”HADE ALT.COUNTRYVÅGEN VARIT i full gång hade vi nog aldrig bildat Lee Marvelous”, säger Peter. ”Det var så befriande att göra något som ingen annan gjorde vid den här tidpunkten, som ingen egentligen brydde sig om. Att bara ge utlopp för spelglädje och ge uttryck åt alla de känslor som finns inom countryn.”
Det är försvinnande få band i Sverige som spelar den traditionella typen av country som ni gör, många gömmer sig istället bakom alternativetiketten. Känner du nån samhörighet med dessa band?
— Nej, inte mycket. Jag går inte igång på alt.country själv, så det känns inte som att vi har några att direkt liera oss med i de kretsarna. Samtidigt anses vi inte vara ”riktig” country av de countryföreningar och klubbar som finns ute i landet. Vi hamnar någonstans mittemellan, vilket inte minst gjort det svårt för oss att få spelningar.
Så det finns ingen community i Stockholm för band och musiker inom genren?
— Nja, det finns nån sorts community, men då handlar det mer om bluegrass och amerikansk folkmusik. I de kretsarna är det många musiker som träffas och jammar. Jag har ett sidoprojekt som heter Rockridge Brothers som sysslar bluegrass och med det bandet har vi konstigt nog inga problem att få gig. Det finns en klar skillnad där, men jag vet inte vad den beror på.
Har klubbar som Woody, som ändå betytt mycket för genrens utbredning och acceptans, spelat ut sin roll?
— Jag vet inte riktigt. Woody har ju gjort väldigt mycket bra, de använde ju till exempel lokala band som förband till mer etablerade utländska akter tidigare, men det finns inget sånt längre tyvärr.
Har attityden gentemot countryn ändrats överlag i landet tycker du?
— Absolut. När vi först började leta spelningar sågs vi mer som ett plojband, så är det inte alls nu. Countryn tas i allra högsta grad på allvar, och det får man väl säga är en sund utveckling.
Framför allt är det ju många unga som gräver ner sig i Anthology of American Folkmusic-boxen. Vad tror du det är i countrymusiken som gör att det tilltalar dem så mycket?
— Country, bluegrass och annan amerikansk folkmusik är ju i grunden simpel, ganska korkad musik, och där finns också många paralleller till punken, som jag kommer ifrån. Där finns samma nakna, råa ärlighet. Det är ju också befriande i en tid när man ena sekunden tittar på nyheterna och hör om bombningar i Irak, bara för att i nästa få en reklamfilm där någon blir hamnar i extas över ett shampoo i ansiktet. Det är ju en skrämmande kontrast som känns både ytlig och dum.
Vad är det som lockar dig personligen?
— Framför allt insikten om att man kan sjunga om att man går under som människa och ändå göra det i dur (skratt).
Till skillnad från de flesta band i alt.country-kretsar verkar ni i en tradition som till stor del tar fasta på berättande texter, något ni gör på ett föredömligt sätt. Hur viktiga är texterna för att det ska bli trovärdigt?
— Själv tycker jag nästan texterna är viktigast av allt. Det skulle kännas jävligt konstigt för mig att sjunga att jag är en bondpojke från Alabama som går nerför en dammig landsväg i Södern, så man måste sätta texterna i ett sammanhang där det känns trovärdigt även för en svennekille från Stockholm att kunna sjunga dem.
Hur kommer det sig att ni släpper albumet på Dusty Records?
— Vi tog kontakt med Janne (Jan Andersson) på Dusty därför att det kändes som att det var det enda bolag som vi trodde skulle kunna tänka sig att satsa på oss. Efterhand tappade vi lite grann kontakten, men när vi började närma oss slutet på inspelningarna insåg vi att resultatet skulle bli så bra att vi bestämde oss för att ge ut albumet i vilket fall som helst. Men när Janne fick höra plattan ville han, förstås, ge ut det.

One Step Right Behind släpps på Dusty Records den 28 April.