OBÖNHÖRLIG RÅROCK

Det är inte direkt ofta Lädernunnan spelar i Stockholm. Vid senaste tillfället (Kolingsborg, maj -86) var det exakt ett år sedan sist. Men tro inte att de är lata för det. Två korta Europaturnéer, en Englandsturné, ströspelningar i Sverige, skiv- och TV-inspelningar och mycket annat har de klarat av under det året. Och de har gjort det bra. Det talas mycket om deras ”osvenskhet”, men personligen tycker jag att allt sånt snack bara är dumheter. Hur låter ”svensk” rock? Det enda säregna svenska soundet jag kan komma på är discorocken från -79/-80 med Magnum Bonum, Factory m.fl., idag förvaltat av megatöntarna Imperiet.
Vad man istället bör konstatera är att Lädernunnan är, något så ovanligt som ett originellt band, ett band som musikaliskt influerats av Detroit -73 och London -77, men som utvecklat dessa influenser till en egen hybrid av Rock ’n Roll; ibland förkrossande tung, ibland mäktigt känslosam.
Imperiet försöker lansera sig i England med hjälp av helsidesannonser i New Musical Express. Lädernunnan behöver inte anstränga sig på det sättet, för de är redan stora där. Varje ny skiva går direkt in på Indie-listan och deras besök i London uppmärksammas positivt av den i allmänhet kritiska och cyniskt-intellektuella musikpressen. Vad beror det på? Bandets obönhörliga rårock? Jonas Almqvists säkra stämma? Bra låtar? Vem vet…
Oftast är det ju Jonas A. som yttrar sig i intervjuerna, så därför kunde det kanske vara intressant att höra vad de andra i bandet tycker om saker och ting. Vad tycker t.ex. trummisen Gert Claesson om framgångarna? Borde Lädernunnan ha ”satsat” lite tidigare i sin karriär?
GERT: Vi ångrar ingenting. Det har känts rätt på det sätt vi gjort allt. Vi har kört i den takt som känts bra för oss. Ibland har man väl tyckt att vi borde öst på lite mer, men det är inget att hänga upp sig på.
— Redan då ”No Rule” kom på Industrial 1979 borde det ha varit ett stort sug efter er…
GERT: Det var ett jävla sug efter oss i England. Det fanns folk som ville ha oss som kompgrupp… Tom Robinson. Vi träffade honom i Göteborg och han ville att vi skulle kompa honom. Ian Dury ville ha oss som support act till sina konserter i England. Chris Spedding och Motörhead tror jag också vi skulle spela förband till, men det sprack. Visst skulle vi ha kunnat vara mer ”famous” nu, men det har inte känts rätt.

SLÄPPER LOSS TOTALT

— Hur reagerade folk ute i Europa på era spelningar?
APIZ: I England var det jävligt positivt.
GERT: Och det kom t.o.m. folk från Belgien till England för att se oss…
APIZ: De är mer vana vid att höra den sortens musik vi spelar. Det är svårt för oss här hemma. Jag menar, kommer vi till Hultsfred eller Linnarp eller… Folk fattar inte riktigt vad vi håller på med… Men i England släpper de loss totalt, bara vräker på.
GERT: Rent socialt beter vi oss inte som många band i England. Vi har kört som support act till engelska band och de behandlade oss som skit. Vi fick inte sitta i deras loge o.s.v. Vi bjöd in våra förband när de stod utanför, livrädda; och de fick öl och allt. Det blev mer en kompisgrej, även med publiken. Vi spelar inte stjärnor på något sätt. Många i publiken verkade nästan fundersamma över det och folk från NordEngland följde oss på alla spelningarna.
APIZ: Med sovsäckar och ryggsäckar och allt…
— Hur ofta repar ni i Göteborg?
APIZ: Vi repar väldigt sällan. Det är lite svårt och oinspirerande att repa i.o.m. att Jonas bor i Stockholm. Vad vi sysslar med är ju inte att köra in ett komp. Man vill ju gärna ha med honom så man får en helhetsbild.
GERT: Först då kan man forma låten som man vill. Jag lägger det trumspel jag vill och han (Apiz/red.) lägger sitt basspel som han tycker låter bäst. När inte Jonas är med blir det bara att man står och harvar igenom låten. Det är meningslöst.
APIZ: Det är som att spela poker: Man måste ha fem för att ha en full hand. Annars har man ingenting…
— Så ni repar intensivt tillsammans inför en spelning eller en turné?
GERT: Exakt. Och när vi ska repa in nytt material. Man är på varandra och det blir tråkigt att hålla på och arra två-tre gånger i veckan. Man blir inte bättre för det. Visst skulle jag kunna sätta mig i en replokal och banka för mig själv. Det kanske inte skulle skada i och för sig, men det blir ju rent fysiskt, för att jag ska orka ännu mer. Vi spelar helt på känslor.
APIZ: Det kan bli tight om man känner sig inspirerad att spela. Det beror mycket på kommunikationen med publiken. Får vi dåliga vibbar från publiken så spelar vi inte tight, för då är vi ointresserade.

JONAS HUVUD PÅ ETT FAT

— I Anarki & Kaos nr. 3 intervjuade Jonas Straitjacket (Legendariskt Göteborgspunkband med Aron, Gert och Freddie Wadling./red.). Var det första gången han träffade er?
GERT: Det minns jag inte. Det är så länge sedan. Det första svaga minnet jag har av Jonas överhuvudtaget ur när Aron berättade att det var en snubbe från Stockholm som gillade oss jävligt mycket och som ville köra gamla Stoogeslåtar ihop med oss. Då hade vi precis spräckt Straitjacket… Sedan blev det The Leather Nun-story. Den kaotiska ”spelningen” på Sprängkullen (3:e.mars 1979. Bör firas varje år av varje musikälskare./red.). Vi kraschade deras femårsjubileum totalt. Jonas huvud på ett fat krävdes o.s.v. Jonas drog mikrofonstället i huvudet på proggarna och skvätte fimpar på dem och så. Sedan blev det en spelning till med fyra låtar. Vi skulle bara vara med som utfyllnad ungefär (garageligans festival april -79/red). Efter den fick i våra första fans och sedan dess har vi blivit en institution… (skratt)
Lite historia… På äkta Sex Pistols-manér satsade man i början (1979) på att få så mycket publicitet som möjligt, på alla tänkbara vis. Affischer med misshandlade barn (”Pale Blue Eyes. Lädernunnan — den totala grymhetens försvarare”), en brännskadad levande död ”Självstympning som familjeterapi”) o.s.v. ledde till att de också fick mycket uppmärksamhet. 1980 var man över i London och spelade ihop med Throbbing Gristle och Monte Cazazza (Ni läste väl om Freddie Wadlings minnen från den konserten i Lollipop nr. 2?/red.), och innan dess hade första singeln (med bl.a. ”No Rule” och ”Slow Death”) dykt upp på TGs Industrial Records. November -80 splittrades de, men träffades igen i en studio september -81, där fyra låtar spelades in: ”Ensam inatt”, ”Here come Life”, ”Prime Mover” och ”Fist Fuckers Associated”. Mer uppmärksamhet, den här gången p.g.a. att de visade en fistfuckingfilm på scen oktober -81), ledde indirekt till splittring.
— Hur kom det sig att Freddie slutade?
GERT: Jag vet inte, men det var nog en mängd olika faktorer. För det första: Han har en jävligt bra röst och han är en fräck basist också. Och så har han mycket eget bra material. På den tiden var det Jonas som gjorde i stort sett allt. Inte allt i och för sig. ”FFA” och ”Prime Mover” är sådant som vi har gjort, som vi jobbat ihop i replokalen. Freddie ville väl köra eget material och det gjorde han också i Liket Lever och Cortex. Det var två dominanta personer i samma band och kemin mellan Jonas och Freddie funkade inte så bra. sedan kom det där med filmen på Façade, när folk ringde och sa upp bekantskapen med Freddie… och hotade honom till livet. Det blev för mycket för honom. Men det var nog bara en utlösande grej för att han ville köra egna grejer. Och det förstår jag, för han har mycket i skallen.

SÄLJER MER NUFÖRTIDEN

— Hur fungerade Lädernunnan på den här tiden, 80-81? Hade ni några planer?
GERT: Vi hade inga planer. Vi bråkade mycket och la ner bandet vid flera tillfällen. Vi hade inga ambitioner. Jag tror aldrig att vi haft några höga ambitioner. Hade vi haft det så hade vi kunnat komma mycket längre. Vår musik är uppskattad, men den körs inte ut så mycket. Vissa radiostationer spelar skivorna och så, men det är först på senare tid. Det har ju visat sig att skivorna säljer mycket mer nuförtiden.
Bandet tog in Håkan Ewers på bas i.o.m. en spelning på Kamraspalatset i Stockholm maj. 1982. Som förband till Alan Vega drog Lädernunnan över tiden och Jonas, som då var skinhead, var inte sen på att förolämpa både publiken och Alan Vega: ”De av er som vill se Alan Vega kan ju gå till Clock så länge. Kom tillbaks senare… ” ”Nej, nu måste vi sluta spela för Alan Vega vill iväg och se Marianne Faithful på Ritz. Dessutom har ni bara betalt 60 kronor…”
Andra singeln, ”Ensam inatt”, släpptes -82 och ”Prime Mover” -83. Den senare är förmodligen den bästa singel som släppts i Sverige någonsin. Den brutala tyngd de fem minuter av tjutande rundgång och stadigt beat skivan bjuder är helt oöverträffad. Det är en minst lika essentiell skiva som The Stooges ”Funhouse”, MC5s ”High Time” och Motörheads ”Overkill”. Har du inte ”Prime Mover” i samlingarna så kan du gott börja skämmas nu…
— Hur mycket har den sålt egentligen?
GERT: Svårt att säga. Det finns olika uppgifter. Aron såg den i USA i i stort sett varenda skivaffär. En kille i England som jobbar på Virgin och som numer är kopplad till Wire Records har sagt att de säljer lådvis, Han tippade att det i England har sålts uppskattningsvis minst 30 000 ex…

HÅLLER INNE STÅLARNA

GERT: Jungle Records håller inne stålarna för ”Prime Mover” fortfarande och de har t.o.m. mastertapen till den. Vi ska stämma dem genom våra jurister i England. Jungle och Criminal Damage skyller på varandra, fram och tillbaks. De har använt taperna och gett ut låten på samlingsalbum och sånt.
— Hur kom Nisse med i gruppen?
GERT: Jag bodde i Halmstad 1983, han kom fram till mig på en fest och mumlade som, han alltid gör. ”Vad säger du?” sa jag, ”Prata så man hör.”. ”Jag heter Nisse… Spelar du i Lädernunnan?” Ja, sa jag. ”Kan vi inte jamma någon dag?” undrade han och så blev jag med i det band där han spelade. Ett Ågren-band som spelade lite mer ”plain rock”, men jävligt bra. Jag var lite trött på att kämpa som en dåre på scen jämt, då vi bara hade en gitarr. Jag tyckte att vi behövde en gitarr till och jag fick tjata länge och väl innan jag fick med Nisse. Jag tycker att Aron och Nisse kompletterar varandra bra.

APIZ I MOTVIND

— Varför slutade Håkan? Hur kom Apiz med i bilden?
GERT: Vi kickade Håkan. Samarbetssvårigheter, kan man säga…
APIZ: Jag har spelat med en massa combos. Ska jag dra hela storyn? Jag och några polare satte ihop ett band som hette Extra en gång i tiden. Annelie (Rydé) kom med och vi fick även med Henryk Lipp, som ju spelar med Freddie nu, på keyboards. Men jag tyckte inte att det blev bra, så jag slutade där när jag fick erbjudande om att få spela i Motvind. De hade en massa spelningar och jag spelade med dem i åtta månader. Sedan tröttnade jag och tänkte lägga av med att spela, helt och hållet. Jag la av, men efter bara en vecka ringde det en musikhandlare och berättade att det fanns ett band, Iceland, med isländska bröder som spelade middle-of-the-road-pop. De skulle åka till Staterna och behövde en basist. Jag hoppade på direkt och vi åkte runt i Staterna, hit och dit: Vi hade bra uppbackning ekonomiskt och det var kul. Men det var inte ball musik. Sedan bodde jag i Stockholm sommaren -81 och spelade med ett par irländare som hade spelat ihop med Soaffell Pike i flera år. En av dem och jag började spela ihop med Basse Wickman till hösten, men det var verkligen tråkigt så jag slutade där också. Då la jag av helt och hållet och gick hemma och söp, körde truck och bar möbler. Mådde rätt dåligt under ett par år. Sedan kom Nattadi-besatta, polare till mig, och vi började spela ihop. Jag satt i en musikaffär och spelade bas för två år sedan. Aron var nere där och tyckte att ”Fan, du spelar bra bas. Vi har ett band och funderar på att skaffa ny basist:” Jag var ju öppen för allt och jag fick hans kort. Ett år.senare så ringde han (skratt). ”Vi behöver en basist.” Vi träffades och lirade lite. Jag hade inte hört Lädernunnan speciellt mycket, bara lite grann. Men jag tyckte om dem och de visste var de stod och vad de sysslade med. Inget hyckel. Och på den vägen är det…
GERT: Vi har gjort mer under det här året med Apiz än vad vi gjorde på sex år innan.

MORDHOT OCH HYPE

— Vad säger ni om notiser som den i Sounds om ”Lädernunnan i slagsmål på färja. Gitarristen förlorade nästan handen.” och rykten i NME om ”Swedish onslaught Marychain-style”?
GERT: Det är inte ens hype, det är bara försök till hype. Det är så jävla töntigt. Nisse skulle inte kunna slå sönder en papperspåse ens.
APIZ: Det stod i en tidning att vi haft Hell’s Angels som bodyguards på en spelning i England. Det medförde att vi höll på att få norska Rabids (ökänt MC-gäng/ red.) på oss för att de stöttade och gömde två grabbar som hade mördat Hell’s Angels ledare i Köpenhamn… Bullshits-gubbar alltså.
GERT: De skulle åka ner och mörda oss.
APIZ: De hade varit nere på klubben och frågat klubb-managern om det stämde att Lädernunnan haft Hell’s Angels som bodyguards. Han svarade att han inte visste och anade oråd. Han ringde polisen direkt.
GERT: Han fick en direktlinje till snuten och de skulle vara där på två minuter med 15 kravallklädda snutar. De satt helt färdigklädda och väntade, bara för att de hade haft såna problem med Rabids tidigare. De är såna där riktiga kniv- och bollträgubbar. Så vi tackar skivbolaget för det.
APIZ: Att försöka hypa upp grejer på det sättet är verkligen dåligt.
GERT: Det är ju att tigga om bråk.
APIZ: Det är vi som är ansiktet utåt, så det är vi som får ta smällarna. Det är ju ingen som ringer upp Wire i London och skäller på dem.
— Förutom de band som alltid nämns i samband med Lädernunnan: Stooges, Dolls, MC5, Velvet Underground… Finns det några andra band som inspirerat eller inspirerar er?
APIZ: Jag tror inte att det finns någon gemensam inspirationskälla.
GERT: Jag lyssnar på helt annan musik än de andra i bandet. Tamla Motown, Led Zeppelin, Deep Purple. Iggy har aldrig varit en av mina stora favoriter. Lou Reed har väl alla gillat.
APIZ: Det kan man ju inte undgå att tycka om…
GERT: Aron är en stor Ry Cooder-fan.
APIZ: Jag spelade mycket jazz i början, frälst på be-bop och så. Sedan har det blivit alltmer rock. En omvänd utveckling. Många börjar ju med rock och kommer senare till blues och jazz. För mig har det varit precis tvärtom (En mycket sund utveckling… /red.).
— I ovan nämnda intervju (Anarki & Kaos nr. 3) berättade Freddie att ”Gert Claesson, han gillar att vara lite rå, lite av en svensk Rat Scabies och leva upp till en punkimage.” Hur yttrade sig det här?
GERT: Jag slogs lite och levde rövare. Bankade på några gubbar som inte var speciellt trevliga mot oss som sysslade med musik. Jag gapade och skrek oanständigheter i största allmänhet… (skratt)
Detta var alltså ett bra tag sedan, men andan lever kvar. I TV-programmet ”Eurotube” avfärdade programledaren Jools Holland Lädernunnan som skräp, och Jonas A. berättar i en intervju i Melody Maker: ”Hade jag vetat vad han sagt och om jag hade träffat honom efter programmet, skulle vi (Lädernunnan/red.) ha blivit förstasidesnyheter. Because he’d have got a good kicking.”
Framförandet av ”Gimme, gimme, gimme” i Eurotube var väl inte det allra bästa, men det är fullt förståeligt att man är nervös då 50 miljoner människor tittar!

AKUSTISK SEXMUSIK

Förutom ströspelningar i England och Tyskland tillbringade gruppen sommaren i London, där de spelade in sin första studio-LP. Det är en LP som många Nunnan-fans kommer att ha ganska svårt att ta till sig, men samtidigt är jag säker på att många kommer att älska den.
LPn är annorlunda på så sätt att de verkligen ansträngt sig för att variera materialet. Och resultatet? Mycket lyckat…
”I can smell your thoughts” är en ganska traditionell Nunnan-rocker, hård och stämningsfull, och Jonas visar hur stor känsla han har för det engelska språket. Låten handlar, precis som de flesta låtarna, om sex. ”This is no romance/just a perfect ending to a perfect night.”
”Jesus came driving along” är skivans experimentlåt, långsam och tung med krypande syntljud i bakgrunden, medan ”Pink House”, nästa låt, mycket väl skulle kunna vara U2s eller Simple Minds nya singel. Musikaliskt i alla fall. Men precis som namnet Lädernunnan är en summa av två extremer, är texten i ”Pink House” en kontrast mot musikens snällhetskänsla. Men det är inte fråga om några dogmatiska anti-USA slogans, utan om subtila infall om det stora landet i väst. Maktlöshet blir i texten samma sak som att vara ”comitted to a life in a John Cougar video” och i Jonas mardröm tvingar ”Rosy cheek virgins in moral majority T-shirts” honom att lyssna på Barry Manilow tills hjärnan värker. Genialt!
Den enda låt som getts ut tidigare är ”For the love of your eyes”, här i en akustisk version, där Arons och Nisses gitarrer plus Apiz bas stillsamt och vackert kompar Jonas välartikulerade och känsliga sång.
”Pure Heart”, den nya singeln, är ytterligare hård Lädernunnan-rock med en extremt intelligent text om problemet med att ingen vill förstå den gode Almqvist. ”I wish that you could wiretap yourself into my brain./Maybe then you’d understand me a bit from the other side.”
Låten ”Have sex with me” är gruppens hyllning till The Stooges, och påminner inte så lite om ”Gimme Danger” i uppbyggnad och arr. (och den har dessutom en i meningshänseende identisk titel…). ”Sex, sex, sex” viskas i bakgrunden och rader som ”Your fishnet stockings, your soft white skin, your shiny black leather radiates sin.” lyckas förmedla en viss känsla, något som inte lyckas så bra i ”Lust for Love”. Där blir det mest klyschor som ”I’m playing the lustgames of the night” till hårt, tungt, men också ganska monotont komp.
Och så finns här en kärlekslåt till, ”Falling apart”, även den akustisk med gitarr och piano. Den påminner musikaliskt lite om The Churchs ”Don’t open the door to strangers”, medan texten påminner om Lou Reeds finaste ballader i all deras enkelhet.
Det är en extremt bra debut-LP från ett band som hållit på i sju år. Den blir säkert en ”storsäljare*, men frågan är om bandet orkar ”matcha” efterfrågan på framträdanden. Ytterligare en Europaturné är på gång nu i höst, men vad händer sedan? Splittras de, som Almqvist ofta påstod att de skulle göra i rikspressen tidigare i år? Blir de megastars? Kommer de att dö av överdoser i egna jetplan på väg till Japan eller kommer de att fortsätta med att skapa genialt bra rock ’n roll? Bollen ligger hos dem, och jag hoppas innerligt att de kommer att fortsätta att sparka den tillsammans i samma riktning som deras mästerliga debut-LP…