Svenska alternativcountry pionjärerna Ben förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som de hyllade amerikanerna bortom Atlanten. Marie Lindfors kollade läget om hur det är att släppa countryplattor i landet där blomstrande ängar får agera prärien.

Ill-fated & Magical heter Bens nya och andra skiva som släpptes för någon månad sedan. Den är en härlig resa bland countrylandskapen. Min resa tillsammans med Ben började redan 1998 då de spelade förband till amerikanska Son Volt på Studion. Då med någon demo i bagaget och utan skivbolag. Ben gjorde en alldeles underbar spelning och jag tänkte nästan åka ned till Skåne-land dagen efter för att få se dem igen. Ett år senare, 1999, med ett skivkontakt hos Ramblin’ Records i ryggen släppte Ben debutskivan, Like A Wheel Touching Ground. Samma år släppte Loosegoats sin andra skiva, Plains Plateaus and Mountains och genast började alla tala om den nya vågen med alt. countryband från Skåne. Man talar ännu om alternativcountry-vågen och inte lär det bli mindre prat nu när Ill-fated & Magical nått världen.
Hur känns det nu när uppföljaren är ute?
— Det känns skönt. Det har varit en lång väntan. Lite strul med studio och både jag och Mårten på Ramblin Records har andra åtaganden vid sidan av Ben såsom jobb, familj och liknande Personligen känner jag det lite såsom jag antar att en kvinna känner då hon föder barn. En stor del av mina sånger på plattan skrev jag redan för 1-2 år sedan. Man behöver få ut dem ur sitt system. Se dem, höra dem och känna på dem och bli stolt.
En svensk alt. country platta. Hur går den i Sverige?
— I den mån som Mårten lyckats sälja den till butikerna i Skåne säljs den ur rätt fort och han får skicka nya snart därefter. Uppåt landet har jag förstått att det är lite problem med att få butikerna att ta i den nu. Kanske lättar det lite om det fortsätter att gå bra här nere. Hittar man den inte uppåt landet kan man beställa den på vår eller Ramblin Records hemsida.
Ni får ju många bra och hyllande recensioner…
— Ja, vad gäller mottagandet i pressen är vi väldigt smickrade.

INSPELNINGEN AV ILL-FATED & MAGICAL gjordes i somras i en studion som heter Ramblin’s Clovis. Den ligger i Sebbarp utanför Malmö. En helt analog studio mitt ute på landet bland grönska och kossor. Daniel berättar lite om inspelningen:
— Ja, vi spelade in ute på landet. Lyssnar du riktigt noga så hör du nog hur kossornas elstängsel klickar till lite då och då på plattan.
Ni hade en del gästmusikanter där också…
— Ja, vi kallade in Magnus Tingsek (Great 78, Loosegoats mm) på titelspåret eftersom han var den som spelade pedal-steel på demoinspelningen av den låten ett år tidigare. Hans spel var vi väldigt förtjusta i så det föll sig naturligt. Bo Eriksson är den som spelar pedal-steel med oss reguljärt nu för tiden så hans spel var redan fint och genomtänkt. Elisabeth Carlisle hörde jag på en pub i Helsingborg för ett år sedan då hon hälsade på sina vänner och Sverige. Låten som hon gästar på, Shovel, är egentligen skriven utifrån ett kvinnligt perspektiv. När jag hörde Elisabeths röst sa det ”klick”. Killarna i Garmarna kallades in för att ge låten ett universellt och tidlöst bett. Vi ville att Shovel skulle kunna ge känslan av slitande kvinnor ute på fälten för 500 år sedan som en övergiven 2-barnmamma på bidrag inne i storstaden, nutid. Stefan och Jens lyckades bidra till detta. Dessutom överbryggs svensk och amerikansk folkmusik på ett spännande sätt här tycker vi. Jens lärde vi känna under Järnvägar-turnén (där Ben, Great 78 och $1000 Playboys medverkade) eftersom han spelar trummor i $1000 Playboys.

DEN STÖRSTA SKILLNADEN från Like A Wheel Touching Ground till Ill-fated & Magical är att bandet mognat ihop väldigt bra. Låtarna känns tajtare och de tar ut svängarna en aning mer. Ibland är det lugna vackra countryballader och ibland svänger Ben till det som aldrig förr.
Är Ill-fated & Magical en bra fortsättning på den resa som startades i och med fantastiska Like A Wheel Touching Ground?
— Samtliga i bandet har förkovrat sin roll, både instrument- och producentmässigt. Det hörs på skivan. De instrumentala arrangemangen är mer genomtänkta. Dessutom är vi inte ambivalenta vad gäller just det instrumentala och producentmässiga längre. Den enda regeln det senaste året har varit att inte ha några regler i repetitionslokalen. Ben är numera ett forum för fritt kreativt skapande. Icke bundna av stil- eller fackmässigt tänkande. Förut så kunde det vara lite si och så med det. Numera skulle vi antagligen ändå inte kunna spela en Milli Vanilli-låt utan att det skulle låta Ben om det. Ja, jag kanske inte behöver tillägga att vi är nöjda? Andreas i bandet har dessutom sen debuten blivit en ljudtekniker av stora mått!
Band brukar ju ibland tala om sina låtar och skivor som om de pratar om sina barn, att det inte finns en favoritskiva eller en favoritlåt utan man ser på dem alla som lika bra fast på olika sätt.
Har du fått någon favoritlåt från nya skivan eller känns alla lika bra?
— Personligen så väljer jag titellåten. Vanligtvis så görs den musikaliska grundidén i hemmets lugna vrå, när jag är avslappnad och tar upp gitarren för att mysa lite. Sedan tar jag med den här idén till replokalen och låter de andra klä låten med sina idéer och sitt spel. Sist brukar textprocessen ta vid. Vanligtvis sitter jag med gitarren vid datorn och ”plågar” mig själv. Om den instrumentala biten är en kreativ, utåtgerande process så är textskrivandet den inåt-agerande processen. Och det är ju inte alltid man ser fina saker när man tittar in i sig själv. Därav ”plågar”.
Jag såg nyligen en spelning med Ben på klubben Woody på Mosebacke i Stockholm. Det kändes som ett helt nytt band från det jag såg på Studion den där gången för länge sedan. Med en början i Ill-fated & Magical och ett avslut i en avskalad version av låten Shovel och allt som hände däremellan gick jag hem alldeles överlycklig, sådär fånigt glad som man kanske bara kan bli utav en riktigt bra spelning.
Hur tycker ni själva det går på era spelning?
— De bästa konserterna gör man nog när man blivit varm i kläderna, ungefär på andra halvan på en turné. Nu har vi bara gjort en turné värd namnet, Järnvägar. Resten har varit singelspelningar. Men mer kommer förhoppningsvis.