Det var alldeles nyligen jag pratade med Dogge om den svenska hiphopscenen och han lågmält konstaterade om TLK och dess generationskamrater att: ”vårt bäst före-datum har gått ut för längesen; man är kvar i väntan på att nästa generation ska komma med nåt nytt”.
Det finns en liten skärva sanning där. Hur bra man än tycker om alla de svenska hiphopartister som debuterade på nittiotalet så kommer man inte ifrån känslan av att många är kvar på scenen eftersom ingen av de yngre katterna har kunnat slå ut dem. Men jag tror att du kan vara lugn, Dogge, för här kommer Snook och snart är scenen inte riktigt sig lik.
I maj kommer den ännu obetitlade debutplattan och Kihlen och Danne, duon som utgör Snook, kommer att fungera som en vattendelare för hiphop-Sverige med sitt förstlingsverk. ”Shit”, skrattar Kihlen, ”det låter bibliskt”. Danne fyller på:
— Helst skulle vi vilja låta musiken tala helt och hållet och inte prata om albumet. Men en sak kan vi väl säga: ingen kommer att lämnas oberörd.
Men vad vill ni åstadkomma med ert album?
— Rent spontant, säger Kihlen, så skulle jag vilja att folk känner plötsliga rus. Det kommer att vara en splittrad platta och vissa saker kanske är wacka, men om folk får plötsliga rus, plötsliga toppar, så är jag nöjd.
Danne önskar mer.
— Att folk ska känna igen sig. Man gör inte det i svensk hiphop annars. Man ska känna igen sig i vårt album oavsett om man är hiphoptaliban eller om man är ett popsnöre från Norrköping.
Snook är, enligt Kihlen, ”två snubbar som är precis lika gamla och kommer från Stockholm”. De har haft bandet tillsammans i drygt fem år och gör det mesta ihop. Visserligen står Kihlen uppsatt som producent men de är ”en låtskrivarduo”, som han noggrant förklarar. Namnet, då?
— Det är direktrelaterat till våra näsor; vi har stora näsor.
Många heads på den svenska hiphopscenen har redan bestämt sig för att Snook inte är hiphop överhuvudtaget. Ett påstående som inte precis gör Snook nedslagna.
— Det tackar vi för, säger Kihlen.
Danne förtydligar.
— Ja, det är kul att de säger så. Hiphop är som vilken annan konstform som helst: folk får tycka vad de vill. Men svensk hiphop är som en rebellisk tonåring just nu: vet inte var han står eller vart han är på väg.
Finns det då ingen i svensk hiphop som ni inspireras av?
— Nej, säger Kihlen, vi ser upp till väldigt många, men inspireras: nej.
Danne instämmer.
— Vi blir inspirerade av många saker men inte av svensk hiphop.
Däremot har duon en gemensam förebild som man kanske inte skulle gissa på i första taget.
— Petter, säger Kihlen, honom ser jag upp till.
— Ja, det blir väl till att lägga korten på bordet, erkänner Danne. Petter har varit lite av en idol.
Snook har hittills bara släppt en singel, Såpbubbler. Och inte ens den släpptes i traditionell mening: den gick bara att ladda ner på nätet. Men så har man också medverkat på Afasi & Filthys stora P3-hit, 1990Nånting, där man går fram med flismaskin i den svenska språkskogen. Ingen som har hört låten kommer någonsin att glömma Kihlens rader om Cilla och man bara måste fråga: har det där hänt på riktigt? Är det sant?
— Det är sant. Cilla är min första riktiga tjej och hon dog av en överdos för några år sedan. Det är hemligheten bakom det där. Hon var från Gotland. Det passade verkligen in på den låten eftersom hon i och med sin död, tyvärr, ramade in hela nittiotalet för mig.