Radio Lxmbrg och deras toksnygga ep formgiven av Per Kristiansen, ramlade ner i mitt liv med ett filmdoftande brak. Två månader senare träffar jag bandets “direktör” Alex Svenson-Metés i hans källarstudio på Södermalm.
Bandet drogs igång av Alex våren 2002.
— Ändå sedan jag var lite har jag lyssnat på väldigt mycket musik. Jag började väldigt tidigt med morsans Kinksplattor, hon var mods på 50-talet så jag fick en ganska bra dos där i början med just Kinks, Stones och The Who. Sen gick jag över till hårdrock, fick min första skiva när jag var sex år, “Destroyer” med Kiss. Men den riktigt stora grejen var när jag var fjorton och upptäckte Kraftwerk, säger Alex
Svenson-Metés och fortsätter:
— Det var som en tändning på något sätt, innan hade jag ingen tanke på att göra musik. Kraftwerk fick mig att känna att det gick att göra musik själv. Så jag köpte en Moog och så började det, att man satte ihop ett band på högstadiet. Sen har jag bytt stil hela tiden. Punk, The Smiths och en jättelång latinoperiod då jag lyssnade mycket på salsa. Det var där Yellow Fever, mitt förra band fick sina influenser. Men jag kände för tre år sedan att jag ville få utlopp för hela min skivsamling. Den blev Radio Lxmbrg.
Länge har Alex Svenson-Metés velat återgå till synthmusiken och det är synth och sampling som är grunden för Radio Lxmbrg. Han köpte sig en dator och “började jobba”. Det var när han upptäckte att man kunde sno stråkljuden från 50-60-talsplattor som polletten ramlade ner ordentligt: “Wow, här kan jag verkligen använda något”. Titellåten på ep:n “L’Indifference” är tre år gammal och är den första som gjordes för Radio Lxmbrg. Det var bandmedlemmen, fransmannen och skådespelaren Sebastian Castros mamma som hade grundidén och Alex utvecklade den till den storslaget romantiska pärla den är. Han gjorde om det som från början var en melodi skriven för en teaterpjäs. Vid första lyssningen tyckte inte Alex att det lät speciellt spännande men han försökte ändå. Men Sebastian Castro sjöng in sången med bara ett komp och när han åkte tillbaka till Paris insåg Alex Svenson-Metés i sin Söderstudio att “snodda stråkar” gjorde susen efter diverse pitchningar och klipp.
— Jag känner nu att den låten är lika mycket min som deras och de tycker att det är jättekul att den har utvecklats vidare.
Det var startskottet och P3 Demo upptäckte låten och spelade den flitigt. Radiospelandet ledde till en Hultsfredsspelning sommaren 2002.
Då fanns inget egentligt band men vistelsen i Småland räddades av bland annat folk/kompisar från Doktor Kosmos och Venus Outback. som med hjälp av lite inlånade kompisar. Spelningen blev så lyckad att det blev en fortsättning. Det var då det riktiga bandet föddes.
— Annars hade jag säkert suttit här fortfarande och klippt och klistrat. Efter det rasade det in en massa roliga spelningar, folk som hade sett oss bokade in oss.
Senare samma år kom sångerskan Lisa Holmqvist in i bilden, samma hesa sångerska som denna grådassiga decemberdag ramlar in nyvaken och försenad i källarstudion.
— Radio Lxmbrg har en direktör, det är Alex. Det är inget underligt med det. Det blir en annan hierarki i gruppen men så länge man känner till den så är det inget jobbigt eller otrevligt. Jag upplever oss som ett band där det inte är så mycket musikaliska konflikter eftersom man vet vem som styr, säger Lisa Holmqvist.
— Det händer ofta att vi spelar in låten före vi repar. Det har hänt ett par gånger och det bara blir så. Ibland har man ett så bra flow att det måste spelas in. Så har vi ett gig och då kommer man på att man borde köra den låten. “Ja, men då måste vi repa in den”. Det är jätteroligt, man jobbar baklänges, menar Alex Svenson-Metés som fått upp farten:
— Det här är mer europeiskt än något jag någonsin gjort tidigare. Jag har inspirerats väldigt mycket av tyskt 70-tal, franskt 90-tal och engelskt 80-tal. Det är kombinationen av allt det där och den svenska bakgrunden som gör att det låter såhär. Och filmmusik förstås. När man samplar stråkar från skivor som jag köper på Myrorna, det är där man hittar sina skatter och så mycket smaskigt, så blir det mycket letande efter de rätta ackorden. Många som kommenterar det tycker att det låter bekant, kanske som filmmusik. Jag tror att nostalgin som jag lägger in i musiken är en krydda som alla kan relatera till. Det är viktigt att ta fram lite romantik i musiken, som en verklighetsflykt.
Någonstans känner väl alla att till och med den tuffaste killen kan tycka att det är lite skönt att hitta lite romantik och nostalgi i musik.
Alex Svenson-Metés ville ha ett band som ger lyssnaren olika intryck och det görs bland annat genom att man varvar de tre sångarna, Sebastian Castro, Lisa Holmqvist och killen som kallas för John the Baptist. De tre får framöver hjälp av en fjärde, Alex själv. Han sjöng tidigare i Yellow Fever men var trött på att stå i centrum. En trötthet som nu gått över och ersatts av en längtan efter att sjunga.
I början av december släpptes ep:n som inte slagit ner som en bomb direkt men den har spelats mycket på P3 och på Studentradion och Alex Svenson-Metés hoppas att det blir en fullängdare i slutet av sommaren 2005.
— Det jag vill göra är ditt favorit-blandband. Du behöver inte göra något blandband själv. Självklart drar det åt ett visst håll hela tiden eftersom jag har skrivit allting. Men genom att ha olika röster tröttnar man inte ut en lyssnare och det finns artister och grupper med bara en sångare så vill man ha det är det bara att köpa en sån platta. De nya låtarna är lite gladare, lite snärtigare!