TÄNK OM MAN fick vara Sandy Mouche för en dag.
Det vore förmodligen helt underbart, men också ganska jobbigt.
Att få krypa omkring inne i låtskrivarna Helena och Martiniques hjärna tillhör nog bland det mer underbara. Att få uppleva hur allt man ser får ett slags ”Moulin Rouge-igt Baz Luhrman”-skimmer över sig, och iaktta hur vardagslika ting transformeras till romantiska sådana. Se hur de trista gardinerna hemma i köket helt plötsligt blir romantiskt mörkröda sammetsdraperier, och hur besöket i tvättstugan omvandlas till en mystisk tur genom stadens hemliga katakomber. Livet skulle helt enkelt bli mer färgrikt, mer levande och spännande om man fick vara Sandy Mouche för en dag.
Men mest av allt måste det vara underbart att hjälpa fem unga musiker att inspireras att skapa oerhört vacker, ibland vemodig, ibland lite arg, mystisk och smäktande popmusik när den är som bäst.
Utan att bli kliché bjuder bandet Sandy Mouche på allt detta. Och fast det förmodligen är svårt att bli Sandy Mouche, kan man, om man lyssnar riktigt noga på låtar som C’est pas juste och Cloette, för sitt inre se hur hon hoppar omkring i studion under inspelningen, kanske iklädd en scarf, ett par mörka solglasögon som trillar av hela tiden, och en mörkblå klänning med stora vita prickar på.
Sandy Mouche är den svenska popens framtid, och vi kan bara hoppas att de lyckas bibehålla sin romantik i den tuffa musikbranschen. Att inget stort skivbolag kommer in och försöker produktifiera romantiken. För då blir det lätt enbart en kliché.
Jag träffade Helena, Martinique, Danyal, Ola och Per för ett litet prat i det gröna efter deras spelning på Kalas i Malmö. De är mitt uppe i inspelningen av debutalbumet, som produceras av Christoffer Lundqvist (Brainpool m.m)
— Ambitionen är som det alltid varit, att erövra världen, skrattar Danyal. Att nå ut till så många som möjligt, och få möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt.
— Ja, fast vi måste alltid komma ihåg vilka vi är, hålla fast vid det vi har och inte låta någon annan styra oss, fyller Helena i.
För Sandy Mouche ligger en av de stora utmaningarna i att bibehålla det romantiska i en värld som ter sig mindre romantisk för var dag som går.
— Man måste försöka göra de saker man gillar att göra, som inspirerar en, förklarar Martinique.
— Jag ser alla problemen, och hur mycket det är som är konstigt i världen, och det hjälper mig faktiskt att sätta mig in i den idyll vi ofta beskriver. Hade hela världen varit en idyll hade jag förmodligen varit sexistisk eller nåt, säger Helena med ett gapskratt.
Vem Sandy Mouche är för bandmedlemmarna varierar ganska mycket. Martinique och Helena är överens om att det är en tjej som går sina egna vägar; Per tror att det är hon som hjälper honom rodda med trummorna eftersom ingen annan gör det; Danyal håller med Per, det var nämligen han som lämnade roddandet åt henne denna dag.
Gitarristen Ola står för det mest ambitiösa försöket:
— Bandet är Sandy Mouches själ som står och fladdrar på scenen, och när man hör Sandy Mouche ska man få denna känslan. Känslan av att allt, på något mystiskt sätt, och mycket elände, trots allt står rätt till, och att romantiken och kärleken aldrig kan kvävas.

”Then we get cold we cuddle up in our apartment I change my socks we drink hot coco with cream, I hold you tight under the blanket so warm and we just stay there til next morning”
SANDY MOUCHE

Måste livet vara svårare egentligen? Alla borde få ynnesten av att vara Sandy Mouche för en dag.