Mikael Nordgren bryter den mörka källartrenden genom att placera sin studio fem våningar upp i en solig och öppen lokal på Södermalm.
Här uppe i solljuset gör han följaktligen också en ovanligt varm och djup techhouse med hjärtat närmare house än techno. Den techhouse som varje vecka vräks ut från England och Holland är många mil ifrån de suggestiva, vackra men likväl tunga och funky ljudlandskap som Mikael bygger.
Under namnet D’Malicious är han signad till dj-legenden Francois Kevorkians label Wave Records i New York. Kevorkian, som befunnit sig i dansmusikens epicentrum ända sedan 70-talet, började sin karriär på klassiska discobolaget Prelude och blev senare Kraftwerks och Depeche Modes hus-remixare under många år.
I vintras emailade Mikael en av sina låtar till honom. Efter tjugo minuter kom svaret. Francois ville ge ut låten och innan veckan var slut hade Mikael ett avtal på tre singlar och ett album.
— Francois må vara en 49-årig farbror men han har en sån enorm passion för musiken. Han har koll på allt som släpps, hänger på klubbar hela tiden. Det är ett privilegium att få jobba med honom. Men han är väldigt försiktig med att påverka och styra, han har stor respekt för sina artister.
Första tolvan Dark Tradition släpptes i mars, uppföljaren Loup Group kom i juni och senare i höst blir det en tredje singel innan det är dags att börja tänka på ett album.
Men Mikaels musikaliska historia börjar långt tidigare än D’Malicious.
— Under tonåren spelade jag i diverse pop- och modsband. Sen upptäckte jag Public Enemy och efter det har jag nästan uteslutande lyssnat på svart musik. Jag har alltid skrivit låtar, men mitt första mer seriösa projekt var Slippery People.
Housekollektivet Slippery People, där Mikael var den musikaliska motorn, släppte för ett par år sedan två tolvor med lite spretig men skapligt upplyftande garage. Mest minnesvärda är singlarna idag för att man lyckades få housedivan Adeva och discohjälten Leroy Burgess att medverka.
— Adeva var en blyg tant och Leroy är i mitt tycke en av världens bästa sångare, så det var förstås underbart att få jobba med honom i studion. Numera försörjer han sig på att göra karaoke-bakgrunder, vilket är ett sånt otroligt slöseri med talang…
Steget från Slippery Peoples garage till det du gör nu är ganska långt. Vad hände?
— Jag tröttnade på hela garagesvängen. Det finns alldeles för mycket som låter likadant. En bra garagelåt kräver en grym melodi och det saknas oftast idag.
— Djup house har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det går i moll, det är då det känns som mest i själen. Men jag har fortfarande ett behov av att skriva mer traditionella låtar med sång, så det kommer jag att fortsätta med, gärna åt andra artister. Jag jobbade nyligen ihop med Melina Wrede, det blev grymt bra.
Mikael är en av de drivande krafterna bakom klubben Guidelines i Stockholm och han spelar ute ungefär tre gånger i veckan.
Krävs det att man är dj för att kunna producera dansmusik?
— Nej, men det underlättar. Man lär sig att arrangera låtar, hur man bygger upp en effekt på dansgolvet och vad folk går igång på. Jag kommer aldrig att ge upp dj:andet, men måste jag välja blir det tveklöst att skriva musik.
Vad händer annars just nu?
— Jag har nyligen släppt en tolva på Raw Fusion under namnet 12th Floor. Det är lite mer organiskt än D’Malicious, lite midtempo funk möter Detroit. Den har fått otroligt bra respons i USA och England. Sen blir det ytterligare ett projekt i höst under namnet Tiger Stripes. Förhoppningsvis gör jag det ihop med Leroy.
Hur känns musikklimatet just nu?
— Jag hade gärna sluppit rockmusikens återtåg. Det är tur att det finns en stark r&b-scen som motvikt.