Marit Bergman valde att satsa stort. Hon la ner sitt eget småskaliga skivbolag och från och med nya sprudlande Baby Dry Your Eye delar hon chefer med Kent och Petter. Men hon bär fortfarande med sig punkens devis: Alla kan! Både på snyggt producerade skivor och på karaokebarer i Skarpnäck!
Martin Röshammar har mött Rättviks stolthet.

Det är bara att låta sig knockas av Adios Amigos för att inse att Marit Bergman kommer att slå igenom 2004. Visst är hon redan en favorit hos den svenska kritikerkåren sedan 3.00 A.M. Serenades gavs ut på eget bolag för två år sedan. Och visst har hon charmat de flesta som sett henne hoppa och se lycklig ut på en scen. Men Adios Amigos är det mest powerpopiga som hörts i Sverige på mycket länge och ja, det är en riktig popstjärna vi har att göra med.
Marit Bergman själv har på något sätt varit sinnebilden av svensk, politiskt medveten indie sedan tiden i punkiga Candysuck och även som kaxig redaktionsmedlem på tidningen Darling. Den bilden förstärktes bara av att hon struntade i skivkontraktsracet för att istället ge ut skivan själv. Ja, hon gjorde allt själv. Allt det som andra låter skivbolagets folk ta hand om. Sånt som kontakt med journalister, distributörer och annat. När jag träffade henne för två år sedan blev jag mycket imponerad av den kraft och den självsäkerhet Marit Bergman utstrålade. Glatt satt hon och räknade på hur många exemplar skivan skulle behöva säljas i för att det skulle gå runt eller till och med gå plus. Då hade visserligen snacket börjat gå, men skivan blev mycket mer hyllad (och kommersiellt framgångsrik, den har sålt i tio tusen ex) än någon kunde anat. Det kändes som om Marit Bergman inte bara var sinnebilden av svensk indie utan också sinnebilden av en som är villig att kämpa tills hon stupar och som kommer att fixa allt det hon bestämmer sig för.
Och visst, det gick bra. Med skivan. Med Marit själv var det sämre. Långsamt blev det mesta jobbigare och jobbigare. Vintern 2002-03 blev det ohållbart. Hon kände att allt ansvar blev för mycket. Ansvar för musikerna i hennes band och för att de skulle ha betalt och med framgången kom också konflikten om hur pengarna skulle delas upp. Stämningen blev allt mer osäker och de visste inte riktigt var de hade varandra. Hon började ragga skivbolag. Hon kände att ”ska det va så ska det va”. Det projekt hon drömde om behövde resurser och det fanns inga småbolag som skulle fungera.
— Antingen kör man själv eller så satsar man stort. Så känner jag. Men det är klart att man kan ha en massa moraliska aspekter när man tänker på alla stora bolag. Ja, alla större företag är ju på ett eller annat sätt inblandade i mindre trivsamma saker. Så kan man ju tänka, men ändå får man anpassa sig till verkligheten. Kanske har jag blivit lite vuxen och tråkig. Det har ju hänt mycket väldigt snabbt, det har hänt mer på två år än det gjorde på tio år innan, säger Marit Bergman.
Hon klappade ihop av allt jobb och all stress och gick i terapi, men hade tyvärr inte råd att fortsätta. I terapin fick hon reda på en massa saker och hon tror att hon inte kommer gå in den så kallade väggen igen. Hon säger sig veta vad hon behöver göra och vad hon inte behöver göra. Ett steg i den riktningen var kontraktet med bjässen BMG som ger ut skivor med bland andra Kent, Sahara Hotnights och Petter. Marit Bergman bestämde sig för att inledningsvis låta bolaget ta alla beslut, som ett test på om hon kunde lita på dem.
Hon säger att hon har lätt för att känna sig ”oomtyckt” och ta saker personligt och att hon har svårt att ta ”viss form av kritik”. Men Marit Bergman tror att hon kan hantera svåra situationer bättre nu och att den sköna stämningen i bandet kommer att hålla i sig hela vägen den här gången. Hon berättar om svårigheten i att välja musiker. Hon vill inte ha ”studiomusikerligan”, hon vill ha musiker/vänner som har en möjlighet att lägga ner hjärta och själ i det de gör. Samtidigt är det hon som bestämmer och det måste finnas en tydlig morot för musikerna. Gärna ekonomisk…
Marit Bergman har alltid trott sig vara immun mot att drabbas av prestationsångest, hon har alltid haft bra självförtroende i sin musik. Men när det började närma sig skivinspelning var hon jätteosäker på om det var bra eller inte. För första gången tänkte hon på att folk faktiskt kommer att lyssna på skivan, det var inte bara för henne själv som musiken gjordes. Den här gången tog allt längre tid, låtskrivandet, inspelningen och slutfixandet. Det hörs, ljudet är stort med mycket detaljer och mycket pålägg. Under hela processen var det mesta flummiga tankar hos Marit som skulle realiseras. Hon hade en känsla av hur det skulle bli, det gällde bara att få det att låta just så. Det var först under mixningen som hon kände att ”det här blir bra”. Hon har tänkt mer och mer på rytmer, på att vara mer dansvänlig och på låtupplägg och arrangemang. Hon nämner The Rapture, Burt Bacharach och hela Motown-ligan. Hur gör de där favoriterna egentligen? Hur lägger de upp låtarna?
— Äh, jag är mycket mer nöjd med skivan än jag trodde jag skulle bli. Baby Dry Your Eye är flera gången bättre än 3.00 A.M. Serenades. Den kommer att hålla mycket längre också. Det finns så mycket fina ljud och jag sjunger så mycket bättre, säger Marit Bergman och låter sådär självklar som hon ofta gör.
För Marit Bergman har ett sätt att vara som gör att hon även nu efter genomklappningen låter som om hon tycker att hon fixar allting. Även när hon pratar om sitt vacklande självförtroende är det tveksamt om man verkligen ska tro henne. Det är svårt att förklara, men det är något med hennes sätt att prata, att klä sig, att göra musik, att drömma om att flytta ihop med pojkvännen i förorten Skärholmen istället för innanför tullarna i Stockholm som alla andra i samma situation. Allt detta bildar en Marit Bergman-enhet som krossar alla murar. Hon är inte den blonda popstjärnan klonad av Bert Karlsson och inte heller bryr hon sig om att alltid göra ”rätt” inför sin gamla indiepublik.
Ögonen lyser även om hon ser lite orolig ut när hon pratar om de förväntningar som finns på hennes skiva. Hon är medveten om att folk väntar sig mycket och att det numera är omöjligt att slå ur underläge.
— De som gillat mig förut kommer att tycka ännu mer om mig nu. De andra kommer inte att gilla mig nu heller. Det är min röst och mina låtar och mitt sätt att skriva melodier, det är bara mer av allt det nu. Vissa tycker nog att jag är en käck, redig tjej och duktig som gör så mycket, att allt är så himla puttenuttigt. Det beror ju på var man kommer ifrån själv. Andra tycker nog att jag är en sunkig, gammal indietant som sjunger falskt. Det där stör mig inte. Särskilt live tycker jag inte att det är så särskilt noga. Så är det i min genre, men jag får mer skit för det för att jag är tjej.
— Jag har hört det rakt ut att jag som tjej borde sjunga snyggare, att det låter konstigt när tjejer gapar, säger Marit Bergman och minns förra sommarens Kalaspremiär då det mesta kunde bli bättre.
Även för de andra, som Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Allt var nytt och mycket blev fel ljudmässigt. Ändå var Marits falsksång det som recensenterna hakade upp sig på.
— Jag är övertygad om att jag inte sjöng sämre än någon annan den kvällen. Man borde vara förbi den där diskussionen om falsksång eller inte falsksång. Musikvärlden har blivit så mycket bredare de senaste åren, man kan lyssna på allt möjligt. Det syns ju på alla klubbar med blandad musik och gränsen mellan kommersiell och ickekommersiell musik har suddats ut. Många tabun är borta, man får gilla Britney Spears och smala saker. Det är inte konstigt längre. Bra musik är bra musik, det spelar ingen roll var den kommer ifrån.
Låtarna på Baby Dry Your Eye är långt ifrån den punk Marit Bergman började med i Candysuck. Här finns sprudlande synthbloppande refränger, körer som doftar Dexy’s Midnight Runners och melodier som exploderar i Joan Jett-trakter. En röd tråd är det höga tempot, den sprudlande glädjen som gör att jag nästan kan se en hoppande Marit Bergman framför mig när jag lyssnar för första gången på skivbolagskontoret i Gamla Stan i Stockholm. Det låter kommersiellt och minst sagt catchy. Så vad finns kvar av punkattityd hos Marit?
— Tanken att man alltid ska ha rätten att uttrycka sig, oavsett om man kan eller inte. Man behöver inte vänta tills man är bäst för att exempelvis spela upp låtar för andra. Man kan inte låta bli att göra saker för att man inte har nått fulländning. Det är bara att göra det fast man inte vet om man kan det eller inte. För mig är det en ganska självklar tanke. Från början är punken ett ifrågasättande av professionalism i musiken. Alla får och kan spela och jag tror verkligen på det, säger Marit Bergman och tar ett exempel från sin vardag.
Hon berättar om en tjejkompis som med tunn röst sjöng karaoke i Skarpnäck. Hon sjöng No Doubts Don’t Speak.
— Det var bland det finaste jag sett. Det var så himla speciellt. Det är en liten tjej som står och sjunger ganska falskt, men otroligt fint och gulligt. Det kan vara en lika stor musikalisk upplevelse med såna grejer som att lyssna på någon som verkligen kan waila!