Naket, vackert och melankoliskt — en av årets starkaste nykomling

Tomas Andersson Wij utsåg redan förra året detta års nykomling till att vara en 25-årig singer/songwriter vid namn Anna Ternheim. Och för dem som haft det stora nöjet att se Anna Ternheim live på någon av de spelningar hon haft under hösten 2003 eller som uppvärmare på Nicolai Dungers miniturné i år så är det nog ett antagande som de flesta kan gå med på. För Anna Ternheim kommer att aspirera på titeln som årets nykomling. Lita på Tomas Andersson Wij. Och lita på mig. Jag har sett henne ett antal gånger och jag vet att hennes lågmält vemodiga singer/songwriterpop kommer att trollbinda fler och fler.
I början av året släppte Anna på egen hand en fyraspårs-EP med stillsamt avskalade akustiska versioner på sina låtar. Det är en debut som känns självsäker och naken, vacker och melankolisk. EP:n kommer under våren att återutges av ett större bolag. Under detta år kommer även hennes fullängdsdebut att släppas. Stora delar av den spelades in i ett sågverk på Gotland under augusti förra året och när du läser detta pågår arbetet med att stöpa om materialet till en färdig skiva. Inspelningen skedde tillsammans med det band Anna har spelat med i drygt ett års tid.
Med bandet tillförs en dynamik i Annas låtar som påminner om vissa av Annas influenser. Anna nämner själv namn som Ellliot Smith, Nick Cave eller Tom Waits men faktum är att Anna Ternheim hittat något alldeles eget. Ett öppet och sårbart tilltal som är bland det starkaste jag hört på länge.
Vi träffas på ett lunchstökigt Café Saturnus på Östermalm i Stockholm. Anna har själv valt platsen eftersom den ligger nära Arkitekthögskolan där hon pluggar för tillfället. Men hennes liv verkar för tillfället enbart kretsa kring musik. Så till den milda grad att när jag frågar henne om vad hon gör när hon inte spelar (eller pluggar) så förstår hon knappt min fråga. Hon berättar i stället att hon under ganska många år spelat gitarr och skrivit egna låtar. Hon började med detta när hon tillbringade ett år i USA som sjuttonåring. Först under de senaste tre åren har dock musicerandet vuxit till något som enligt Anna själv ”måste ges ut”. En efter en har bandmedlemmar tillkommit och hon betonar att denna konstellation haft ett viktigt inflytande på slutresultatet.
I bandet återfinns Daniel Jansson, Åsa Jacobsson, Mattias Areskog, Pelle Jacobsson och Anders Ljung. Anders spelar även med EP’s Trailer Park, Mattias och Åsa med Marit Bergman och Pelle i Radiosymfonikerna.
— Jag gillar att de gör lite olika saker vid sidan av. Att de kommer från olika håll. Det blir en schysst dynamik och jag tror att det krävs motpoler för att något ska bli bra. Jag tycker om att göra fina saker, vackra melodier och det blir lite mer skav när de andra är med och det tycker jag att låtarna vinner på.
De vackra melodierna är alltså signerade henne själv. Hon berättar att hon skriver alla låtar själv. Ofta spelar hon in en egen akustisk version med sång och gitarr hemma i lägenheten och så får bandet ta del av den inspelningen i replokalen. Utifrån detta arbetar de fram låtarnas arrangemang tillsammans. Precis som bandet nu hittat fram till något eget tycker Anna att hon själv precis nått fram till sitt alldeles egna uttryck. Och det har tagit tid. Hon berättar att hon är en sån där som sitter hemma med gitarren hela tiden. Hon är inte skolad, förutom att hon tog gitarrlektioner som liten, och ser sig inte som musiker:
— Jag gör det här. Jag uppskattar musik, men skulle jag inte göra det här skulle jag inte spela i något annat band. De andra spelar all möjlig musik och jag tror att de genom sina instrument och allt det de kan hittar sin del i vilken musikstil som helst, men jag gör inte det. Jag ser inte mig själv som en gitarrist utan som någon som vill framföra sina låtar. Gitarren är bara ett verktyg för mig.
Vad är det du vill säga med din musik och dina texter?
Anna tänker efter länge innan hon svarar, men sen kommer det snabbt och säkert:
— Jag har aldrig haft ambitionen att vara politisk eller predika någonting. Jag tror alla människor vill säga något och att alla hanterar det på olika sätt. Det handlar om att vara människa. Att man börjar med musik har ju också att göra med tillfälligheter, det skulle ju kunna ha varit ett annat uttryck också: konst, dans eller film.
Eller arkitektur?
— Ja det också. Jag borde inte säga det här, skrattar hon, men jag når inte samma höjder och sensationer när jag går och tittar på ett hus som av en bra låt. Men där finns ju i och för sig också inslag som rytm, harmoni och komposition och struktur.
Du sjunger på engelska. Hur kommer det sig?
— Jag vet egentligen inte, engelska förebilder kanske och så finns det en fin melodi i språket tycker jag. Det går att vända och vrida mer på engelskan för jag kan inte lika mycket som på svenska. Det finns begränsningar som är väldigt sköna. Att inte kunna lika mycket och förhålla sig till det man kan och ändå säga samma saker. Men det är en intressant fråga, för om man vill säga något varför gör man inte det på sitt eget språk?
Anna berättar att hennes texter kan ses som en slags abstrakta dagböcker som givetvis refererar till händelser i hennes liv och vi spekulerar lite kring att det kan vara mindre naket att sjunga på ett annat språk. Hon tror det, men säger samtidigt att man måste våga klä av sig naken för att det ska bli äkta och bra. I nästa andetag säger hon dock att hon är lite nervös för hur skivans texter ska tolkas och tas emot. Men hon låter samtidig väldigt säker på sig själv och sin musik.
— Det handlar inte om det. Den här musiken är ett måste för mig helt enkelt. Det handlar inte om självsäkerhet utan att musiken måste ut och nå lyssnare.
Ingen tvekan om att hon brinner för sin musik. Och det är denna flammande eld som märks när hon spelar live. Hon har en närvaro som många artister skulle betala mycket för att ha och den måste komma från hennes starka övertygelse. En övertygelse som kommer att ta henne långt, men det vill hon inte spekulera i:
— Att tala för mycket om vad framtiden ska ge tar bort rätt mycket av den spänning jag känner inför framtiden. Jag vill hålla en del saker för mig själv.
Men hon är givetvis medveten om det Tomas Andersson Wij har sagt. Och när jag frågar henne om hon kommer att bli årets nykomling skrattar hon bara och säger:
— Jag får väl lov att lita på Tomas.