[JÖRVARS GOSSKÖR] Hasse Huss: A backseat driver in the car of soul

INTERVJU 830423

Efter det radion år efter år matat en med samma ofärgade smet av kompromisser, komprimerad dynga och Kajagoogoo hade man nästan glömt hur riktigt god radiorock’n’roll smakar. Radion var på god väg att lyckas med sitt syfte att göra en till ett väsen med förstörda smaklökar som sväljer allt och sedan rapar duktigt.

Chocken blev därför stor en vardagkväll i Januari då etern fylldes av inte bara en, två, tre eller fyra suveräna låtar i rad, utan ett helt koppel av sammanlagt 14 omistliga sånger. Producenten Hasse Huss blandade soulmusik med sumpmarksreggae, voodoblues och klassisk rock’n’roll.

SVERIGES RADIO, JANUARI -83
Gregory Issacs ”Cool Down The Pace”
Robert Wyatt ”Shipbuilding”
Neil Young ”Cinnamon Girl”
The Impressions ”It’s Allright”
Patti Smith ”Kimberley”
Bob Dylan ”Can You Please Crawl Out Your Window”
Tant Strul ”Dunkar Varmt”
The Who ”Substitute”
Richard & Linda Thompson ”I Want To See The Bright Lights Tonight”
Slim Harpo ”I’m A King Bee”
Burring Spear ”Swell Headed”
Ann Peebles ”I’m Gonna Tear Your Playhouse Down”
Sweet Pea Atkinson ”Don’t Walk Away”
Van Morrison ”You Make Me Feel So Free”
PRODUCENT: HASSE HUSS

Genom programmet löpte en glödande tråd som gjorde de tvära bytena av musikaliska stilarter till en självklarhet. Det var tidlös musik, det var ärlig musik och framförallt så var det bra musik. Varje musikälskares liv är egentligen en enda lång jakt efter det goda, det som förgyller tillvaron. På djupet handlar denna artikel om just den jakten. På ytan handlar den om Hasse Huss.

K.I.C.K

Hasse Huss har varit inblandad i rockbranschen i snart 20 år. Ändå är han tämligen okänd för allmänheten. Han är en av många i det väldiga rock’n’roll-fordonet som alltid suttit i baksätet. Sådana av hans sort blir sällan måltavla för massmedias fotoblixtar, än mer sällan blir de intervjuade av fanzines…

Anledningen till att denna intervju gjordes var först och främst hans tillfälliga inhopp som radioproducent i Eldorado Rox. Det 60 minuter långa programmet var en större musikalisk upplevelse än de flesta konserter redaktionen bevittnat under året. Det var en K.I.C.K som gav upphov till en hel hink full av inspiration, ledtrådar och ren njutning. Och framförallt så frambringade det en massa vetgiriga frågor. Här nedan redovisas svaren.

MÅNGSYSSLARE

Hasse Huss bor på Strandvägen i Stockholm. Men annars saknar han det som många människor betraktar som en fast punkt i tillvaron; han har inget vanligt jobb. Istället lever han på att mjölka sin hobby – musik. Han arbetar som discjockey på Café Opera, recenserar skivor i Hifi&Musik och har gjort enstaka jobb som skivproducent. Förra året rattade han Problems LP ”Gandhis Bar”. En platta som bara sålde i en handfull exemplar och uppskattades av ännu färre, men som av denna tidnings redaktion betraktas som en av de bästa rockplattor som gjorts i landet.

Mest känd är han dock som låtskrivarpartner åt Mikael Rickfors. Ett samarbete som b.la resulterat i ”Daughter Of The Night”, ”Dancing On The Edge Of Danger”, ”Son Of Cathy’s Clown” och nu senast den fina Philadelphia-pastischen ”Turn To Me”. Syftet med intervjun var dock inte att diskutera Rickfors-Huss, utan att ge en tidigare opublicerad bild av Hasse Huss som baksätesförare och rock’n’roll-konsument. Nu kör vi.

GRODAN BOLL

– Som de flesta andra barn i början på 60-talet lyssnade jag på ”Grodan Boll” på radion. Tyckte det var kul att skriva, så jag skrev ett eget avsnitt och skickade det till producenten Thomas Funck. Resultatet av detta blev att jag fick huvudrollen i ett annat barnradioprogram, en gång i veckan i ett helt år.
– Någon på Sonet hörde programmet, gillade min röst och gav mig ett jobb som discjockey i ”Sonetkvarten”; ett reklaminslag med Sonetplattor som sändes av de dåvarande piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd. Året var 1961 och jag var 10 år gammal. Sveriges yngsta DJ.
– Ett par år senare fick jag jobb på Broddmans skivaffär i Stockholm. Jag var någon sorts barnarbetare som hjälpte till på vinterloven mot en betalning på ett par kronor i timmen. Men det var kul och pengarna räckte till ett par singlar om dagen.
– De två första plattorna jag köpte för egna pengar var ”Please Mr Postman” med The Marvelettes och ”Locomotion” med Little Eva. Några andra tidiga plattor som verkligen fick mig att tända var ”Heatwave” med Martha &.The Vandellas och ”It’s Allright” med The Impressions. Börjar man med såna plattor är det naturligt att man senare i livet tycker bättre om James Brown än om Slade.

GRATISPLATTOR

– Under tiden jag jobbade i skivaffären fick jag tillfälle att bläddra i Billboard. På den tiden såg skivbolagens annonser ut på ett helt annat sätt än nu. Branschen var inte lika påverkad av topplistor och musiktidningar, med följd att bolagens annonser såg annorlunda ut; med interna hitlistor, informativ text och adresser till skivbolagen.
– Jag kom på att man kunde få plattor gratis om man skrev till bolagen och frågade. Mina föräldrar hjälpte mig och jag skrev till en rad amerikanska skivbolag. Från Spectors bolag skickade man i princip hela singelkatalogen. Från Motown fick jag dock aldrig något. De hänvisade alltid till någon europeisk distributör. Men jag fortsatte tjata och en dag kom det en platta i brevlådan. Det medföljande promobladet propagerade för Motowns nya fynd Four Tops och deras debutsingel ”Baby I Need Your Loving”…

SKOLTIDEN

– I skolan var jag nog betraktad som en plugghäst. Till och med sexan gick jag i Vasastan och sen på Whitlock; en privatskola med rätt facistiska tendenser. Det var en typisk Östermalmsskola, trots att den egentligen inte låg på Östermalm.
– De två största grabbarna fick välja ut fotbolls- och hockeylag och när man efter några år alltid blev sist så tröttnade man. Då visste man inte ens att det var smygfacism, utan tyckte bara det var lite läskigt. Man kände sig utanför. Så det blev mycket böcker och musik. Jag läste som en galning. Och skrev. Mest uppsatser och sånt. Att skriva svenska uppsatser var det roligaste jag visste.
– Jag gick på Whitlock från sjuan till sista ring. Som tur var hade jag bra lärare i just de ämnen jag var intresserad av – svenska och engelska. Min engelskmagister var en väldigt udda figur som egentligen inte platsade ”i den fina skolan”. Men han var otroligt duktig.
– När jag var 14 år tipsade han mig om kille vid namn Dylan jag borde gå och se. Det var Bob Dylan & The Band på Konserthuset. Jag minns att jag satt på i tredje balkong. Särskilt andra halvan tände, när de började med Hamnrond och Telecaster. Det var just det ljudet. Jag förstod att det var det här jag skulle ägna mig åt i fortsättningen.

DISCJOCKEY

– Jag gick ut tre ringar med bra betyg och det var väl tänkt att jag skulle fortsätta studera. Men efter sista året var jag mycket studietrött och ville göra något annat.
– På den tiden fanns ingen importaffär i Stockholm, utan jag och en kompis beställde plattor från Malmö Skivimport. Det var mycket soulprylar – James Brown, Stax och annat.
– När man gick ut på diskotek upptäckte man att ens egna plattor var mycket bättre än de som spelades. Till slut tog man med sig en påse med egna plattor och tjatade till sig att man fick lira en halvtimme mot gratis inträde.
– Det var så det började. Ägarna upptäckte att folk dansade när jag spelade och jag fick fler jobb. Sedan jobbade jag som professionell DJ under hela 70-talet.

SKIVAFFÄR

– I samma veva som jag började fuska som discjockey träffade jag Richard Berlin, en amerikan som jobbade som DJ i Stockholm. Han importerade egna plattor från Staterna och kunde på så vis få tag i plattor före alla andra.
– Efter en tid började han importera fem ex av varje platta istället för bara en åt sig själv. De andra fyra sålde han till otroliga ockerpriser. Han var så dyr att han bara på några månader fick ihop stålar till en egen skivaffär.
– Jag fick sedan jobb i hans affär och blev kvar där i fyra år. Samtidigt lärde jag känna Nicke Hagström. Han jobbade som discjockey och även lite i affären. Vi hängde ihop mycket och sprang runt och tjatade till oss DJ -jobb.
– Hagström var precis som jag väldigt inne på soulmusik. Ni borde fråga honom själv varför, men jag tror han fick en del impulser när han bodde i Afrika. Hans farsa jobbade nämligen på ett svenskt bolag i Freetown mellan det att han var 15 och 17. Och jag förmodar att det spelades väldigt mycket soul där nere.

BARBADOS

– Både Hagström och jag fick jobb på Alexandras. Ägaren till det diskoteket, Alexandra Charles, var gift med en kille från Barbados. Han tyckte de skulle öppna en filial där, vilket de också gjorde.
– I samma veva fick SAS för sig att de skulle ordna charterresor till Västindien. Tillsammans med Alexandras ordnade SAS ett lanseringsjippo som gick ut på att få folk att känna sig mer hemmastadda i Västindien. Ungefär som när Bibbi & Pekka Langer åker till Tobago med falukorv i bagaget, eller vad det nu är.
– Tack vare det här jippot kunde Nicke och jag fixa billiga flygbiljetter. Vi åkte över och jobbade som discjockeys på Alexandras Barbados-filial. Jag var där i två omgångar, Micke var nog där en 3–4 gånger.

REGGAE

– Det var i samband med Västindien som jag på allvar upptäckte reggae. Vi hade visserligen lirat en del Jamaica-prylar tidigare, ex ”Stir It Up”, ”I Can See Clearly Now” och ”Israelites”, men man såg det inte som någon speciell musikform.
– Jag kommer också ihåg när Marleys första platta släpptes i Europa. Det var väl 1973 och jag stod i skivaffären. Jag blev inte knäckt direkt, men var konfunderad över hur det kunde svänga så förbannat trots att det gick så långsamt. Tyckte också att ”Concrete Jungle” och ”Kinky Reggae” var fantastiskt vackra låtar. Jag har alltid föredragit musik i moll framför dur.
– Senare, för några år sedan, åkte jag själv över till Jamaica. Och det var naturligtvis en upplevelse. Inte bara det att fynda i skivaffärer, utan allt runt omkring.

ENERGIN

– Reggaen är ju fantastisk på sätt och vis. Den har blivit en modern, elektronisk folkmusik. Och det i ett land med endast 2 miljoner invånare. Även om man inte tycker om reggae kan man inte förneka vilken enorm inverkan den haft på dagens musik. Lyssna på Clash, Pistols och Costello. De har kanske inte så mycket reggae i musiken, men de har det i energin.
– Det är som när hon den där gräsliga intervjuade Paul Weller i Måndagsbörsen. Weller svarade att han var influerad av Sex Pistols och Tamla Motown. Det kunde hon inte begripa, två så skilda musiksorter. Hon trodde hon hade hört fel!
– Men det är just energin där. Den finns i reggae också, det är bara att det är en annan sorts energi. Det går fan inte att bugga när det är 35 grader varmt…

UPPSÅTET

– Det är möjligt att det är en ren slump att just reggaen blivit så stor. Kanske var det bara så att det råkade finnas tre suveräna rockband på en och samma ö – samtidigt. The Wailers, Roots Radics och så Sly & Robbies band. För om man bortser från att deras variant kallas reggae, så är det ju tre jävligt bra rockband.
– Det är tråkigt att folk kategoriserar så mycket – synth, soul, reggae, pop etc. Det skapar onödiga barriärer. Precis som ni påpekade så var det därför jag hela tiden i radioprogrammet envisades med att t.ex kalla Curtis Mayfield för en rockgitarrist. Vad som kännetecknar bra rock är inte etiketten, utan själva uppsåtet; det som ligger bakom. Bra reggae är bra rock. Bra soul är bra rock.
– En annan lustig parentes; när jag var i Västindien upptäckte jag att där är man mycket förtjust i vad vi betecknar som smörigt. Musik åt country&western hållet – Jim Reeves och John Denver. Toots & The Maytals gör ju t.ex om ”Take Me Home Countryroads” till en fullständig urskogsstorm.
– En liknande grej stod att läsa i NME för ett tag sen. De frågade King Sunny Adé om hans favoriter. Förutom Marley och Stevie Wonder så nämnde han just John Denver och Jim Reeves. Det är märkligt. Men precis som någon av er sa före intervjun; man får inte ha skygglappar, det finns bra grejor som vid första intrycket kan te sig lite konstiga.

SKIVSAMLINGEN

– Min skivsamling är nog ganska fifty-fifty i förhållandet svart och vit musik. Favoriterna har i kronologisk ordning varit Dylan, Beatles (mycket Lennon, har man glasögon så har man), Smokey Robinson, Jackson Browne & Neil Young (men inte så mycket nu), Van Morrison, Marley och sista åren Gregory Issacs och Bunny Mailer. Och så har jag återupptäckt Tamla Motown och Curtis Mayfield. Överhuvudtaget mycket mollbetonad och ärlig musik.
– Jo, jag tror man kan skilja på ärlig och oärlig musik. Tidsperspektivet har nog stor betydelse. Både en själv och tiderna ändras hela tiden. Jag upplevde t.ex T REX som väldigt ärliga, en uppfattning man då var ganska ensam om. LPn med ”Ride A White Swan” och fram till ”Metal Guru” tycker jag var fantastisk musik.
– Men när han dog skrev någon på DN en väldigt sarkastisk grej, om att hans texter inte var ett dugg politiska och att han var väldigt naiv. Det håller jag inte alls med om. Kanske skulle jag tyckt annorlunda om Marc Bolan dykt upp idag, men då tyckte jag han hade ett otroligt sound.
– Kjell Andersson (boss och omslagsdesigner på Parlophone samt nära vän till Huss) och jag såg honom på Grönan precis innan han dog. Det var plus 2 grader och hagel i luften. 400 fans vid stora scenen, en riktigt tragisk tillställning. Vi frös så efter ett tag gick vi och fikade. När vi kom tillbaka hade han piskat upp en sådan stämning att man skämdes över att inte ha varit där hela tiden.
– Varför berättar jag då det här? Marc Bolan var en person som inte togs på allvar då och knappast nu heller, men det han gjorde gav mig mycket gott. Det var ärlig musik.

EN DJ-KVÄLL

— Det händer att man i förväg planerar vilken stämning man tänkt sig för kvällen, men det är sällan det tar vägen dit man tänkt sig. Förr var man mycket mer seriös än nu. Ibland står man och spelar för en söt servitris och försöker lista ut vad hon gillar. Sedan varvas det med de vanliga hitsen. Jag kan inte påstå att jag är någon märkvärdig DJ, försöker bara låta bli att spela den verkliga dyngan. Men det kanske är bra så?
— På senare år har jag försökt spela väldigt mycket reggae, det är djävligt bra dansmusik. Det är bara den hemska kategoriseringen som förstör. Man styrs till att tycka om en viss sorts musik. Lägger du t.ex in Bunny Wailer efter ”Do You Really Want To Hurt Me?” så gillar folk det, men spelar man samma Wailer-låt efter Stones tycker folk att ”reggae, nä det är inget kul”.
— Den bästa discjockey jag hört är annars Hagström. Han gjorde det oväntade. När han var på samma våglängd som publiken var han jävligt bra. För det är väl snarare publiken som ska förstå oss än vi dem. För vi förstår ju publiken. De vill träffa flickor/pojkar, dansa och dricka ett och annat glas.
— Det är vad diskotek handlar om. Man ska inte lura sig själv och tro något annat. Men som sagt, Hagström gjorde det oväntade. Och när det fungerade så tände publiken. Med honom hade man inte en aning om vad nästa platta skulle bli. Hör du däremot mig kan du säkert Ill ut vad nästa platta blir.
— Det här med oväntade grepp får naturligtvis inte bli något självändamål. Jag kan sockra mina fiskpinnar, det är djävligt vågat men fyller knappast någon funktion. Mixningen av låtarna måste ske utan att folk slutar dansa.

ROCKJOURNALISTIK

— Jag läser mycket rockjournalistik, även om det blir betydligt mindre nu än förr. NME läser jag varje vecka, men tycker den har gått ner sig igen. Köper också Black Music varje månad, trots att den inte är lika kul som förr. Annars blir det Schlager, Larm, någon enstaka gång Rolling Stone och Musician. Kommer jag till ett skivbolag så blir det att man bläddrar i Billboard. Sen har jag mycket referensverk om soul, blues och reggae.
— Vad det beträffar journalister så tyckte jag mycket om Richard Williams på Melody Maker. Charles Saar Murray på NME är också bra. Nick Kent, Greil Marcus — bland annat hans bok ”Mystery Train”. Håkan Lagher är också bra. Mats Olsson är också en jävligt bra rockjournalist, även om jag inte delar hans musiksmak. De som är dåliga vill jag inte prata om, fast det är ganska många…

FAVORITKONSERTER

— Förr i tiden sprang man omkring som en dåre på konserter, tog diabilder och snackade in sig backstage. Det var på den tiden man stod i kö för biljetter. Sånt gör man inte längre. Förmodligen för att man fyllt 30.
— Jag kommer ihåg The Doors, Jimi Hendrix, som verkligen var något speciellt. Fast hans musik har inte åldrats så bra. I varje fall inte textmässigt.
— The Who såg jag på Nalen. Med rökbomber. Det var häftigt. Då visste man inte ens vad en rökbomb var. På Nalen såg jag också small Faces, Moody Blues, det var innan de blev ett smetband. Springsteen första gången. Och så Marleys alla konserter i Stockholm.
— Jag var också i London och såg b.la en gratisspelning med Pink Floyd i Hyde Park, vilket inte var speciellt kul. Folk har i åratal efteråt frågat ”Såg du Syd Barrett?!” och varit mäkta imponerade…

SVENSK ROCK

— Nej, jag tyckte aldrig om proggbanden. Jag lyssnade mycket på det som proggrörelsen lyssnade på, men inte på dem. Vad det gäller svensk rock av idag, så är den många gånger fan så mycket bättre än dagens amerikanska rockmusik.Jag tycker om Tant Strul, Lolita Pop, Ulf Lundell, fast jag skulle helst vilja se honom ensam vid piano eller gitarr, Cornelius Wresjwijk och jag tycker bitvis väldigt bra om Eldkvarn.
— Svenska sångare? Plura är bra. Annars gillar jag nog Dan Hylander bäst, även om jag har svårt att förstå vad han säger. Men han verkar ha jobbat hårt för att bli sin egen. Vad det gäller scenpersonligheter så ar det Thåström. Han har mest energi.
— Hagström är också bra, men jag har väl sett honom för mycket privat. Såg annars en suverän spelning på Kåren med Micke Hagström & The Cosmic Cowboys. De var femte bandet av sex. Alla hade nästan gått hem. Det var rökfritt, ölfritt och drogfritt. Allting. Det var en väldig sordin över det hela. Men bandet gick ut på scenen och var som ett brinnande spjut. Jag såg dem ytterligare 2 gånger, men då var de inte alls lika bra. Den konstellationen hade det inom sig.
— Det är svårt för Micke att ha en kille som Thåström bredvid sig. Thåström är kanske bättre, men Micke är också bra. Fast på ett annat sätt. Hade inte de varit sådana egotrippar åt var sitt håll, så kunde det blivit ett fullständigt idiotiskt rockband. Med sång på svenska. För jag tycker nog att ett svenskt rockband ska sjunga på svenska.
— Hur jag kan säga det? Det som Micke och jag håller på med är inte svensk rock. Vi håller på med något slags låtpularhantverk som började med att Jim Capaldi spelade in ”Daughter Of The Night”. På den vägen är det fortfarande. Blir det någon stor grej tycker jag visserligen Rickfors är värd det, men det är inte svensk rock på samma sätt som Ebba Grön och Eldkvarn.

ROCKTEXTER

— Allt mitt textskrivande är nog i regel ett rent hantverk. Fast ibland kan det vara annorlunda. ”Walking” är den av mina låtar jag tycker bäst om. Jag var på sjukhuset för att undersöka en knöl jag hade fått. Efter det att jag fått svaret, att det inte var cancer gick jag omkring i Stockholm och skrev låten på 20 minuter.
— Överlag så är det de låtar där texten skrivits väldigt snabbt som blivit bäst. ”We May Be Wrong” är en annan sådan låt. Likaså ”Song For A Friend”, även om den är dåligt inspelad. Det blev jönsreggae, vilket är det värsta jag vet. Men det är en bra låt och en bra text.
— Vad det beträffar andras texter så är ”I Gotta Dance To Keep From Crying” en av mina absoluta favoritfraser. Jag blev jävligt glad över att se den på din Motown-lista. ”My Girl” är också en bra text. De låtarna inbillar jag mig är skrivna på det sätt vi försöker skriva.
— Jag skulle väldigt gärna vilja skriva politiska texter om jag kunde. Men jag kan inte skriva ”Shipbuilding”. Sorry. Jag kan säkert inte skriva ”I Gotta Dance From Crying” eller ”My Girl” heller, men inom den bagen kan jag åtminstone försöka. ”Tender Turns Tuff” är det närmaste jag kommit en politisk text.
— Det finns flera bra svenska texter. Lundells ”En stund på jorden” och ”Snön faller och vi med den” är fantastiskt fina texter. Cornelius ”Somliga går med trasiga skor”, Wiehes ”Sakta lägger båten ut från land” är en väldigt bra Dylan-tolkning.

BÖCKER

— 1974 och några år framåt läste jag Vonnegut, Brautigan och var inne på den här amerikanska litteraturtrippen som väl de flesta går igenom. För ett par år sen läste jag Kosinskys alla böcker, dom tyckte jag också mycket om.
— Nu läser jag nästan bara svenska prylar. Slas tycker jag om. Sen läser jag mycket barnböcker, typ Tove Janssons Mumintrollet, Agaton Sax och Ture Sventon.
— Jag kommer ihåg när jag som liten läste Ture Sventon. Speciellt ”Ture Sventon i Stockholm”. I inledningskapitlet står det ”snön knarrar på Västmannagatan som ingen annanstans i världen”. Så fort det blir jul så drar det i mitt hjärta till Vasastan. Det är kanske den roligaste stadsdelen i Stockholm, för det är den mest integrerade. Det hade jag inte en aning om när jag läste boken, men nu är det en bidragande orsak till att jag vid jul alltid längtar till Vasastan.
— Tror inte jag själv skulle kunna skriva böcker eller noveller. Skulle jag skriva något så skulle det nog inte vara fiction. Det vore väldigt kul om någon sade: ”Här har du biljetten, åk till Magdagaskar, ta med dig en kamera och skriv&fota i ett par månader”.
— Det som griper mig mest just nu är bra och korta reseskildringar. DN skickade Moltas till Albanien, varifrån han skrev tre resebrev. Rätt skissartade brev, typ Slas. Nu senast hade de en snubbe som åkt ångbåt i Kina, och en som hamnade i Övre Volta av någon underlig anledning. Den sistnämnde berättade hur det var att gå och klippa sig i Övre Volta. Sånt är faktiskt väldigt intressant.
— Det kommer så mycket information däruppifrån. Stor information. Reagan tycker inte om Andropov, Andropov tycker inte om Reagan och Ahlmark tycker si och så om Begin. Alltihop är förutsägbart nonsens. Jag vill läsa gräsrotsjournalistik.

OM RASISM

— Jag upplever alla fördomar som brist på information. Den bristen föder i sin tur någon slags rädsla. Väldigt få tror jag skulle förfölja arabiska gästarbetare om de fick lära sig arabiska i plugget och kunde snacka med folk. Däremot tror jag vi är mycket mindre rasistiska mot amerikaner. De kan vara svarta, gula och gröna, de är ju trots allt Amerikaner.
— Tar du en svart basketsnubba från USA med alla hippa kläder och allt, och sedan tar du en svart lika lång Nordafrikan som bara snackar arabiska; sätter på dem exakt samma kläder och låter dem gå runt i Stockholm några dagar, så upptäcker du att rasfördomar inte bara är hudfärg.
— Vår rasism i Sverige kan ju till och med yttra sig mot vårt grannland Finland. Ingen vettig människa kan väl se skillnad på en finne och en svensk. Men börjar killen bryta på finska börjar fördomarna komma smygande…

OM BRANSCHEN

— Jag är stolt över att kunna säga att jag känner väldigt få i branschen. Jag räknar Kjell Andersson som min kanske bäste vän, lärde känna honom för 14 år sen. Alltså långt innan han började i branschen. Han tillhör också de som håller sig utanför så mycket som möjligt. Han vägrar gå på partyn och frottera sig med kändisar.
— Han, liksom många andra av mina vänner, exempelvis Rickfors — han håller sig också på behörigt avstånd från branschen, anser nog att jag är lite konstig som jag hålla till på ett ställe som Café Opera. Men jag är ju inte riktigt med, jag tittar mer vid sidan om.

Hasse Huss tittar mer vid sidan om. Han håller sig till baksätet. Eller för att citera en gammal Chi-Lites 45:a: ”Oooh… He’s just a backseat-driver in the car of soul…” Så borde dom i alla fall ha sjungit…

Hasse Huss kommenterar sina favoriter

Quiet Elegance ”I’m Afraid Of Losing You” (Hi)
På White Mitchells skivbolag Hi i Memphis gjordes fina soul-plattor med Al Green, Syl Johnson, Ann Peebles mfl. Allt jag vet om Quiet Elegance är att dom gav ut fyra singlar och att en av de tre tjejerna var syster till Martha Reeves.

O. V. Wright ”That’s How Strong My Love Is” (Goldwax)
Samma kväll som John Hiatt stal showen på Ry Cooders konsert i Stockholm med sin version av O. V. Wrights ”8 Men 4 Women”, berättade han får mig att han inte borde ge sig på en sån låt. Fast både Stones och Otis Redding gav sig minsann på ”That’s How Strong My Love Is”…

Martha & The Vandellas ”Heatwave” (Gordy)
Jag kommer ihåg när Klas Burling spelade den här låten i Pop 63. Jag hade aldrig hört något liknande och den låter precis lika bra idag. (”In My Lonely Room” och ”Dancing In The Street” är inte så dumma heller…)

The Impressions ”It’s Allright” (ABC-Paramount)
En skivsamling utan en platta med The Impressions (där Curtis Mayfield var sångare, gitarrist och låtskrivare) är ingen riktig skivsamling. ”It’s AlIright” är en av soulmusikens starkaste plattor.

The Marvelettes ”As Long As I Know He’s Mine” (Tamla)
”Please Mr Postman” var en av de första plattor jag köpte och den här optimistiska Smokey Robinson-låten från 1963 är en personlig favorit.

Judy Clay & William Bell ”Private Number” (Stax)
En av de mest positiva skivor som gjorts. Judy förklarar för den orolige William att hon bara låtit byta telefonnummer för att grabbarna inte skulle ringa så mycket när William var bortrest. Gyllene soul från Memphis.

Syl Johnson ”Is It Because I’m Black” (Twinight)
Innan Syl började spela inför Willie Mitchell i Memphis gjorde han plattor för det lilla Chicago-bolaget Twinight. ”Is It Because I’m Black” från 1969 är den bästa och den mest kända.

The Crystals ”He’s Sure The Boy I Love” (Philles)
Phil Spectors plattor är kanske inte soul, men de bästa är inte bara popmusik heller. Den här fina singeln med The Crystals (fast det är Darlene Love som sjunger) är minsann riktig Rhytm & Blues!

Little Mr Lee & The Cherokees ”Will My Baby Come Back” (Sureshot)
Det här är den mest obskyra plattan på min lista. I mitten på 60-talet hade jag turen att få många plattor från legendariske Don Robeys skivbolag Duke i Texas. Sureshot var den minsta etiketten och Little Mr Lee och hans Cherokees gjorde förmodligen bara denna enda singel, svindlande tanke. ”Will My Baby Come Back” är dessutom baksidan, framsidan hette ”Party Time” och var inte så spännande.

Chuck Berry ”You Never Can Tell” (Chess)
Rhythm&Blues på gränsen till rock och en av de finaste låtar som skrivits, alla kategorier. Finns i fina versioner med både Emmylou Harris och framför allt Ronnie Lane, men Chuckens New Orleanssväng tar priset.

The Temptations ”The Way You Do The Things You Do” (Gordy)
Bob Dylan sa en gång att Smokey Robinson var USAs störste levande poet, här är ett av bevisen på att han menade allvar. Inte ens Dylan skulle kunna skalda: ”The way you Stole my heart/you could have been a cool crook/oh baby, you’re so smart/You know you could have been a school book…” Alla som sett ”My Girl” på TV vet att The Temptations inte var så dumma heller.

The Miracles ”(You Can’t Let The Boy Overpower) The Man In You” (Tamla)
Här är mannen själv. Den här singeln har jag plockat för att den är ganska ovanlig. Den orkade inte ens in på Top 50 när den gavs ut 1964 och har mig veterligen aldrig givits ut på någon LP. Att välja en enda låt med Smokey Robinson är omöjligt även om Gotta Dance To Keep From Crying (som faktiskt skrevs av Holland-Dozier-Holland) ligger bra till.

Bobby Bland ”Ain’t Nothing You Can Do” (Duke)
I min tycke är Bobby ”Blue” Bland den främste av alla Rhythm & Blues-sångare och ”Ain’t Nothing You Can Do” från 1964 en av hans bästa plattor. Dukes husband under ledning av Joe Scott svänger som tusan. Biten finns också i en fin version på Van Morrisons live dubbel-LP.

James Brown ”I Don’t Want Nobody To Give Me Nothing (Open Up The Door And I’ll Get It Myself)” (King)
En soul-kassett utan James Brown kan man knappast tänka sig. Den här singeln från 1969 har en mycket medveten text och ett fullständigt livsfarligt sväng. Trots detta är den svår att hitta idag

Tyrone Davis ”Is It Something You Got” (Dalar)
Att det lilla Chicago-bolaget Dakars basist och kompgitarrist gått namnlösa genom rockhistorien är mycket egendomligt. Här, på Tyrones andra hitsingle, är dom i alla fall i högform.

Archie Bell & The Drells ”(There’s Gonna Be A) Showdown” (Atlantic)
The Sound Of Philadelphia cirka tre år innan termen blev ett varumärke. Leon Huff och Penny Gambit kunde redan 1968—69. Archie Bell kom visserligen från Texas, men detta är en typisk tidig Philly-soulplatta. ”Showdown* finns även som gospel med The Rance Allen Group (Gospel Truth/Stax) och med The New York Dolls.