En gemensam nämnare för The Sunspots, är deras våldsamma aptit på den ”lättare litteraturen”! Sådana tungrodda saker som t. ex. läxor eller trägen läsning av egna poetiska verk, är det bara två av dem som vågar skryta med. Vi vill inte avslöja vilka de är som gömmer sådana talanger. Det skulle kanske vara genant.
Kanske detta något underliga intresse hänger ihop med, att ingen av dem någonsin tagit någonting så där riktigt på allvar. Inte ens musiken! Men det var bara från början det, nu har det väl blivit litet mer allvar i spelet, när man verkligen börjat klättra uppför berömmelsens stege.
Classe, Sonne och Stånkan var klass-kamrater och de hyste en intensiv och gemensam längtan efter att få uttrycka sina känslor i musik. De kunde gå så långt, att de strålade samman med hoplånade burkar och fat av metall, fyllde vattenglas med vatten — och trollade med musik.
För att ytterligare förhöja stämningen, släckte man ner belysningen så när som på en liten lampa med dämpat ljus. Sedan blev det blues, timme efter timme. Spisa plattor ingick också i ritualen och det blev efter musik med Chuck Berry, Little Richard och t. o. m. Louis Armstrong.
Men man kunde ju inte hålla på så där i tid och evigheter. Sonne inhandlade en trumpet, Stånkan en orkestergitarr och Classe, ja, han fick hålla sig till pianot.
Sonne ledsnade snart på sin trumpet och bytte ut den mot en gitarr och i samma veva, hittade de en annan kille som gillade samma musik som de. Han ville vara med och så var Roffe med sin gitarr införlivad i bandet.
Hemmaspelet blev det hastigt och lustigt slut med — vilka grannar står väl ut, när det kommer förstärkare och trummor med i bilden? Snäll och villig, var däremot Arthur Österwall, Sunsidebasen, och efter ett halvårs repande, blev de unga musikerna mogna för ett TV-framträdande, i ett program från ungdomsgården.
Det lät nog inte så vidare värst bra —men så var det också för 31/2 år sedan!
Men så lätt gav man inte upp. Man fortsatte att repetera och repetera och ställde till slut upp i en tävling. Placeringen blev inte något att skryta med och snabbt bestämde sig gossarna för, att några fler tävlingar skulle det minsann inte bli! Men säg den, som inte någon gång faller för frestelser? Och kanske var det inte så dumt ändå, att vara litet svag — de kom nu på 3:e plats i Nalens twistbandtävling.
Sedan har det snabbt marscherat vidare med framträdanden i radio och i både svensk och tysk TV.
Till slut kan bara tilläggas, att Sonne inte tyckte att det där med gitarr var festligt längre — han ville sjunga! Att hitta en ersättare blev inte lätt, men sedan i höstas är Carlo införlivad med The Sunspots.

CLASSE HERTZMAN, trummis, med ljusblont hår, blå ögon är 19 år och håller på att plugga till ingenjör. När han inte ägnar sin tid åt läxor och musik, skriver han mycket poesi. (Hoppsan, där avslöjade vi en.) Han började spela piano innan han ens nådde upp till tangenterna och han gjorde även några trevande försök på dragspel. När skiffle var poppis lånade han pappas banjo — men det blev trummor han till slut föll för på riktigt. Han är humoristen i sällskapet och har idoler som Modern Jazz Quartet, Jack McDuff och Little Richard.

ANDERS ”SONNE” PERSONNE, är även han 19 år, är brunhårig och har blå ögon. Han började, som sagt, med trumpet och fortsatte sedan till gitarr. Sonne har aldrig lärt sig noter, men ändå är det han som skriver låtar. Han har redan ett 40-tal på lager! Numera sjunger ju Sonne och han har verkligen arbetat fram en egen sångstil som det blir svårt för andra att apa efter. Han är nog den blygaste av gossarna, men när han öppnar munnen, är det inget svammel, utan rätt och riktigt, kryddat med en ganska kul humor.

ANDERS ”STÅNKAN” STOMBERG, basgitarrist. Han är snudd på två meter lång och blond och blåögd. Även han kom först i kontakt med musiken genom pianot, för att sedan tycka bättre om gitarr. Det är nog mest hans förtjänst, att det blivit något av Sunspots. Han tog hand om kapellmästarskapet och alla initiativen till jobb. Just nu ligger han i lumpen, men räknar med att helt ägna sig åt musik när han slipper loss.

ROLF ”ROFFE” FÄRDIG, 18-åring med brunt hår och blå ögon, började med dragspel, men när han fick en gitarr i present av sin far, var det lilla roliga slut. Vid 10 års ålder gjorde han sin TV-debut i Stora Famnen. Han spelade och sjöng Tutti Frutti tillsammans med 100 andra gitarrer. Han är pedanten som är noga med att harmonierna är perfekta och han är också den som tycker om att lyssna.

CARLO LIND, den sist anlände, är 19 år. Han började med att spela marscher på trumpet i skolorkestern — men det var inte helt festligt, så det blev inte mer med det. Förutom gitarr, som han numera trakterar, spelar han även litet trynorgel (munspel). Han är mannen som gör vad som faller honom in och de andra har svårt, att hålla sig för skratt när hans spontanitet tar överhanden.