I ett tegelhus i närheten av Drottningtorget i Malmö håller Pelle Ossler till. Han och några vänner har ett rivningskontrakt och hoppas att det slitna huset ska få fortsätta att klara sig undan rivningshotet. Inne på hans rum finns ett skrivbord med tillhörande dator, en gitarr står på golvet och på väggen vid dörren hänger en karta över Ryssland som det såg ut innan revolutionen vände upp och ner på allting för nästan hundra år sedan.
Pelle Ossler är gitarristen som kom med i Wilmer X 1986, men som i stort sedan dess har längtat efter att bandet med Nisse Hellberg i spetsen ska göra något mer extremt. Men den gråhårige 40-åringen vet att han inte kan påverka Wilmers framtid, en framtid som helt styrs av Nisse Hellberg. Till slut insåg herr Ossler att ska det hända något annat var han tvungen att göra det själv, utanför Wilmers ganska begränsade ramar.
1997 släpptes Hotel Neanderthal och i april förra året landade det kolsvarta och hyllade dubbelalbumet Desorienterad. Nu är det dags för Den siste som kom ut och som Pelle Ossler sjunger i Vadå? Jag mår bra, verkar han faktiskt må bra. I samband med att ”Desorienterad” kom ut, träffade jag honom i det så kallade Roxetterummet hos skivbolagsbjässen EMI. Han säger nu att han kände sig låst och hämmad av det mörka rummet och av den löpandeband-process det blev att ge intervjuer. Den gången reste han sig upp då och då för att ställa sig och titta snudd på maniskt in i väggen. När han inte gjorde det böjde han ner huvudet mellan sina armar som för att bara glömma. Men det var nog inte bara situationen utan också Pelle Osslers sinnesstämning som spelade in, Desorienterad föddes ur en depression. Han sa själv att självförtroendet var bottenlöst dåligt och att han aldrig hade orkat vara ihop med en sån som han eftersom han var så ”jävla tråkig. Men visst kan jag vara rolig, i alla fall när jag är full”.
Då gav han ett mycket sympatiskt intryck, men särskilt stabil verkade han inte vara och speciellt glad och upplyft av att träffa honom blev jag inte. Nu är det annat ljud i skällan. Inte för att han har förvandlats till en stand-up-snubbe utan för att han verkar ha accepterat sig själv.
— Ja, överhuvudtaget känns det mycket coolare nu än det gjorde då. Jag var otroligt osäker på min förra skiva. Jag visste inte vad det var för skiva jag hade gjort. Det är nog därför den här skivan heter ”Den siste som kom ut” för det var nog det jag gjorde, jag kom ut. Ska man behöva bli 38 år för att upptäcka att nu tror jag att vet vad jag vill göra och hur jag ska komma fram till det? Nu vet jag vilka verktyg jag har till hands och hur jag ska använda dem för att göra det jag vill göra!
Pelle Ossler tycker att han gör musik som inte har så mycket med traditionell pop och rock att göra, ”det är precis som om jag är inne på något eget och det kan man känna sig trygg i”.
— Jag vet inte om det är bra, med det spelar ingen roll för jag har hittat något som är mitt uttryckssätt.
Senare i höst ska Wilmer X spela in sin kommande skiva som är tänkt att komma ut någon gång nästa år och om Osslers egen platta når ut hyfsat lär det bli en späckad tid. Själv längtar han efter att spela in en skiva utomlands, både med Wilmer X och själv.
— Men jag känner inte att det finns någon vilja i Wilmer att komma utomlands. Jag försöker övertyga de andra om att vi ska spela in en skiva i USA. På något vis måste det väl vara möjligt. Men de fattar nog inte hur jag tänker, det kanske är svårt att förstå poängen. Poängen är egentligen bara att jag vill göra något spännande. Med musiken som sådan kan det vara en hit, men det kanske blir en mycket bättre skiva om man spelar in den i Nisses källare, säger den rastlöse Pelle Ossler som pratar sådär. Han börjar en mening på en plats, med en riktning och hamnar på en helt annan, speciellt när det handlar om Wilmer X. Det är liksom skrivet i stjärnorna att där är det Nisse Hellberg och till viss del munspelaren Jalle Lorensson som bossar och lägger upp planer. Wilmer X är deras skötebarn och de vet precis vad de vill göra. De andra, som Pelle Ossler, är så beroende av bandet både ekonomiskt och mentalt, att de sedan länge accepterat sina roller.
Så med vetskapen att Wilmer X även i fortsättningen lär hålla sig i Sverige, drömmer Pelle om att spela in sin nästa skiva i Giant Sands studio i Arizona.
— Jag älskar det ljudet, det varma. Ljudet kanske inte beror på studion utan på personerna, men ändå. Vissa kanaler har öppnats så får vi se om det är lösligt ekonomiskt. Helst skulle jag ju ha med familjen, annars skulle jag bara sitta där i telefon hela dagarna. Det skulle vara så tufft att komma dit, att med hjälp av sitt yrke komma ut och se nya grejer, fast man sjunger på skånska, säger Pelle Ossler.
Och Den siste som kom ut är så mycket Ossler att det nästan gör ont. Ibland är det svårt att förstå att personen bakom musiken verkligen låter som han eller hon gör. Men med Pelle Ossler är det självklart. Han är lika nervig och energisk som sin musik och på något sätt är han både väldigt osäker och extremt säker. Det är kaxigt att göra musik som bara skriker ut att det här är jag, musik och text som balanserar på en slak och mycket smal lina. Den är både högljudd och arg och vek och mjuk. På en gång. Det låter klyschigt, men lyssna bara på Smak av hund eller Käre lille bror. Han låter så bräcklig att man tror att skivan ska gå sönder. Samtidigt är det ett tecken på stor självsäkerhet att man faktiskt vågar spela in musik som är så svajig.
För varje skiva blir Ossler mer Ossler, att han den här gången dessutom låter som om det finns hopp om livet gör inte saken sämre. Men rent ekonomiskt skulle mannen som just nu extraknäcker som vaktmästare hemma på sin gård, nog tjäna på att gå åt andra hållet och sälja sin själ en smula. Han säger det själv, varje steg han tar går i en riktning som betyder att han blir mer nischad och får färre köpare.
— När man var ung och naiv fanns en dröm om att bli popstjärna. Det vara bara en tidsfråga innan jag hade så mycket pengar att jag inte skulle veta vart jag skulle ta vägen. Det där är bara helt borta, det finns inte att jag genom min konst skulle tjäna pengar. Men med det i bakhuvudet behöver jag inte känna mig misslyckad när det inte inbringar mig pengar, säger Ossler och fortsätter:
— Jag har ingen drift att göra bred musik för alla, varför skulle jag göra det? Sen kanske det skulle kunna vara så att många gillar det, att vem som helst gillar det jag gör. Men jag har svårt att tänka mig det. Jag sjunger ju på skånska, bara det! Dessutom finns det en sjuk idé om att en artist är tvungen att underhålla, jag behöver inte underhålla nån jävel utom mig själv. Det enda som är viktigt är att jag gör något som jag älskar. Något som är så nära kärnan som möjligt!