Fat Wreck Chords-kloner från Östgötaslätten. Sex surfande vildhjärnor som föredrar kebab & öl framför straight edge. Eller varför inte historien om bandet som arrangörerna slänger av scen för att publiken röjer för mycket. Möt Linköpings kalla killar Surfcaster Beach i helfigur.

Jag sammanstrålar med tre sjättedelar av Surfcaster Beach på ett fik här i Linköping. Med tanke på kylan och blåsten utanför känns det rätt komiskt att vi ska sitta och samtala om surfmusik denna eftermiddag. Desto roligare om man känner till de knappa bad- (och surf)möjligheterna staden ifråga har att erbjuda.
Efter det obligatoriska skitsnacket i början glider samtalet snabbt in på spelningen bandet hade veckan innan, då de lyckades bli både utkastade och portade från ett lokalt spelställe.
– Publiken röjde för mycket och vi vägrade sluta spela, så vakterna rusade upp på scen och kastade ut oss, berättar bandets ena sångare Kalle Sjödin.
– Och på Nykvarn (lokal utomhusfestival/förf. anm.) blev vi anklagade av arrangörerna att hota hundratals personers säkerhet genom att uppmuntra publiken att komma upp på scen, fyller andre sångaren Stephan ”Steve” Gustavsson i.
– Folk SKA vara delaktiga i spelningen och röja, menar Kalle. Men vi får väl sluta att uppmana till det så kan ingen hänga oss efteråt om det blir kaos.

Som det tydligt framgår ovan är Surfcaster Beach det röjigaste och mest underhållande man kan se på en Linköpings-scen idag. Med sin grundstomme av ösig surf uppblandat med det bästa från amerikansk hardcore kan bandet få de mest stela ben i publiken att rycka ohämmat. Och detta var precis vad som hände mig när jag såg bandet första gången. Linköping har en årligen återkommande lokalbandstävling, kallad Rockkarusellen, där alla deltagande band får ”turnera” runt på kommunens fritidsgårdar. De bästa banden möts sedan i en stor final där första pris är en singelinspelning, och genom åren har lysande band som E.T.K., Snoddas och Pusjkins tagit hem denna åtråvärda titel. Själv har jag en yngre bror som spelar i grungebandet Acid Rain, och det var tack vare deras medverkan jag snubblade på Surfcaster Beach av en slump.

Bandet startade under det oerhört fåniga namnet Atomic Baby 1992 och lyckades redan debutåret ta sig till final i Rockkarusellen. Mitt i all hjärndöd hårdrock och gäspig indiepop stack deras punkiga surf upp, precis som en envis maskros tränger upp igenom asfalten. Snabbt, ösigt och charmigt, en fullträff i solar plexus. Att sedan basisten Christian Eklöw fick kämpa sig upp på scen med kryckor (efter en fajt med en elak bildörr kvällen innan!) gjorde inte det visuella intrycket sämre.
– Fast egentligen var det inte kryckor, försvarar sig grabben i fråga, utan en käpp som jag lånat av Kalles morfar. Jag var först med det, Stakka Bo har tagit efter mig!
Visst, visst – och benet säger han sig ha skadat efter att ha ramlat och skrapat sig och tomten bor vid nordpolen.
Hur som helst, idag består bandet förutom Kalle, Steve & Eklöw även av Henrik Larsson – gitarr, Anders Wiggur – gitarr, samt Sebastian ”Sibbe” Heine – trummor. Och namnet Atomic Baby bytte de mot det mer välklingande Surfcaster Beach.
– Vi hade egentligen redan bytt namn innan Rockkarusellen, berättar Steve, fast officiellt blev det klart när första demon släpptes.
Denna demo gick under namnet ”Bikinibabes & Beachpartys” och bekräftade mina positiva liveintryck till fullo. Visst fanns det små barnsjukdomar här och var ifråga om produktion och arrangemang, men låtmaterialet imponerade stort med sommarhits som ”Our Girl”, ”Working Girl” och ”Fun In The Sun”.
Tempomässigt lät de som ett fartblint Sonic Surf City, snubblande nära hardcore, så vad tycker de själva att deras musik bör kallas?
– Surfskatepop, tycker Kalle. Med mycket bra melodier.
– Absolut inte punk, fortsätter Steve och ryggar tillbaka.
– Vi hatar alla punkare, fastslår Eklöw flinande, speciellt Dia Psalma.
Punk eller inte, en namnkunnig HC-gitarrist från staden fick höra Surfcaster på kassett och blev relativt lätt ilurad att det var ett nysignat band på Epitaph, ett betyg så gott som något för våra kalla badpojkar. Efter debutdemon pratade jag med Ola Hermansson i Sonic Surf City om just Surfcaster Beach, och han avfärdade dem som ett rent plagiat av sitt egna band. Surt sa räven, kan tyckas. Men finns det någon sanningshalt i detta, undrade jag?
– Löjligt, säger Kalle bestämt. Det är som att säga att Sonic Surf City snott allt från Beach Boys.
– All surfmusik är snarlik, fortsätter Eklöw, och vi spelar mycket snabbare än Sonic Surf City.
– Och dessutom ser vi tio gånger bättre ut än dem också, hävdar Steve.
Dock vill alla tre betona att de inte har något emot Sonic Surf City, tvärtom. Kalle utvecklar resonemanget ytterligare;
– Jag tror att han kände sig hotad av oss. Sonic Surf City hade varit ensamma herrar på täppan i i fem år, så kommer det ett nytt band och flåsar dem i nacken.
– Att jämföra är meningslöst, avslutar Steve. All modern musik kommer ändå från Beatles. De gjorde precis allt för 25 år sedan.
Vi fortsätter att diskutera bandets egna profil och kommer in på styrkan respektive svagheten i Surfcaster Beach. Alla tre är överens om att låtskrivandet och kompisandan är bandets starka grundfundament.
– Vår basist är sveriges röjigaste live, slänger Kalle ur sig.
– Och Henke är sveriges minst röjiga gitarrist live, kontrar Eklöw med ett gapskratt.
Sedan haglar råa men hjärtliga angrepp på den frånvarande halvan av bandet, vilket kort kan sammanfattas med att Henke aldrig varit kall i hela sitt liv (nöjda nu?!). När sedan allvaret kryper på erkänner de att dålig disciplin kombinerad med allt för törstiga strupar är Surfcaster Beachs verkliga akilleshäl.
– Utan Gota som manager skulle vi fortfarande stått och stampat i vår replokal, säger Steve som en snygg passning till den stackars saten som åtagit sig att promota bandet.
Efter Atomic Babys hedersamma finalplacering i Rockkarusellen tog Surfcaster Beach nya tag året därpå och sopade hem segern övertygande. Priset, en mini-CD, bör ni kunna höra resultatet av när ni läser detta. Men då, i våras, var det främst en ny demo som fick bearbeta våra trumhinnor. ”Sun Of A Beach” heter verket och här tog verkligen bandet ett sjumilakliv bort från första demons bräckligheter.
Så tajt och starkt är det sällan man får höra ett band som fortfarande befinner sig på demo-stadiet. Vid en snabb lyssning luras man att tro att det är ett nytt Fat Wreck Chords-band man lyssnar till. ”You love I” & ”Love Bird” är bara två exempel på ur ett långt pärlband av snabb surfcore, men även en poppigare sida lyfts fram i ”Suntan’s Fade” och ger lyssnaren ett välbehövligt lufthål i öset.
På frågan om vem som gör text respektive musik i bandet svarar de att Kalle & Eklöw ligger bakom de flesta grunderna, sedan arrangerar bandet låtarna tillsammans. Texterna, berättar Kalle, att han oftast rafsar ihop på tio minuter, och temat verkar alltid bli det outtömliga ämnet olycklig kärlek.
– Har vi någon låt som INTE handlar om brudar, frågar Steve fundersamt.
Tystnad råder innan de enas om att ämnet är gott som sådant; surfpop ska inte ha något budskap utan bara vara kärlek och fest!
Apropå budskap vänder vi tillbaka till spelningen som nämndes i artikelns börjat:. Lokal-TV var där och sände direkt och bandet flinade snett, visade upp sina nävar med ditmålade kryss och hävdade att de blivit Straight Edge. Var det ploj eller provokation kan man undra?
– En kombination, svarar Kalle. Vi är absolut EMOT Straight Edge.
– Surfcaster Beach är för Kebab & öl, fyller Eklöw i samt tillägger att Refused är sveriges fjantigaste band.
– Jag respekterar folk som inte dricker, fortsätter Kalle, men bara för att man inte gör det behöver man inte bilda någon jävla klubb och tvinga på folk sina åsikter. Som om vi skulle rita runda ringar på händerna och predika att vår publik SKA supa!!
Avslutningsvis rannsakar de sig själva och kommer fram till att Surfcaster Beach är lite FÖR ölglada i samband med spelningar, vilket knappast förbättrar deras busiga ryckte.
– Många här i Linköping som inte känner oss tycker att vi är jävligt kaxiga och jobbiga, menar Eklöw.
Lokalscenen i övrigt då, vad är värt att nämnas?
– Flakes och Pre-Historic är bra, tycker Eklöw.
– Sedan har vi Cloudberry Jam och Suredo…, fortsätter Steve.
– …och Suredo är lika slöa som oss så de kommer inte heller någonvart, fyller Eklöw i.
– Det spelas mycket HC här i Linköping, säger Kalle, och det är lätt för band att komma fram här. Alla känner alla och går på varandras spelningar.
I ärlighetens namn krävs det en hel del tur och talang också, och åtminstone det sista har Surfcaster Beach gott om, så det ska bli spännande att se hur mini-CD’n tas emot när den dyker upp.
Jag ber bandet berätta lite om CD’n som efter en hel del strul bör vara ute när ni läser detta.
– Det blir en 6-låtars mini-CD, svarar Eklöw. Ös hela tiden förutom en smörballad i mitten. Vi spela in den i Tranås, cool studio men tråkig stad.
– Och vi är mycket nöjda med den, inflikar Steve.
De berättar också att inspelningen legat klar ett tag, men att omslaget strulat och dragit ut på utgivningen en aning.
– Vi pressar den i 1 000 ex. i alla fall, menar Kalle, sedan är det upp till vår manager att nå ut med den!
Som avslutning var jag bara tvungen att ta upp tråden från demo-sågningen i Close-Up och undrar: hur många i bandet har egentligen surfat?
– Som svar på Pennanders fråga ”Hur höga blir vågorna i Roxen?”, fnyser Eklöw, de blir inte så jävla höga! Förutsättningarna för surfing i Linköping är så dåliga att vi hellre hoppar i slussarna istället.
– Ingen i bandet surfar, fortsätter Kalle, men vi ba-dar mycket!
Slutligen avrundar Steve denna intervjun med denna framtidsversion;
– När vi blivit mega ska vi bo kollektivt vid en strand i Kalifornien och röka marijuana hela dagarna.
Tja, om de någonsin blir mega kan man ifrågasätta. Däremot råder inget tvivel om att det finns potential nog att föra fram Surfcaster Beach till undergroundscenens rampljus. Dit är det en aningen kortare väg att gå och jag önskar bandet lycka till på vägen.