Norrländskt vemod eller inte. The Perishers debutplatta har blivit alla ensamma själars snuttefilt. Peter Sjöblom vet vad de pratar om.
Sätt på When I Wake Up Tomorrow från Umeå-bandet Perishers debutplatta From Nothing to One. Du kommer att förstå. Och om du mot förmodan inte förstår så är du benådad. Då har du troligtvis aldrig legat om natten med lakanet tvinnat runt benen och tumlat mellan desperation och uppgivenhet. Eller klöst kudden för att du inte är dm älskades älskade. Det är i sådana stunder Perishers ar som störst. När Ola Klüfts röst förklarar — mättad och lätt beslöjad som hos en ung Colin Blunstone allt man vill ska förklaras.
If everything’s the same / When I wake up tomorrow — I’m giving up /…/
Let’s just hope that in a day I’ll find my way.
Det är väl det bitterljuva ljudet av ett brustet hjärta och en själ som egentligen är för ung for att vara trött som gör att journalister upprymt viftar med den gamla klyschan ”norrländskt vemod” som en vimpel på ett barnkalas.
— Jag har ingenting emot det, säger Ola som också skriver låtar och spelar gitarr. journalister sätter etiketter, det är väl det som journalister är till for. Vill de kalla det norrländskt vemod, så visst. Det finns så många bra band, det är bara kul att det snackas. Jag tillhör jättegärna norrlandsscenen.
Ola svarar lite blygt och fiskar med tesilen i koppen. Han är förkyld och jag får genast dåligt samvete för att jag släpat runt honom i den kalla luften för att hitta ett någorlunda lugnt café med ett par lediga stolar. Håret är lite rufsigt och han ser egentligen rätt vardaglig ut. Jag tror honom när han säger att han inte bryr sig så mycket om image. Ibland ursäktar han sig lite för att han svarar tråkigt, men han svarar inte alls tråkigt för det är skönt att det finns sådana som han och Perishers sona helst ägnar sig åt det som är viktigt. Som tar musiken på allvar utan att tappa ödmjukheten. Som hellre är blyga än skrävlar.
— Ja… det enda jag vågar vara lite kaxig över är väl det här med musiken. Det är när jag spelar musik sona jag lever upp lite grann och känner att det är helt okej att leva.
Blir du förlägen av uppmärksamheten kring bandet?
— Jag tycker det är svårt att göra intervjuer och sådär. Vi har en gett ut en skiva, men, vi har hållit på med det här i tre och ett halvt år eller något sänt. Det är konstigt att plötsligt få en del uppmärksamhet. Men det är kul samtidigt.
Perishers bildades 1997, mitt under hardcorevågen i Umeå. Det var inte särskilt opportunt att spela i ett lite sorgset popband, så de höll sig mest för sig själva. Repade. Skickade demos i omgångar till skivbolag men fick inget napp, förrän…
— …Jan Gradvall recenserade vår tredje demo på Feber. Då vaknade branschen och tyckte att demon som de redan hade fått för ett halvår sen blev bra. Sånt kan man bli besviken över. Men vi har haft det så himla bra, vi har ingenting att klaga på egentligen. Det är som en skänk från ovan att vi fått chansen att spela in en skiva.
Jag tänker att måtte bara Perishers få livsrum i skivbranschen, måtte deras ödmjukhet inte exploateras och skövlas.
— Vi är utan tvekan ett sådant hand som skulle kunna bli jävligt blåsta för att vi är lite for snälla och kanske inte vågar ta för oss riktigt. jag tror att de vi jobbar med skulle villa att vi tog lite mer plats, men det skulle kännas konstigt. Det känns inte som att man har nån anledning att vara kaxig längre. Det finns massor av band som gör bättre grejer än vad vi gör.
Är det mycket ryggdunkningar i skivbolagsbranschen annars?
— Ja, för fan. Man får höra att alla på kontoret älskar det här. Det är ju kul, men man vågar ju inte tro på det. Det är klart att det är värt mycket att ha skivbolagets stöd. Man får ju hoppas att det är så, och att det håller i sig även ifall skivan inte säljer.
Ola Klüft har naturligtvis inget emot att Perishers får sälja skivor och spela på större scener, men det måste ske med de kvaliteter bandet har. Med innerligheten och integriteten. Det finns något skört och genuint i bandets musik som vore lätt att förlöjliga eller förstöra för en cynisk värld av yta och kallhamrade budgetkalkyler. Regissören Roy Andersson pratade om vår tids rädsla för allvar, och kanske finns det de som ryggar tillbaka inför en skiva som From Nothing to One, och kallar den ”pretentiös”. Ola kontrar med att Perishers inte har något emot det.
— Det är ju pretentiöst och känslosamt. Det har blivit ett skällsord. Man får inte vara pretentiös. det ska man passa sig för. Så länge man menar det man säger och gör så är det okej, men så fort man försöker tjäna pengar på det blir det en annan grej. Det är väl någon sorts musikelit som bestämt air det ska vara fult.
Just nu bor tre fjärdedelar av bandet i Stockholm, men vill flytta tillbaka till sin älskade hemstad. Om inte annat sa för att kunna börja repa ordentligt.
— Det har aldrig varit vår starka sida. Vi repar när vi ska spela. Det andra band skapar i replokalen, det skapar vi i huvudet. Vi får tänka oss fram till alltihop. När vi spelar ute så är alla på topp. Det måste vi vara för annars faller det ihop. Vi är väl så seriösa att vi klarar av det på något sätt.
Ola hävdar att ett och ett halvt år i Stockholm inte ändrat honom särskilt mycket, varken som person eller låtskrivare. Han jobbar hela tiden på nya låtar, men erkänner att det är lite krävande att skriva särskilt texter. Men driften finns där, som en kreativ urkraft. Det enda som är viktigt just nu, säger han, är att de får spela in en ny skiva.
När allt kommer omkring, tror jag ändå inte att Perishers kommer att gå att stoppa. Och det är ju en herrans nåd.
Lämna ett svar