Älskade och hatade. Kent är Sveriges mest kritikerrosade band. Annica Henriksson samtalade med Jocke och Sami om livet kring Kent, Eskilstuna, Jojje Wadenius och om pinsamma plattor i skivsamlingen. Dessutom ett urval exklusiva bilder ur Tobias Wahlkvists Kent-portfolio som sträcker sig kring de senaste åren.

Det är september 1998. I entrén till The Monarch i Camden delas promokassetter med några av Kents engelska låtar från Isola ut. I lokalen trängs åtskilliga svenska indiekids som brukar hänga på klubbarna i London. ”We’re called Kent and we’re from Sweden, perhaps some of you are as well”, inleder Jocke. Jodå, säker 90 procent och jag lovar att alla plötsligt drunknade i en obeskrivlig Sverigelängtan. Någon uppmanar Jocke att skippa engelskan och efter en låt säger han: ”Thank you or tack som fan”. Han skakar på huvudet lika maniskt som Thom Yorke och jag skäms lite. Mina pojkar står och struttar på scenen som ett annat Radiohead och sjunger korkade texter på engelska. Just då åker de ner flera pinnhål. Men när de avslutar med Celsius sjunger Jocke de sista raderna på det språk som vi alla förstår bäst. Tänk om jag har fel, jag kan ha fel. Då minns jag varför de är Sveriges bästa band, varför jag fick gåshud över hela kroppen när de inledde med En helt ny karriär på Lollipop 1996. Jag biter ihop tänderna hårt för att mota bort tårar. Och då dyker de upp på scenen igen och spelar Depeche Modes Stripped. Jösses, förlåt mina orena tankar, jag tar tillbaka allt.

EN SOLIG DAG I MARS 2002 sitter Jocke Berg och Sami Sirviö mittemot mig på skivbolagets kontor och öppnar varsin mineralvatten. Jocke, helt klädd i vitt och Sami i en mörkblå huvtröja. Det är promotionsdags för nya plattan Vapen & Ammunition.
Sami: Idén kom från tidningen Guns & Ammo.
Jocke: Det är två ganska laddade ord tillsammans och vi ville kalla skivan något helt annorlunda än de tidigare. Isola och Hagnesta Hill var mer ”arty”. Men plattan hade kunnat heta vad som helst, Kött & Potatis.
Det är Kents femte fullängdare och någon nervositet för mottagandet finns inte. Sami måste fundera om de verkligen har gjort fem album.
Jocke: Jag skiter egentligen i vad folk tycker. Det man är nervös över är ju om vi får komma ut och spela så mycket vi vill. Vad som skrivs i tidningarna är ointressant. Vi är nöjda med skivan. Det viktigaste är att alla som har varit med och gjort den tycker att den är bra, det är deras åsikt som räknas. Det är en kul bonus om alla ger oss fem plus eller getingar hit och dit. Men vi skulle inte ändra någonting om vi fick överkorsade stjärnor.
Jocke vill som vanligt inte prata om sina texter. Han menar att då skulle de lika gärna kunna göra en talskiva där han förklarar texten till alla låtar.
Sami: Det handlar väl mest om kärlek, som det på alla skivor vi har släppt.
Jocke: Kärlek och hat.
Inte så lycklig kärlek?
Sami: Näe.
Jocke: Jo, fan ganska lycklig kärlek. Det handlar väl mer om vänskap och att det är så svårt att säga vad man egentligen tycker till folk. Jag skriver inte ”and I love her, she wears plaits”. Det är inte den vanliga pojke-möter-flicka-prylen som jag letar efter.

kylan blev min vän
min ursäkt för att gömma mig igen
i musiken och Ziggy blev min bror
när du fann mig satt jag hjälplös vid ett bord
jag som nyss föll till en obegriplig jord
du blev min räddning så obegripligt stort
att du vill vara min

Hur jag fick dig att älska mig

Förstår du, Sami, och de andra i bandet Jockes texter?
Sami: Nej. Jag brukar aldrig lyssna på texterna i helhet, utan vad han sjunger i refrängen. Låter det snyggt och orden passar med melodin, då har han lyckats.
Sedan den självbetitlade debuten från 1995 har hela Kent genomgått en ansiktslyftning. Kostymerna är borta. Martin Roos släppte gitarren och blev gruppens manager samtidigt som han är delägare av klubben Blå i Eskilstuna. De naivt hopsnickrade textraderna om blåjeans, Frank och pojken med hålet i handen har tvingats lämna plats för OWC och 747 eller himmelska droger och kevlarsjälar. Jocke menar att han i sitt textförfattande förmodligen har kommit närmare det han vill säga.
Jocke: Jag tycker första skivan är skittråkig, men det är kanske bara för att jag har gjort den. Visst, jag är nöjd med den, men samtidigt jättetrött på den. Jag sätter aldrig på den hemma. Det är därför man fortsätter och förändras, för man blir trött på det man gjort.
Men ni spelar fortfarande låtar från den live?
Jocke: Ja, absolut, det måste vi göra, men som skiva betraktad är den ingenting vi lyssnar på och reflekterar över. Den är gjord, låt oss bara glömma den. Så är det med alla skivor. Vi är stolta över alla, men man måste glömma och gå vidare.
Brukar ni sätta på era egna plattor hemma?
Jocke: Nej, bara när vi ska repa inför turnén. Vi lyssnar på plattan när vi gör den, låtarna på den nya har vi säkert hört en miljon gånger och nu är den klar, så det är roligt att lyssna på den några veckor till. Känna vad det är vi har gjort.
Större delen av skivan är inspelad i Köpenhamn och det beror på att de ville komma bort från Sverige, men samtidigt ville de slippa flyga. Fyra månader tog det tekniska arbetet men innan dess har de repat och Jocke har klurat på texterna. Vapen & Ammunition är det bästa Kent har gjort sedan b-spåren på Kräm. Även om Isola och Hagnesta Hill har flera ljuspunkter så gav de mig aldrig den kick som Socker gör. Och det var längesedan jag blev så förälskad i en Kent-låt som när jag hörde Dom andra.

Men plåtarna till himlen
var slut när vi kom dit
och priset vi betalat
för att klassas som elit
var att vi blev som dom andra
vi blev som dom andra

Sista spåret Sverige skulle ha kunnat bli förödande om det inte var Jocke Berg som skrivit texten. Jag tror ingen annan hade kunnat komma undan med det, möjligtvis Olle Ljungström. Men hade Patrik Isaksson eller Tomas Ledin gjort den hade vi kräkts.

Sverige, Sverige älskade vän,
en tiger som skäms,
jag vet hur det känns […]
Välkommen, välkommen hit
vem du än är, var du än är

Jojje Wadenius spelar akustisk gitarr på just den låten.
Sami: Han är en gammal hjälte, men det enda vi egentligen hört med Jojje är Goda’ Goda’, sedan är vi inte så insatta.
Lyssnade ni på den som barn?
Sami: Nej, vi upptäckte den under USA-turnén.
Jocke: Men jag hade hört alla låtarna tidigare.
Sami: Det är en sådan jävla bra skiva. Skitbra partyplatta.
Vem brukar axla rollen som plattvändare när ni har privatfester?
Sami: Markus. Jag tycker det är skönt att bara sitta och lyssna. När man spelar skivor lyssnar man inte, man är fullt uppe i nästa låt. Markus brukar slänga på 80-talslåtar, det är rätt så kul när man kan de flesta. Det drar fram jobbiga högstadieminnen.
Jocke: Sprit gör en nostalgisk.
Sami: Nostalgisk och patetisk.
Jocke: Det är lätt att man börjar snacka gamla minnen med polarna och då är det lätt att man slänger på någon gammal skiva. Bara man inte börjar göra det med sin egen musik, spela för gamla minnens skull. Det vore tragiskt.
Har ni några pinsamma plattor i skivsamlingen?
Jocke: För mig finns det inga pinsamma skivor. Det finns säkert skivor som Håkan Steen skulle anse råpinsamma, men för mig spelar det ingen roll vem som spelar eller hur ”rätt” de är. Ar det en bra låt så får det vara Aqua eller vem som helst. Jag har i och för sig svårt att tänka att Aqua skulle kunna göra en låt jag kan tänkas gilla.
Sami: Jag har sålt mina pinsamma skivor när jag flyttade till Stockholm. Men hemma hos föräldrarna har jag en skiva som jag tycker är lite pinsam. Det är Simple Minds sista som kom 1989 (Street Fighting Years). Pinsamt storslaget världssamvete.
Jocke: De är ju fan inte bra. Det var ju krig mellan folk som lyssnade på U2 och Simple Minds men jag fattade aldrig hur man kunde gilla Simple Minds när U2 fanns. De var ju nästan samma typ av band, fast U2 var mycket bättre. I alla fall då när de var som störst.
Hur såg era föräldrars skivsamling ut?
Sami: Mina hade bara finsk tango. Jag har gjort några blandband av dem, de är rätt kul att lyssna på.
Jocke: Mina föräldrar hade Beatles, Elvis, mamma hade någon Tom Jones.
Tyckte du det var bra då?
Jocke: Beatles tyckte jag var skitbra redan när jag var väldigt liten. Alla de där 60-tals banden, Stones, Beach Boys var ju skitbra.
Så att tycka illa om dina föräldrars musik var inte del av ditt tonårsuppror?
Jocke: Jag hade min tonårsrevolt på ett annat plan. I och för sig så började jag köpa Jesus & Mary Chain och Cure. De såg hårda ut i svart burrigt hår, kajal och skinnjackor. Men Beatles och Stones, det går ju inte att förneka att de är bra. Det var ju därifrån jag hämtade energin när jag själv började skriva låtar.
Första skivan ni köpte?
Sami: Jag gick på lågstadiet och köpte en Elvis-samling på band.
Vem gillar ni bäst idag; rock’n’roll-Elvis eller fet-Elvis?
Sami: Fet-Elvis.
Jocke: Knark-Elvis.
Sami: Mm, knark-Elvis och hans countrylåtar.
Jocke: Elvis In Memphis är ju svinbra.
Vad tycker ni om alla dessa nya amerikanska band, Strokes, White Stripes, Vue?
Sami: Det var kul när det kom, men jag har hunnit tröttna. När man lyssnar på hela skivan blir det tradigt.
Jocke: Det är rätt enkelt, allt är bra, men det är så enkelt att vara…
Sami: Retro.
Jocke: Nej, men komma först i en våg, få mycket mediautrymme och så. Men det måste ju innebära ångest att följa upp en sådan platta. 90% av de där banden kommer vara borta om något år.
Sami: Vi hade tur som fick göra vår andra platta ganska mycket i fred.
Jocke: Kolla på Håkan Hellström. Hur ska han kunna följa upp den där plattan? Nästa kanske blir helt fantastisk men det vet man ju inte.
Sami: Han kan inte ha det så kul. Samma sak med The Ark.
Jocke: Ja, fast den nya singeln är ju skitbra, så det känns som om de funkar. All framgång de får förtjänar de. It Takes a Fool var ju en helt fantastisk låt. Men både The Ark och Håkan har ju hållit på länge med musik så de kanske pallar trycket bättre, än ett ungt debutband.
Har ni fått revanschen nu då?
Jocke: Behovet försvann efter första skivan.
Sami: Egentligen efter andra, för ingen trodde att vi skulle kunna släppa en till.
Men ni blev alltså trackade?
Jocke: Ja, fast de var väl alla. Många var skeptiska till att vi spelade musik, men vi tänkte att vi skulle göra karriär och komma tillbaka i limousin.
Sami: Idag förstår man ju varför de var skeptiska, om man lyssnar på våra demos.
Jocke: Ja, men de kunde aldrig se viljan bakom. Har man viljan så kan man ta sig väldigt långt.
På vilket sätt har Eskilstuna förändrats?
Sami: Folk är lite gladare och så har de byggt om så det ser gemytligare ut.
Jocke: Jag är aldrig där, en gång om året kanske.
Sami: Jag är där lite oftare på grund av kompisar som bor där.
Tror ni att era fans har förändrats i takt med er?
Jocke: Vi får väl hoppas att de har vuxit upp och blivit rikare på erfarenheter de också. Det är omöjligt att tänka på att det finns folk som sitter och väntar på vår nya platta. Ingen av oss brukar någonsin reflektera över det.
Sami: Det tänker vi inte på när vi är i studion att plattan ska släppas och folk ska lyssna på den. Det är först i mixen vi börjar tänka efter.
Ni har ju fans som spenderar dyra pengar på era gamla singlar och så.
Sami: Mmm, det finns bättre grejer att lägga pengar på.
Jocke: Det är väl jättekul att folk tycker om det vi gör, men det är svårt för oss att fatta. Jag tror inte att vi skulle må speciellt bra om vi fattade det, rent psykiskt. Det är bra att leva i ovisshet, man gör bättre saker då.
Men ni har väl själva varit fans?
Jocke: Ja, absolut. Men jag träffade aldrig Bono och kunde säga ”I’m your biggest fan”, vilket han förmodligen skulle ha skitit i. Det skulle inte ha gett mig eller honom någonting. Jag skulle inte ha haft något att säga och han skulle bara tycka att jag är en i mängden. Man ska hålla det på avstånd. Det är bättre att ha en plansch på väggen som tittar ned på en.
Har ni träffat några gamla hjältar, förutom Jojje Wadenius?
Sami: Martin sa hej till Robert Smith backstage en gång, vi andra vågade inte gå fram.
Sami berättar sedan om när de träffade Martin Gore i en bar i New York. Kent hade blivit inbjudna till baren av en DJ från Göteborg, som råkade känna Depeche Mode. Gore liknade en tomte i sin hiphop-luva och framstickande öron. De drack öl tillsammans, men däremot så var det ingen som vågade fråga honom om Depeche Mode.
Sami: Man var lite blasé.
Jocke: Du satt och skrek.
Sami: I en garderob ja. Nej, men man blir lätt nollställd och tar ej vara på situationen.
Ni ska turnera med Thåström, är han en gammal hjälte?
Sami: Jag lyssnade på Imperiet på 80-talet, fast inte på samma sätt. Jag var inte fanatisk.
Jocke [tar en tugga i ett äpple och mumlar]: Jag har nog tappat det där sedan jag själv började spela. Vi träffar ju människor hela tiden som vi kanske har några plattor med. Det blir mindre dramatiskt med tiden, vilket är skönt. Annars skulle vi kanske ställa skitjobbiga frågor om turnéer för flera år sedan, varför de inte spelade den låten och så vidare. Ingen orkar svara på sådant längre.
Hur är livet runt trettio?
Sami: Jag har inte hunnit tänka på det där.
Jocke: Det är inte så stor skillnad faktiskt. Man blir kanske mer bakfull nu än när man var tjugo.
Sami: Mmm. Men det beror på hur mycket man festar också.
Jocke: Förhoppningsvis trappar man ned.
Sami: Ja, jag har inte festat alls mycket de senaste åren så jag blir inte lika bakfull som jag blev i slutet av sista turnén.
Harri har ju en förmåga att missa turnébussen och göra andra dumheter under påverkan av alkohol. Ni då?
Sami: Missar bussar är det bara Harri som gör. Han vägrade ju ha klocka på sig.
Jocke: Vi tvingade honom att skaffa en, som pajade efter två veckor för han vägrade köpa en bra.
Jocke: Jag och Martin snodde en julgran från Järntorget i Eskilstuna en gång.
Sami: Jag snodde en vinkelslip ur en bagagelucka.
Vem är Sveriges mest underskattade artist?
Jocke: Eilert Pilarm, han är ju helt makalös.
Sami: Alla tror att han skämtar.
Jocke: Han är 100% for real, allt han gör är bra. Han måste ju ha lyssnat mycket på Elvis men har ändå inte fått till fraseringen.
Sami: Han hör inte vad Elvis sjunger. Ändå lyckas han.
Sveriges mest överskattade?
Sami: Vi. Nej. Hmm, vem ska man kasta skit på?
Jocke: Det finns mycket som är överskattat. Han, textförfattaren Jörgen Elofsson som skriver hitlåtar till Westlife. Han vann någon grammis något år. Ingen känner igen honom, men hans namn står i parentesen. Han är så jävla boring.
Skulle ni klippa sönder VIP-kort som trillade ner i er brevlåda?
Sami: Ja, alla de där ställena som skickar VIP-kort månaderna innan man släpper plattan, Spybar och sådant. (Däremot inte VIP-kortet till Blå, red. anm.) De ställena är ju bara fulla av människor som är kända för ingenting. De är kända för att de hänger på dessa ställen.
Jocke: Kändisfester är skittråkiga. Vi gick på några efter första plattan, eller snarare efter andra. Efter första fick vi inte så många inbjudningar. Men det är ju asboring. Stå där bredvid Arne Weise. Det går ju bort. Då sitter jag hellre på lokala pizzerian med en folköl.
Brukar ni sitta på sunkställen med 25-kronors-öl?
Jocke: Det är ju det man gör. Ska man ut och ta en bärs med polarna skiter man ju i vad det är för ställe. Det kan vara tyst eller också kan det gå ett gammalt Phil Collins-band i bakgrunden. Det är bara skönt att slippa folk som skall flasha med sin nya ”fruppa”.
Fruppa?
Sami: Frisyr, ett gammalt Tuna-ord. Det är också på sådana ställen som folk inte känner igen oss.
Jocke [med löjlig röst]: Vi är så ”down to earth”.

Vi skulle kommit längre
men räckte inte till
vi blev som dom andra
vi blev som dom andra
vi blev som dom andra

Dom andra