Ända sedan The Iguana Foundation började sommaren -84 i Huddinge och sedan de första spelningarna på Tre Backar, Kaos och Ritz har de fått dras med tillmälen som “Iggy-kopior”, “Iggy-komplex” och liknande. Visst, sångaren Pelle Strandberg har lyssnat en del på Iggy och Lou Reed, men både han och bandet har kommit långt förbi de första trevande stadierna, där influenser lätt dominerar. De har utvecklats mycket på kort tid och har nu ett bredare sound med betydligt bättre och roligare låtmaterial. Pelle Strandberg, gitarristen Klas Blomstrand, trummisen Lars Mertanen och säkre basisten Crister Wolff berättar här exklusivt för Lollipop om åren som gått, sina influenser, förhoppningar och om viljan att spela ute.

NIGHT OF THE IGUANA

P: “Vi har inte lirat mycket ute. Det finns ju inte så många ställen.”
— Vad lyssnade ni på då ni började?
P: “Vi lyssnade på allt möjligt. Vi har lite blandad musiksmak allihopa.”
L: “Allt från T-Rex till Violent Femmes…”
P: “Vi gillar mycket gammal… inte glam-rock direkt, utan 70-tal. Typ Bowie, Roxy och lite sådant. Och Joy Division.”
– Vi såg er på Kaos för ett halvår sen (aug. -85). Då lät det mycket Iggy… Ikväll (Temple of Love, Sthlm 15/2) var det annorlunda.
P: “När vi startade var vi ganska… inte influerade, men vi var väl inne på den grejen. Iggy och det köret. Man får perioder då man lyssnar på olika musik. Men vi har alltid fått dras med det där och det tycker jag är helt fel.”
K: “Folk har ju alltid förutfattade meningar om allting.”
L: “Det är som om folk tror att vi bara lyssnar på Stooges och Iggy Pop.”
P: “Det kan vara mycket tack vare vårt namn också.”
— Tog ni det från The Iguanas? (Iggys highschool-band, 1965)
L: “Det finns en film som heter Night of the Iguana.”
— Och en bra Stooges-bootleg också…
P: “Ja, i och för sig. Det var Lasse som hittade på det. Han tog det från filmen.”
L: “Det var en jävligt bra film.”
P: “Vi har inga direkta förebilder, tycker jag. Vi lyssnar väl på musik som alla andra.”
— Ni lyssnar på samma musik men nu har ni ändrat spelstil?
K: “Vi har utvecklats mycket.”
P: “Vi har ju hållit på i snart två år. Då utvecklas man ju. Det började mer eller mindre som ett skämt.”
K: “Sedan börjar man hitta sin nisch.”
— Vad tyckte ni om första singeln? (“Turn around”)
P: “Jag tycker att den är bra.”
L: “Den blev bra. Den är inspelad på en dag i en 8-kanals-studio. Det blev lite för låg volym på skivan, men det är oväsentligt. Den första gav vi ut på eget skivbolag. Den nya kommer på Eternal Love. (“Lonesome Traveller”)
— Har ni fler grejer på gång? LP?
L: “Det blir väl en singel till. Sedan en LP.”
P: “Vi har treårskontrakt med Eternal Love och vi ska in i studion nu i april.”
— Nu har ni kommit över på en annan nivå som är betydligt mer seriös. Men hur seriöst är det? Jobbar ni?
P: “Det är seriöst och vi satsar hårt. Vi jobbar men vi hoppas väl kunna sluta med det. Vi har väl aldrig varit någon ‘hobbyorkester’ direkt…”
L: “Jag tror att alla vi haft ‘musiken i blodet’. Vi har alltid velat hålla på med musik.”
— Har någon av er spelat i någon grupp tidigare?
L: “Jag bodde i Spanien förut. Då spelade jag gitarr i ett band i tre år. Vi gjorde fem eller sex singlar och två LP-skivor.”
— Vad hette den gruppen?
L: “La decima vittima — det tionde offret.”
P: “De var rätt stora där nere. De var med i TV flera gånger. Lasse, som var en gammal kompis till oss, flyttade upp hit. Vi lirade någon grej och tyckte att det lät OK. Sedan tyckte vi att det blev jävligt bra. Och nu är det jävligt seriöst.”
— Har ni varit utanför Stockholm och spelat?
P: “Nej.”
— Vad tycker ni om att Slitz skrev om er i den s.k. Trash-bilagan? Förutom att det är bra publicitet.
L: “Att de kallar oss garageband tycker jag är helt fel. Garagebanden har ju sina idoler från 60-talet: Vi känner inte till något av de banden…”
K: “Vi lyssnar överhuvudtaget inte på sån musik.”
P: “Det som retar mig personligen är att vi fått stämpeln ‘Iggy-kopior’. Många säger Velvets. Men kopior… då kan man ju ta alla de andra banden. Garagegängen låter ju exakt som banden på Nuggets och allt det där.”
L: “De flesta kör ju bara covers också.”
P: “Vi har en policy att bara köra egna låtar. Vi spelar en och annan cover, men främst eget material.”
— Tror ni att ni blivit hjälpta av att ha blivit ihopparade med Trashbanden? Den vågen började ju för ett par, tre år sedan.
P: “På ett sätt har vi väl det. Det har ju blivit ett nytt intresse för Svensk rock.”
K: “Man kan ju rida på vågen…”
L: “Men det kan ändå vara farligt. Garagerocken kan hålla ett år, sedan försvinner den.”
P: “Jag tycker att det är OK att de skriver om oss. Folk kanske blir intresserade och då får de höra vad det är för någonting.”
L: “Det är bra så länge de skriver…”
P: “Men jag har lessnat lite på det där med Iggy/Velvets-komplex.”
— De som skrivit det verkar ha sett er för länge sedan.
K: “Vi hade inte mognat tillräckligt.”
P: “Nu har vi hittat vår egen nisch. Men fortfarande förföljer det oss. Jag tycker inte att det var mycket Iggy eller någonting över ‘Turn Around’.”
L: “Klassar de någon en gång så blir det svårt att komma ifrån det…”

NYA GRUPPER

— Finns det några av Trashgrupperna ni tycker är bra?
K: “Ingen.”
P: “Nej. Nomads är väl bra för vad de gör. De är väl duktiga, men…”
L: “Det är inte den typen av musik vi gillar.”
— Finns det någon Svensk grupp överhuvudtaget ni tycker är bra?
P: “Jag tycker inte att det finns några bra Svenska grupper.”
L: “Jag tycker Lyxorkestern var bra.”
— Utom Sverige då?
L: “Blow Monkeys.”
P: “Jag gillar Bauhaus, men det är ju inte nytt precis.”
L: “Vi har inte lyssnat speciellt mycket på ny musik. Det finns inte många radioprogram som tar upp sån musik. Om man inte går in för att söka efter sådan musik, då är det svårt att höra nya grupper.”
— Några Australiensiska? Scientists? Hoodoo Gurus?
P: “Vi har inte lyssnat så mycket på dem. Birthday Party var väl bra på sitt sätt.”
L: “Attityden kan vara OK, men musiken är ganska tråkig. Jag tycker de saknade melodier och det är det mest väsentliga för musiken. Det ska inte vara melodiöst — töntigt, smörigt utan mer aggressivt.”
P: “En grupp som jag gillar är Flesh for Lulu. Deras nya LP tycker jag är suverän. Nu har de börjat göra riktiga låtar.”
L: “Jag tycker Psychedelic Furs är jävligt bra. Vi har bred musiksmak”
P: “Jesus and Mary Chain gillar jag också.”
L: “De var dåliga på konserten, men deras LP är bra. Bra melodier. Phil Spector-köret med distade gitarrer.”
— Nu har ni spelat på Kaos, Tre Backar, på Temple of Love och på Ritz. Det finns inte så mycket mer än att spela på de ställena igen…
K: “Eller Göta Lejon…” (skratt)
P: “Vi vill ut och spela i landet.”
L: “Gärna utomlands också…”
P: “‘Turn Around’ har sålt mycket mer i England och även i USA än vad den gjort här.”
— Vad innebär det, i exemplar?
P: “Vi tryckte upp 500 först, själva. Sedan har vi sålt 1500.”
— Hur blir det med ‘Lonesome Traveller’: Kommer den att skeppas direkt till England och USA?
P: “Ja. Det är förbeställningar på den. De beställde den innan de hört demon ens!
L: “Det känns inte helt fel med förbeställningar.”

PRESSEN PÅ PRESSEN

P: “‘Turn Around’ hade sålt slut på två veckor i England, i samma affär. Kanske 5-600 ex. Det är OK. Det är lite konstigt att svenska grupper får mer uppmärksamhet utomlands.”
L: “Det verkar som om svenska pressen är rädd för nya band. De tänker att ‘Om vi skriver att det här är bra och publiken tycker att det här är dåligt, då kanske de inte köper tidningen’.”
P: “De satsar för mycket på säkra kort.”
— Det verkar som om många Stockholms-grupper säljer i Stockholm, London och kanske i Paris också. Men nere i Malmö och Lund, där vet de inte vilka ni är…”
P: “Vi är så pass nya.”
L: “Det har ju med massmedia att göra. De skriver inte om oss och vi hörs inte i radio. Det är svårt för folk att veta att vi finns då.”
P: “Vi vill spela ute så mycket som möjligt. Men i den här stan är det inte lätt. Det blir ju mindre och mindre hela tiden. Varje chans att lira ute, det är bara att tacka och ta emot. Om det är på ett någorlunda bra ställe… Det känns lite kört att åka runt och lira på ungdomsgårdar.”
— Har den egna singeln hjälpt er att komma fram?
P: “Ja, helt klart. Det var lättare att få spelningar.”
K: “Den visade att vi finns till…”
L: “Det är inte samma sak som att spela in en demotape och skicka in till Schlager.”
P: “Vi spelade in de två låtarna, gjorde en demo av dem och skickade runt den till lite bolag.”
— Vad var det för typ av bolag?
P: “Vi skickade bl.a. en tape till Wire Records, men de tyckte att det var för mycket Iggy.”
L: “De tyckte det var för mycket Iggy — men deras band då?”
P: “Lädernunnan, det är ju Stooges rakt av…”
L: “Houses and Gardens, verkligen Cocteau Twins. Så jag tyckte det var löjligt av dem att säga att vi var för mycket Iggy.”
P: “Vi tänkte ‘Då skiter vi i dem, vi gör en egen singel istället’. Det var det bästa vi har gjort, tycker jag. Sensommaren -85 kom den ut.”

HERE COMES SUCCESS

P: “Vi tror mycket på oss själva och jag tror att det kommer att gå bra. Vi är så pass bra helt enkelt.”
— Är det viktigare att få komma ut och spela än att sälja mycket skivor?
P: “Ja, det tycker jag. Vi är främst ett liveband.”
L: “Det viktiga är att många får höra oss, så de kan avgöra själva om det är bra eller dåligt.”
P: “Ett mål har vi faktiskt. Att kunna sluta jobba och kunna leva på musiken. För oss betyder musiken det mesta.”
— Sista frågan är er…
C: “Var det en bra spelning? Ja, för det var ett slagsmål i publiken…”
P: “Vi är nöjda med den här spelningen, nöjda med nya singeln. Vi hoppas den säljer.”
L: “Och mer kommer det att bli…”