EST är Sveriges största jazzgrupp just nu. Med nya albumet Strange Place For Snow har dom nått fenomenala höjder. Tobias Brandt samlade ihop trion som gav honom blixtsnabb kärlek vid första ljudvågen. Michael Lokner passade på att under tiden föreviga grabbarna med sin nya Pentax.

Blixtsnabb förälskelse. Kärlek vid första ljudvågen. Vi fann varandra direkt, jag och “The Message” från Esbjörn Svensson Trios senaste skiva “Strange Place for Snow” (Superstudio). Hon — låten, alltså — låg först på den promotionskiva jag fått från skivbolaget och efter bara några sekunder hade jag bestämt mig för att göra den här intervjun. På sätt och vis beror det på viljan att hitta ord för musiken och upplevelsen — en kanske meningslös utmaning i grund och botten, då riktigt bra musik sällan fångas i sekundära uttryck. Men framför allt för att “The Message” visar Esbjörn Svensson Trio när de är som allra bäst.
Magnus Öströms krispiga vispar, Dan Berglunds varmt funkiga bas och Esbjörns på samma gång fjäderlätta och hårt tyngda anslag. Tillsammans skapar de en sorts kärv nordisk blues. En musik fylld av existentiell tröghet, precis som livet självt. Och det är svårt att tvätta bort den känsla av djup mänsklighet som den här musiken skvätter över sina lyssnare. Jag har försökt förr. Känslan gäller all väsentlig konst, men väldigt ofta just den musik vi kallar för jazz. Kanske har det med improvisationen att göra.
— Just den här låten är en improvisation, helt och hållet. Vi bara började spela in, berättar Dan Berglund när jag spelar upp nämnda “The Message” för gruppen och samtidigt delger min eufori.
Är det första gången ni gjort så?
Dan: Det är första gången.
Esbjörn: Idén kom under en soundcheck. När man inte har något nytt material att spela så hittar man bara på någonting när man soundcheckar, och då dyker en massa sköna idéer upp. Så jag tänkte att vi skulle gå in i studion utan färdiga låtar och bara spela. Och det här är ett av resultaten. Vi har nog uppåt nio timmar med bara improviserad musik, som ibland låter helt fri och ibland lite mer strukturerad.
Magnus: I den här låten finns inga pålägg alls. Vi har en loopmaskin som kan loopa grejer “live” så att säga. Vispkompet är en loop som jag gjorde och så började de andra spela efter den. Sen plockade jag upp en annan trumma och körde slagverk. Men det är viktigt att kunna göra det live, annars blir det så jävla tråkigt. Det blir för uttänkt.
Esbjörn: Exakt. Det är viktigt att det blir direkt, så att man reagerar helt spontant. Vi hade hela den improviserade sessionen som vi eventuellt hade kunnat plocka mer material från till senaste skivan. Men så satte jag mig ner och skrev väldigt mycket material som vi gick igenom, kände var bra och spelade in. Så det blev bara en helt improviserad låt. Det kanske blir en senare skiva full med loopar (skratt).

VI SITTER I ETT RUM på Sonys huvudkontor Stockholm. Sony, ja. Esbjörn Svensson Trio (EST) är riktigt stora i dag. Osannolikt stora för att vara en svensk jazzakt. De ligger på ett multinationellt bolag och deras plattor finns inte bara i många svenska folkhem, de är numera också välkända i stora delar av Europa och har blivit lanserade i jazzens ståtliga högborg USA. Här hemma spelar de i dag på arenor som Cirkus och Konserthuset i Stockholm, i Tyskland drar de upp till 1000 personer på vissa spelningar och i USA spelar de på Manhattans hippare barer i stället för de legendariska jazzklubbarna som i dag blivit turistfällor.
Esbjörn: I varje nytt land får man börja från början. Man får börja spela på de små ställena och arbeta sig uppåt. I vissa länder ligger vi på konserthusnivå, i andra spelar vi på små klubbar. Vi tycker det är kul vilket som.
Magnus: Det har gått så otroligt snabbt. Här i Sverige tog det kanske lite längre tid. Jag ska inte säga att det är ett specifikt svenskt fenomen, men jazzen har ju utvecklats till att bli en väldigt liten och smal konstart här. Det känns om att man av någon anledning har velat göra jazzen smal, medan man i USA har velat öppna upp den mot popvärlden.
Esbjörn: En teori är ju att vi i Sverige och Europa inte riktigt har kunnat godta oss själva som jazzmusiker. Ska man höra jazz så ska det vara jazz från USA. Det är först på senare år som man börjar höra bitska röster som säger att nu är det jazzen i Europa som gäller, nu får USA ta och kamma sig. Det var knappast möjligt tidigare då USA hade “patent” på jazzen. Men fortfarande är det ju så på de stora festivalerna i Europa och Sverige, att ska man ha en publikdragare så tror man att man måste ta dit stora amerikanska namn. Så är det kanske, men jag tror att det håller på att förändras.
Hur är det då att lanseras som svensk jazzgrupp i USA?
Magnus: Det är fantastiskt (skratt). Helt otroligt. Från att alla amerikanska jazzmusiker alltid har kommit hit till oss och visat hur jazz ska spelas, till att vi får vi åka dit och spela “deras” musik för dem. Trots att vi nu inte spelar någon amerikansk mainstreamjazz i Wynton Marsalis-skoIan. Vi har ju gjort något eget, och det känns som att vi ger tillbaka någonting.
Esbjörn: Fast i amerikanska medier har det funnits ett starkt motstånd, inte specifikt mot oss men mot att européer säger att de kan spela jazz.

DET KÄNNS EGENTLIGEN INTE SÅ relevant att prata om Esbjörn Svensson Trio som en jazzgrupp i den traditionella musikaliska och kulturella meningen. När jag frågar varför de började spela jazz får jag motfrågan “Är det jazz?” Det känns som att EST själva ogillar etiketteringen jazz.
Är det en begränsande stämpel?
Magnus: Man kanske själv begränsar begreppet jazz. När man hör ordet jazz ser man en rökig klubb på 50-talet framför sig. Det kanske är därför man ryggar tillbaka.
Esbjörn: Vi sysslar med musik. Vi är inte jazzmusiker mer än något annat skulle jag vilja påstå.
Magnus: Men improvisationen gör att man definierar det vi gör som jazz…
Esbjörn: Fast jazzen kan ju vara extremt förutsägbar, med samma låtar och givna låtstrukturer med solo efter solo. Det låter ungefär likadant. Det blir ett slags muskellir. Ar det improvisation det?
Här hemma är deras publik överraskande heterogen, den spänner från 20-åriga klubbare till 60-åriga damer, från jazzskägg till vanliga musikälskare, från urbana IT-sprättar till jordnära Svenssons. Erövringen av den svenska musiksjälen började på allvar med skivan “Winter in Venice” (Superstudio) för fem år sedan, en skiva som blev omskriven långt utanför de vanliga jazzarenorna och fick gillande hos såväl Nöjesguidens trend-ängsliga skribenter som Dagens Nyheters myndiga kritiker. Denna konsensus var förvånande. Tills man hörde musiken. Sedan har efterföljande “From Gagarin’s Point of View” (Superstudio 1999) — vars titellåt blev en radiohit med en video som snurrade på tv:s musikkanaler — och “Good Morning Susie Soho” (Superstudio 2000) bara bekräftat och utökat framgången.
Musiken känns… ja, modern helt enkelt. Produktionen är spänstig på ett sätt som sällan hörs på jazzplattor och det skruvas på en och annan skön keyboard mitt i den akustiska ljudbilden. Trions dynamiska rytmspråk är också fjärran traditionell jazzswing, något som kanske bär spår av Magnus förtjusning i drum’n’bass typ Squarepusher. Esbjörn Svensson Trio känns samtida, precis som jazz ska kännas. Vilket säkert är skälet till att så många olika människor kan enas om deras relevans. Men framför allt är det nog de direkta melodierna och den melankoliska mättnaden som öppnat åtskilliga hjärtan för den lilla trion.
Magnus: Jag tror det handlar om att musik är universell, om att starka melodier går in i hjärtat hos folk. Det finns ett universellt tonspråk som tilltalar själen. Vi har en bred publik för att vi gör lättillgänglig musik, med otroligt lättillgängliga melodier. Sen så finns det visserligen en musikalisk komplexitet därunder.

DET FINNS EN UTBREDD UPPFATTNING om att jazz är svår musik, vilket skrämmer bort många lyssnare. Ni har ju verkligen bevisat motsatsen. Men är det ändå så att det krävs en viss kunskap för att uppskatta jazz till fullo?
Magnus: Det beror på hur man definierar jazz.
Esbjörn: Ja, vad är det man ska uppskatta egentligen?
Magnus: Det kan väl vara precis som med ett konstverk, att man inte riktigt förstår från början. Men varför ska man förstå egentligen? Tja, det kan ju fördjupa upplevelsen, men det kan man verkligen diskutera. Föreställningen om att jazz skulle vara en svår musik speglar ju egentligen bara en begränsning hos den som säger detta.
Det kan ju ibland krävas en viss förförståelse.
Esbjörn: Inte generellt. Det tror jag verkligen inte. På våra konserter kommer det ofta fram lyssnare som säger att de inte brukar tycka om jazz, eller inte har hört jazz tidigare, men att de verkligen upplevt någonting. Det kan till och med vara en nackdel att ha stora musikkunskaper för då kanske man tycker “Det här är inte jazz!” Det är ju en fråga om smak, och att våga tillåta sig att tycka om det man tycker om. Att inte tro att man måste kunna en massa saker för att tycka om en viss musik. Vi har medvetet sökt oss iväg från jazzklubbarna, just därför.
Magnus: Och musikaliskt har vi också sökt oss iväg.

JAG HAR TAGIT MED MIG några låtar som jag vill att EST ska lyssna på. Jag vill kartlägga deras smak, se hur de reagerar och få en känsla för deras influenser. Jag vill helt enkelt att ni ska ta del av deras syn på musik. Själv lärde jag mig i alla fall en hel del. Mer än vad jag hade väntat mig.
Jag börjar med att sätta på (All I Wanted Was to Make You) Feel Good av norske jazzpianisten och housekillen Bugge Wesseltoft, från skivan Sharing (Jazzland 1999). Ur högtalarna strömmar ishavsdjupa beats. Musiken är mörk, melankolisk och mycket sensuell. En sorts akustiskt präglad fjord-house. EST lyssnar ivrigt och intresserat, småviskar och nickar till varandra.
Esbjörn: Hmm, en Steinwayflygel. Är det norskt?
Magnus: Det här är Bugge…
…som ni ju ofta jämförs med.
Esbjörn: Nja, inte direkt jämförs med. Men vi nämns ofta tillsammans när man pratar om ny nordisk jazz, särskilt utomlands.
Magnus: Vi omtalas väl tillsammans för att vi båda försöker föra jazzen vidare, fast vi gör det nog det på lite olika sätt.
Esbjörn: Precis. Vi gör ganska olika saker. Jag har sett Bugge spela live några gånger och det är väldigt annorlunda. Det känns som att han jobbar mer med produktion och låtar än med ensemblespel, medan själva tyngdpunkten i trion är just hur vi spelar tillsammans, hur man för musiken vidare genom själva samspelet i gruppen.
Magnus: Det är lite samma sak med trumpetaren Nils-Petter Molvaer. Det är mycket av ett ljudcollage, ett slags ljudlandskap. Det handlar mer om sounds och grooves än om att spela ihop. Vi jobbar väl i och för sig lite åt det hållet, men det handlar ändå om att alla delar i gruppen är lika mycket värda.
Det känns ganska logiskt att ni spelar i en trio, där ni har lyckats lyfta upp alla instrument till samma nivå både vad gäller improvisation och ljudbild.
Esbjörn: Jag har väl kanske styrt det där lite grann, för som pianist är det en helt annan sak att spela i en trio jämfört med att spela i en kvintett. Det är annorlunda rent tematiskt eftersom man får spela alla melodier och måste kunna låtarna. I en kvintett finns det kanske två blåsare som spelar melodierna och pianisten behöver bara lägga lite ackord. I en trio måste man jobba sig igenom materialet på ett annat sätt.
Magnus: Man får ju ett helt annat utrymme i en trio. Det finns så mycket mer plats.
Dan: Det är också mycket lättare att kommunicera när man är tre än när man är fler. Det kanske är ännu lättare om man är två (skratt).
Esbjörn: Fast att bara vara två kan ju lätt bli väldigt ensidigt. I en trio kan man alltid få inspiration från den andre om man tröttnar på den ene. Det blir en annan energi när man är tre.
Dan: Det känns ju väldigt mycket som att vi är en grupp. Det är inte Esbjörn med två kompmusiker. Vi är likvärdiga allihopa, och jag skulle inte vara med i den här trion om det var på ett annat sätt.
Esbjörn: Vi producerar ju ihop. Vi har ingen producent, så vi bollar alla idéer inom gruppen.
Magnus: Vi producerar varandra.
Men på “Winter in Venice” hade ni Johan Ekelund (Ratata) som producent. Hur var det? Vilken är skillnaden jämfört med att producera själva?
Esbjörn: Jag tycker att skillnaden är att Dan och Magnus har stigit in i matchen på ett helt annat sätt från och med From Gagarin’s Point of View som vi producerade själva. Ni har alltid varit med och spelat fantastiskt bra, men både på Plays Monk och Winter in Venice kände jag att ni inte var riktigt lika delaktiga som ni är nu.
Dan: Tidigare var det dels du som gjorde låtarna och dels en producent som kom in i bilden.
Esbjörn: Rent musikaliskt tycker jag också att era två röster har blivit starkare, och det har ju jag som kompositör tagit fasta på mer. Det är det som skiljer den senaste skivan, From Gagarin’s Point of View och Good Morning Susie Soho från de andra. Vår identitet som grupp har blivit starkare. Winter in Venice och Plays Monk gillar jag väldigt mycket, men de är ändå lite mer traditionella jazztrioskivor.

Jag sätter på Bill Evans Israel från den fantastiska plattan Trio ’65 (Verve 1965). I början på 60-talet revolutionerade Evans jazztriomusiken genom att “öppna upp” formatet. Gränserna mellan piano, bas och trummor — mellan melodiinstrument och rytmsektion — luckrades upp och instrumenten improviserade intimt och lyhört bredvid varandra. Denna kammarmusikaliska tradition måste ha betytt mycket för EST, tänker jag och trycker på Play.
Esbjörn: Åh!
Magnus: Jag har lyssnat mycket på Bill Evans.
Esbjörn: En gång i tiden hade jag en idé om att jag skulle gå igenom och spela alla de stora jazzpianisterna. Men jag kom inte så långt. Jag höll på med Bill Evans i en månad och tvingade mig själv att bara lyssna på honom och spela som honom. Sen så skulle jag ta itu med McCoy Tyner men jag orkade inte (skratt).
Magnus: Tidigare fanns det väldigt mycket av det här kammarmusikaliska Bill Evans-soundet i vår musik. Kanske inte så uttalat men väl känslomässigt, även om vi hade en helt annan energi som kom från rocken och popen. Kanske finns det här soundet fortfarande, men jag tycker att vi har färgats mer och mer av innovativ pop, typ Radiohead som vi tycker väldigt mycket om.
Esbjörn: Men generellt så är vi inte intresserade av att göra någon rip off av någonting, såsom jag upplever att många i det här landet gör. Man hör någonting bra utomlands och så försöker man göra en den svenska varianten av det. Vilket jag tycker är helt ointressant. Det är självklart att vi härmar olika saker även vi, men det är snarare så att man tar till sig en färg eller en känsla som speglas i ens egen musik.

Vilken betydelse har de stora skivbolagen Diesel och Sony haft för er?
Esbjörn: Nja, stora och stora. Diesel var ett litet bolag när vi blev signade, fast i och för sig stort jämfört med de riktigt små jazzskivbolagen. Skillnaden är att på de små bolagen finns ingen marknadsföringsbudget över huvud taget. Man annonserar i Orkesterjournalen som har 500 läsare. Det var ju en jäkla skillnad när vi hade gjort klart vår första platta för Diesel, Esbjörn Svensson Trio Plays Monk, och de började marknadsföra den.
Magnus: Det som var kul var att de gick genom sina popkanaler. De såg musiken från ett helt annat håll.
Esbjörn: Jag ville spela in Winter in Venice först, eftersom all den musiken redan var skriven. Men de ville börja med Monk-skivan, eller snarare en konceptplatta som de sa. Men det var ju kul att någon brydde sig och hade idéer. På de mindre bolagen fick man så fria tyglar att det nästan blev tråkigt.
Magnus: Man fick ingen idémässig återkoppling.
Esbjörn: Och det handlar ju förstås om pengar. Jag kommer ihåg när vi spelade in vår första platta When Everybody Has Gone för Dragon 1993. När vi var klara tog jag med inspelningen hem över sommaren och lyssnade på den. Och kände “Nej, det saknas något.” Men skivbolaget tyckte att den var bra som den var. Så jag bekostade själv en dag till i studion. Det var då vi fick fart på den plattan, vi fick till kontrasten som blivit ett av våra kännetecken.

Jag plockar fram Ugetsu från Cedar Waltons platta The Electric Boogaloo Song (Prestige 1969). Det är en glad och stompig låt för jazztrio. Men jag inser nog inte hur traditionell den är.
Dan: Det här känns svenskt. Inte?
Magnus: Jag trodde att det var Lars Jansson… Är det en sen Bill Evans?
Esbjörn: Den här typen av musik ville de att jag skulle lyssna på när jag spelade i Fredrik Norén Band, så att jag skulle lära mig att spela jazz. Det här är för mycket jazz för mig!
För mycket jazz, alltså.
Esbjörn: Ja, jag skulle aldrig sätta på en sån här skiva hemma. Jag kan inte med det (skratt).
Det skiljer sig ganska mycket från det ni gör.
Magnus: Det hoppas jag verkligen.
Esbjörn: Men det här skulle i och för sig ha kunnat vara trion, ungefär vid tiden när du började med oss, Dan. När vi spelade runt omkring i Stockholm.
Magnus: Själva formen är så uttjatad, det känns som att det skulle kunna vara tusen olika pianister.
Dan: Just det. Man känner igen ackordföljden, strukturen och allt annat också. Det är “så här ska det vara”-musik.
Esbjörn: Det finns ingen spänning i kompositionen, och ingen timing. Visparna hamnar lite här och där och pianotonerna lite överallt. Det var det här man fick lära sig på Ackis (Kungliga musikhögskolan reds. anm.) och nu har jag förstått att det inte är min musik. Jag blev verkligen tillsagd att lyssna på sån här musik. Det kanske handlar om att först lära sig reglerna för att sedan kunna bryta mot dem, men det tror jag faktiskt inte alls på!
Men det är väl vad hela jazztraditionen bygger på.
Esbjörn: Fast det blir hämmande! Det beror på att folk är rädda. Man är rädd för att allt arbete man lagt ned på att lära sig spela ska vara förgäves. För det finns alltid folk som utan att egentligen kunna någonting bara kan sätta sig ner vid ett instrument och vara geniala. Och det kan man inte tillåta, utan man måste hålla på att harva i 30 år innan man får vara genial. Det är en mänsklig boja som vi satt på oss själva, och vissa pedagoger håller fast vid den.
Tröskeln är väl ändå ganska hög när det gäller jazz. Det krävs ju en teknisk skicklighet för att spela jazz.
Magnus: Det beror på inom vilken tradition man vill spela. Man måste kanske lära sig de där 200 standardlåtarna som brukar spelas. Men jämför då med den alternativa popmusiken där folk knappt kan spela sina instrument och ändå gör fantastisk musik. Vad är det för tradition? Är det värdelöst? Det handlar om helt andra premisser. I och för sig beror det väl på vad man strävar efter och har för mål. Jag kanske vill spela si eller så bra, men bara når halvvägs. Det verkar vara så många amatörjazzmusiker tänker. Men i stället för att vilja spela som Charlie Parker ska man kanske försöka spela som sig själv och fråga sig: Vem är jag?
Esbjörn: Precis. Vet man exakt hur man vill låta är det ju bara att sätta sig ner och öva. Men om att man inte vet det, om man inte är tillfreds med det man gör, så ska ingen kunna komma och säga åt en att man måste lära sig det här och det där. Varför? Vad ska det vara bra för? Vi har ju lyssnat en hel del på pianisten Keith Jarrett när han spelar med Charlie Haden och Paul Motian. Och ibland låter det faktiskt som att de inte kan spela alls — om de nu var höga eller någonting. Ornette Coleman kunde ju lira, men han och Don Cherry spelade på plastinstrument och retade gallfeber på en del. Jag har ingen aning om de kunde spela alla gamla Charlie Parker-riff, men de gjorde ju genialisk musik som fick folk att jubla.
Magnus: Det är egentligen väldigt svårt att gå den klassiska vägen, att först bli mästare och sedan bryta mot reglerna. Många fastnar ju i sin kunskap.
Esbjörn: Många tror att de ska ha sådan användning för sin kunskap. Jag talar för mig själv, jag är en riktig kunskapssökare. Men ibland känns det som att det bara är en noja, som att jag inte kan tillåta mig själv att spela riktigt bra om jag inte har övat ett visst antal timmar, om jag inte gått igenom vissa saker och om jag inte känner mig trygg i min kunskap.
Magnus: Jag har nog alltid spelat mer än övat. Det har alltid varit min inställning. Därför spelar jag säkert också alltid på övre gränsen av min kunskap, i stället för att ha en sorts buffert av kunskap och veta att jag kan göra mycket mer bara jag vill. Jag tror att jag hela tiden uttrycker mig på toppen av vad jag kan.
Vad utmärker en bra jazzmusiker?
Dan: Personlighet och viljan att gå sin egen väg.
Magnus: Fast man måste vara mer generell än så, det gäller faktiskt alla kreativa och innovativa människor.
Esbjörn: Men vad jag dras till när det gäller just jazzmusiker är timingen. Teknik och klang må vara, bara det finns timing. Det är viktigt i popmusik också, men jag tror det är ännu viktigare i jazz när det handlar om improvisatörer.

Apropå timing. Pianisten Andrew Hill är en av mina stora favoriter. En underbar musiker som alltid gått sin egen väg, på bekostnad av hög kännedom och en karriär i rampljuset. Vi lyssnar på låten Illusions från 1969 som finns med på plattan One for One (Blue Note 1975). Det handlar om suggestiv funkjazz med exakt piano och egensinnig stråkkvartett.
Esbjörn: Underbart. Väldigt Monk-inspirerat. Är det Paul Bley? Nej… det låter nästan som nåt jag spelat in men aldrig visat för er! (skratt)
Dan: Det låter som en reggaebasgång.
Esbjörn: Är det …vad fan hette han nu…
Magnus: Underbara stråkar, underbar musik.
Det är Andrew Hill. Han betraktades som en av de mer experimentella och radikala pianisterna på 60-talet.
Esbjörn: Ja, det förstår jag. Det här är djup funk, och det är så skönt med långa tagningar. Det var ingen som sa till om att de skulle bryta…

NEJ, MUSIKEN MÅSTE JU FÅ sätta sina egna gränser. Såväl musikaliskt som kulturellt. Låter det pretentiöst? Inte om du har läst den här intervjun med öppna ögon. Esbjörn Svensson Trio är bara ett av många exempel på att riktigt bra musik drar upp nya gränser. Och det är en känsla man älskar gång på gång. “En total milstolpe för mig, det var en chockupplevelse när jag hörde den på musikgymnasiet”, berättar till exempel Magnus apropå Chick Coreas klassiska trioplatta Now he Sings, Now he Sobs (Blue Note 1968).
För Esbjörn och Magnus började den musikaliska resan när de spelade 50-talsrock uppe i Norrland. Därifrån ledde bluesens tolvtaktsskala över till jazzen och så vidare. Var trion nu är på väg kan vi bara gissa. När Magnus ber om några skivtips ur Andrew Hills produktion är det stor entusiasm som jag skriver ner några favoriter. Det handlar om nyfikenhet och viljan att dra upp nya gränser på den musikaliska kartan. Det handlar om upptäckandets energi. Det antagligen därför man känner igen sig så i Esbjörn Svensson Trios musik.