I en liten stuga på södra Gotland har ösonen Tobias Fröberg tillsammans med välrenommerade kompisen Linus Larsson suttit och knåpat ihop en av senare års vackraste svenska skivor, For Elisabeth Wherever She Is. Med ett lågmält, men intensivt, uttryck lyckas han med små medel undvika nästan samtliga singer/songwriter-fällor och, trots att han bär referenserna till sjuttiotalets stora namn inom genren som en reklamsandwich på. bröstet, skapar han något alldeles eget. Ola Karlsson ringde såklart upp för att snoka lite.

Berätta lite om plattans tillkomst.
— Jag började spela in sommaren 2003 med tanken att spela alla instrument själv. Men så en dag dök Linus upp. Jag spelade upp ett par låtar, som han gillade och han frågade om han inte kunde få spela trummor. Klart han fick. Vi är ju ändå väldigt goda vänner och jag litar på hans omdöme och smak, han har varit inblandad in några av de bästa skivor som getts ut i Sverige på senare tid (flera Nicolai Dungeralbum, Moneybrother, Concretes, Anna Ternheim). Vi synkar, helt enkelt. Efterhand blev han mer och mer involverad och saker och ting började ta form. Så vi bara lät det flyta och när folk jag visade låtarna för gillade det kände vi att vi hade något riktigt bra på gång. Sedan dess gör vi allt, utom att skriva låtarna, tillsammans. Fast mixning och mastring står Linus för.
Snyggt omslag också. Jag gillar hatten.
— Haha, ja det är snyggt, fina färger. Meningen är ju att det ska se ut som det låter, liksom. Det är många som tyckt att hatten är skit, men själv är jag jävligt nöjd. Jag hittade den på en antikaffär för 500 kronor dagen innan vi plåtade på Fårö. Klart att den skulle vara med. Det blev lite Sabbath -71, tycker jag.
Men du spelade alltså in den utan att ha ett skivkontrakt?
— Ja. Men jag kände väl nånstans att det där skulle lösa sig. Jag var hela tiden inställd på att det var ett album jag spelade in och hade inte skivan kommit ut hade jag antagligen blivit bitter (skratt). Många bolag var intresserade, men jag valde Silence, dels för att de är klassiskt svenskt skivbolag, som gett ut saker jag gillat och dels för att det kändes bra rent trovärdighetsmässigt att ligga på ett mindre bolag.
Det känns som om alla låtarna hänger ihop, att det är en sorts sångcykel?
— Jo, på sätt och vis är det så. Låtarna har ett inbördes samband, även om jag själv tycker det spretar lite. Jag skrev låtarna till mig själv, som för att säga “det är OK, Tobias, det är OK att känna så här eller tycka så här”. Många har tyckt att skivan är ledsen, men det tycker inte jag.
Du nämner namnet Elisabeth i nästan varje låt Den oundvikliga frågan är ju om denna kvinna är din musa eller om hon finns på riktigt?
— Hon finns i allra högsta grad. Av någon anledning så har jag många Elisabeth i min omgivning. Släktingar, vänner, ex-flickvänner. Så låtarna är inte alla till samma Elisabeth, men alltid till någon av dem (skratt).
Vet de vilken låt som är till vem av dem?
— Nej. Det är nog säkrast så, för att undvika pinsamheter.
Det är ju lite Mark Kozelek-varning på det där.
— Vem är det?
Du vet inte vem Mark Kozelek är? Snubben från Red House Painters som nästan alltid skriver låtar till samma kvinna, Katy?
— Det hade jag inte en aning om. Jag har så dålig koll på sånt. Mina kompisar tror att jag skojar, men jag är skitdålig på att hålla mig uppdaterad. Jag kan mina klassiker, det brukar räcka. John Lennons tidiga 70-tal, Beach Boys. Paul Simon… fan, vad pinsamt.
Men då måste du varit medveten om kopplingen till Simon & Garfunkels For Emily Wherever I May Find Her i alla fall?
— Jodå (skratt). Inte till en början kanske men när jag väl insåg det tänkte jag att det kunde bli en liten skön blinkning, en liten homage. Paul Simon är ju trots allt en av mina stora favoriter.
Även om det är mycket amerikanskt singer/songwriter-sjuttiotal över hela plattan, finns där i mina öron ändå något omisskännligt svenskt. Håller du med?
— För mig är det svenska uttrycket mer indie, men det kanske finns något som speglar det skandinaviska kynnet, jag vet inte. U2 hävdar ju att Joshua Tree är en väldigt irländsk platta, vilket man kan ha svårt att höra. Men jag tycker det är en bra sak, jag är ju svensk så det är väl bra att det hörs (skratt).
Det kanske var atmosfären på Gotland som påverkade?
— Kanske det. Jag ser ju min musik i färger och just färgerna på norra Gotland på hösten är oerhört vackra och inspirerande.
Du har turnerat en hel del i samband med plattan, bland annat med färöingen Teitur. Hur har responsens varit?
— Den har varit jättebra. Över förväntan, faktiskt. När jag spelade på Chinateatern tillsammans med José González, sålde jag över 150 singlar på tio minuter. Och när det gäller Teitur måste jag säga att han är en av de största musikaliska begåvningar jag träffat. Han är snuskigt bra live, precis som José. Jag och Teitur gjorde flera spelningar inför fulla hus i Danmark, det är några av mina bästa livespelningar någonsin.
Kommer det att påverka något hur din nästa skiva kommer att låta?
— Turnén med Teitur? Nej, det tror jag inte. Men vi har faktiskt redan börjat spela in, Linus och jag. Vi kommer kanske att ta ut svängarna lite mer, men i grunden är det samma typ av låtar. Vi är ju egentligen bara två mesar, och det kommer nog alltid att höras (skratt).
Till sist, det vore intressant att höra från en som påstår sig ha så dålig koll, vilka de fem bästa singer/songwriterplattorna från sjuttiotalet är.
— Oj. Måste det vara singer/songwriter-plattor?
Ta fem stycken som påverkat dig då.
— Hmm. Jag får nog börja med Plastic Ono Band med John Lennon. Och så Maccans första soloplatta, den som bara heter McCartney. Sunflower med Beach Boys. Den kom väl på sjuttiotalet, va? En Paul Simon måste vi ha med, 50 Ways To Leave Your Lover. Och Tapestry med Carole King, såklart.

[ Tobias Fröberg är aktuell med For Elisabeth Wherever She Is (Silence) och den bör inte missas av någon som är intresserad av välskrivna, känslofyllda sånger. Eller av fans till Pauls Simon eller Neil Young eller Van Morrison eller Carole King elle… ]