honom fixa saker. Jag använde mycket fantasi och det här är sidor som även dessa figurer troligen har om de finns eller har funnits.
— Öholm tyckte att jag uppträtt som om jag var berusad. Men då ser man bara de ytliga effekterna. Jag tror att barn är klokare än så och kan se helheten i ett program.
TV-programmen var mycket improvisation, det är inte bara på gott, menar Di Leva. När det gäller hans huvudsakliga sysselsättning — att göra skivor — är eftertanken en viktig ingrediens i den deg Di Leva säger sig knåda när han skapar.
— Jag måste försöka kontrollera det hela. Man måste planera för att kunna vara kreativ hela tiden. Spontaniteten är viktig, men det vill till eftertanke för att få det exakt som man vill ha det.
På sin senaste skiva “Vem ska jag tro på?” (Mistlur) efterlyser Di Leva ett annat samhällsklimat, där man får vara som man är. Vilket leder till den snabba slutsatsen att det nu går omkring en massa artister som dagligen spelar samma roller. För att bryta med detta måste man förstås vara stark. Är Di Leva stark?
— Jag har en stark vilja och är envis, men jag är ganska bräcklig som människa. Om man ska tala om en drivkraft, drivs jag av hoppet om en ljusare och friare morgondag. Dessutom gillar jag att arbeta med det jag sysslar med nu. Det känns inte som ett arbete, utan som ett liv.
Avslutningsvis, Di Leva, vad är utmärkande för en tönt?
— Siewert Öholm är en utmärkt tönt.