Petters position inom svensk rap är fortfarande ohotad. Hans nya album Ronin har fått blandad kritik och många verkar fortfarande vilja ha mer av den tuffa partyuppviglaren, men albumet är tveklöst det mest varierade och välljudande han gjort. Anders Lundquist träffade honom. Erik Dahlström fotograferade.

Till skillnad från många andra rappare är Petter inte bara verbal på platta och scen, utan även i intervjuer. Något som förstås uppskattas av media. Han är heller inte plump, utan diplomatisk och storsint. Bakom hans ibland tuffa yta döljer sig en konststuderande småbarnsfar som inte kan dölja sin oro sig för de unga människor som tar till kokain eller Viagra för att förbättra sina liv. Som tror att de behöver statussymboler för att få respekt. Att han sedan gärna refererar bakåt till Cornelis och använder svenska rockveteraner som Pugh Rogefeldt och Mats Ronander som gästartister visar att han vågar köra sitt eget race.
Vissa artister har en tydlig vision om vilken sorts platta de vill göra redan innan de börjar skriva. Andra låter det bli som det blir. Man får känslan av att Petter litar på sitt sjätte sinne, och det verkar stämma ganska bra. Men en sak visste han: att det nya albumet skulle bli annorlunda.
— Förra plattan kändes som slutet på ”Bananrepubliken”-eran. Jag vet inte om andra tycker att Ronin är så annorlunda, men för mig är den ett stort steg — både hur den låter och hur den är skriven. Men mina tankar var ganska splittrade under lång tid. Jag spelade in ett trettiotal låtar och 20 av dem ligger färdigmixade. Det innebär också att det blev en ganska dyr historia med tanke på att jag bara tog med 13 av dem. Många av de låtar som föll bort var precis lika bra, men kändes som om de var låtar som ledde fram till det nya. Det dök upp mycket på vägen och jag testade vilt olika flows, instrument och textidéer.
Många artister har börjat göra kortare album igen. De har insett att valuta för pengarna inte är en lång platta, utan en platta som saknar longörer och håller för många lyssningar. Efter 75-minutersmonster, som få orkar ta sig igenom med uppmärksamheten intakt, är vi nästan tillbaka till gammaldags LP-längd.
— Det är helt meningslöst att försöka ”fylla” en CD, nickar Petter. Jag visste att jag inte ville ha 18 låtar, vilket många rapskivor har, utan göra en mer kompakt platta. Det spelar ingen roll om du heter Rakim, det blir tråkigt i längden med alltför många låtar. Låtordningen är också viktig. När jag jobbade med Peter Swartling som A&R på min första platta gav han mig rätt fria händer, men han var också noga med sådant.
Inför Ronin fick Petter en ny A&R, Per Lindholm, som annars mest jobbar med rock som Kent, Backyard Babies och Marit Bergman.
— Per har inte den insyn i hiphop som som jag har. Men jag lämnade över mycket till honom, exempelvis kopplingen (låtordningen, reds. anm). För jag var till slut så inne i skivan att jag inte kunde se objektivt på den. Jag kunde inte förstå hur andra skulle se skivan. Oavsett om skivan får bra eller dåliga recensioner kommer jag förmodligen att ha svårt att fatta varför, skrattar Petter.
Lindholm hade några policys. Dels att hålla ner låtantalet, dels att främst se till låtarna som helhet och därmed döda en del av Petters personliga ”darlings”.
— Jag kunde slåss för att ta med en låt bara för att jag fått till ett jävligt coolt rim i tredje versen som jag ville att alla skulle få höra för att jag fått till det, ler Petter. Men Per fick mig att inse att hela låten kanske inte var lika stark. Och det går säkert att använda många av dem som bonuslåtar på singlar.
Och det finns flera outgivna låtar med nog så intressanta gäster. Petter räknar upp några, men ber mig att inte återge namnen, för att inte förstöra överraskningsmomentet då de ska släppas. Men så mycket kan avslöjas att det handlar om flera ganska otippade duetter med folk som absolut inte förknippas med hiphop/rap.
Redan från starten av sin karriär visade Petter en nyfikenhet för branschen, dess beståndsdelar och mekanismer som de flesta artister saknar (flera av medlemmarna i Europe fattade exempelvis inte att de själva bekostade det lyxliv som serverade med sina egna royalties). Men Petter följde sin debutskivas framväxt; från inspelning till omslagsdesign, tryck, distribution och så vidare. Han satte sig till och med in i hur skivbolagets säljare tänkte och diskuterade. Inte i första hand i kommersiellt syfte, utan mer för att för att han var intresserad och tyckte det var kul att veta hur allt går till. Det var också till hjälp när han startade sin egen etikett. Sedan dess har han inte bara haft en egen karriär utan också hjälpt andra artister.
Han ses onekligen som gudfadern i modern svensk rap (det känns som om Just D var något annat).
— När jag tänker tillbaka på de senaste sju åren kan jag bli förundrad över vad som hänt. Det började med att jag satt däri en studio och skulle släppa min skiva och tänkte ”äh, jag trycker upp 5000 exemplar och sedan börjar jag plugga konsthistoria igen”. Men så sålde jag en massa skivor och fick grammisar. Det blev sköna turnéer med bra artister. Jag blev accepterad som en svensk artist att räkna med. Jag känner att jag uppnått så mycket och att jag egentligen inte behöver det igen. Många artister hamnar i ett beroende och blir nästan lite pundare på listplaceringar, grammisar och annan bekräftelse. Men jag har haft så lite sånt de senaste åren. När jag fick höra att singeln gick in på elfte plats på listan var det: ”Wow!” För tre år sedan hade jag säkert undrat varför den inte kom högre. Men jag måste inte vara överst, det var inte därför jag började med det här. Men jag hamnade i den mentaliteten eftersom det blev så hysteriskt när jag släppte Bananrepubliken.
Petter har också mognat. Han måste inte längre skriva en text om en okänd rappare bara för att denne dissat honom (”jag skulle bara känna mig fånig efteråt och personen skulle ha fått en massa gratis uppmärksamhet”) utan är mer konstruktiv i dag.
— Jag tillhör egentligen inte den typiska svenska rapscenen. Jag skriver ganska mycket om kärlek och familj och tycker att jag levererar det på ett eget sätt, inte som L.L. Cool J. Jag kan fortfarande prata om känsliga grejor och det är min styrka — inte coola partylåtar, som vissa tycks tycka. Och det är därför jag hela tiden refererar till ”Mitt sjätte sinne”, för det finns en del väldigt starka, personliga låtar på den skivan.
Hur kändes det att för första gången sjunga och kommer du att göra det mer?
— Det var kul att göra det med Timbuktu, eftersom han är känd som den som alltid sjunger och jag aldrig hade gjort det. Han har hittat ett slags sjungande flow. Jag kan ibland tycka att de producenter jag jobbat med är insnöade och inte testar mina gränser, eftersom de fått en bild av vad jag kan och hur jag ska låta. Så det är lustigt att det var just på en Collén & Webb-producerad låt som jag sjöng. För egentligen har vi hamnat i en situation där vi känner varandra för bra för att det ska kunna hända!
Som du kan läsa på annan plats i detta nummer av La Musik är Petters intresse för skivor och musik nästan ohälsosamt stort.
— Jag och mina musikintresserade polare är egentligen ganska patetiska. Jag kan förstå omgivningen när jag och min flickvän kommer hem till någon och jag och mina polare — de flesta är också i musikbranschen — kastar oss över skivsamlingen och sedan bara snackar musik. Man kan gå till Skivsamlar-Lasse och bläddra i tre timmar och gå hem med fyra vinyler som kostar 2000 spänn. Och komma hem och vara aslycklig över det!
Men om plattor och musik inte existerade, vad skulle Petter snöa in på då? Jag frågar honom om han har andra intressen som han skulle kunna bli lika besatt av.
— Jag tror att jag skulle bli insnöad på illustrationer och serietidningar. Det skulle nog bli mycket fantasygrejor. Jag var ju väldigt inne på måleri tidigare. Jag vet att jag skulle behöva en hobby som inte har med musik att göra så jag letar olika saker. Det känns som om jag har provat allt. Och jag tycker det är kul ett tag — men det håller inte i längden som musiken gör.
Han har också sett många äldre musiker och producenter snöa in på motocross, golf eller annat. Men inget har fått fäste i Petter.
— Fast jag har faktiskt kunnat stänga av musiken när jag blivit riktigt förälskad, avslöjar han. Och det håller kanske ett halvår. Men musiken räddade mig så många gånger under mig uppväxt att jag alltid kommer att återvända till den som någon sorts trygghet. Något eget, som är bara mitt. När det var jobbigt att gå till skolan för att det var bråk och tjafs och man var rädd, så byggde jag upp mitt självförtroende med grymma blandband som jag lyssnade på när jag gick till skolan. Och det hade jag ända upp i gymnasiet. Till och med när jag hade två minuters gångväg till Sofiaskolan lyckades jag gå så långsamt att jag kunde hinna med mina tre favoritlåtar!