DIALOG mellan JAZZ NYTT och SAFFAN HARDE

JAZZNYTT: Vad är orsaken till att du så sällan spelar inför publik? Vill du berätta om din inställning till att medverka i sammanhang som t.ex. i TV, på jazzfestivaler, o.s.v.
STAFFAN HARDE: Varje jazzimprovisatör har sitt mänskligt individuella beteende, sin “personlighet”, som han är beroende av att liksom “ta med sig” in i sitt jazzimproviserande. Han kan inte särskilja mellan sig själv i sin egenskap av dels improvisatör och dels “vardagsmänniska” i själva den musikaliska skaparsituationen, utan han är alltsammans på en enda gång, i ett myller av varierande sinnesstämningar, känslor och impulser. Han kommer därför oundvikligen att ta med sig sitt “humör” in i sitt skapande, vilket innebär att han kommer att erfara en ständigt varierande disposition, “lust” för att spela. Den psykiska prodess som leder till en varierande spellust, börjar redan i improvisatörens funderingar, tankar och föreställningar om en förestående uppgift, t.ex. att spela på en jazzfestival eller i TV. Det säger sig självt att om en musiker inte känner sig enig med sig själv i sitt ställningstagande till ett engagemangserbjudande, utan tvekar och inte kan avgörs om han vill medverka eller ej, då blir det ju ett slags inre konfliktsituation att mot sina egna känsloinvändningar “ställa upp” och spela, t.ex, för att det pockas på att han skall infria andras förväntningar på hans spel.

JAZZNYTT: Kan du ge något konkret exempel på detta? Har du själv råkat ut för något som inför ett framträdande har inverkat negativt på din improvisationsförmåga, minskat eller förstört din spellust?
STAFFAN HARDE: Jag har för det första många gånger erfarit att redan pessimistiska funderingar medan man sitter för sig själv och improviserar “idéer” för sitt eget nöjes skull, kan ta udden av ena skapande förmåga. Var och en har ju sina “problem”, sina bekymmer och de finns där alltid, på ett diffust, egenartat sätt i tankeverksamheten. De kan ibland orsaka en känsla av vanmakt, precis som om ens krafter och resurser bleve svagare när man inte tänker optimistiskt. Vi kan lägga märke till att vi blir livligare i våra rörelser och åtbörder när vi känner oss glada och tänker på ett optimistiskt sätt. Man kan därför fastslå att det finns ett samband mellan en positiv, livsbejakande attityd och energi. Människor som däremot har en pessimistisk livsåskådning, blir också tröttare rent kroppsligt, får svårt att ta itu med sina göromål och känner att de “inte får något uträttat”. Människors effektivitet minskar avsevärt när de känner sig starkt deprimerade.
Jag har själv upplevt hur en genom utpräglat pessimistiska tankar och föreställningar uppkom depression har förstört min improvisationsförmåga, så att jag har känt mig temporärt fullständigt inkapabel att åstadkomma ens en enda intressant “idé”. Jag spelade t.ex. på en jazzfestival i Stockholm (för ca. tre år sedan) och upplevde där en rampfeber av mycket svår ångestkaraktär. Det vore oegentligt att säga att jag “misslyckades” ty ingen skulle ha kunnat göra sig själv rättvisa i ett tillstånd på gränsen till nervsammanbrott.

JAZZNYTT: Vilka faktorer var det som fick dig att känna en sådan nervspänning?
STAFFAN HARDE: Jag kände att redan själva miljön i Stockholm höll på att bryta ner mig totalt på de få dagar jag var där. Jag har varit van vid att ha det mycket tyst och lugnt omkring mig, sedan jag i åratal har varit konvalescent efter en svår njurinflammation. I samband med denna sjukdom och den ensamhet som blev följden av att jag under mycket långa perioder var tvungen att ligga till sängs, kom jag att utveckla en oerhört dyster och pessimistisk livssyn, vilket i mycket hög grad har sin förklaring i den ohyggliga trötthet som är typisk för denna sjukdom. Vad som också tillhör sjukdomsbilden vid njurinflammation, är en del psykiska symptom som t.ex. irritabilitet, grinighet, tendenser till resignation och ibland en känsla av fullständig hopplöshet. Dessa symptom på trötthet är mycket välkända hos njurpatienter. Personligen utvecklade jag en fruktansvärd aversion emot ljudet av röster. Jag kunde känna en alltmer stigande aggressivitet i påtvungna konversationer, eftersom jag inte stod ut med prat. Jag blev trött och grinig av både min egen röst och andras.

JAZZNYTT: Har detta reaktionssätt återkommit i samband med framträdanden inför publik, så att du har blivit trött och irriterad av ljudet av röster?
STAFFAN HARDE: Ja, i samband med nämnda jazzfestival, skulle jag vara med på ett “jam” på en restaurang. Jag anade dock inte vad jag gav mig in på. Jag kan inte påminna mig ha hört ett värre oväsen och sorl av mänskliga röster i hela mitt liv. Hela kvällen var förstörd för mig ty oljudet pågick oavbrutet, så att jag aldrig fick lust att gå upp och spela. Jag väntade förgäves på en lugnare stämning i lokalen.

JAZZNYTT: Kan du berätta om några tillfällen då du har känt verklig spellust. Vad är det då som utmärker ditt spel och vad tror du händer med dig i ditt nervsystem när ditt spel “lossnar” ordentligt?
STAFFAN HARDE: Det är en underlig paradox att jag har spelat mina allra bästa och roligaste “solon” när jag har suttit för mig själv och spelat och det således inte har “gällt” något. Det är signifikativt att ju skojigare humör jag är på (gärna ett utpräglat “larvigt” humör, så att jag känner mig uppsprallad och full i skratt) desto friskare och roligare musikaliska infall får jag och desto mer energiskt och flytande kan jag spela ut. Det har varit speciellt intressant att upptäcka att det själstillstånd som gör det möjligt för mig att spela på toppen av min latenta förmåga, alltid står i samband med en fysiologisk uppaktivering. Jag blir i ett sådant tillstånd nästan plågsamt varm i händer och fötter; ämnesomsättningen ökar alltså. Jag minns speciellt ett tillfälle då jag hade spelat fenomenalt ohämmat och fullständigt överträffat mig själv. Jag kände plötsligt att skorna kändes så trånga och konstiga. Då hade blodcirkulationen ökat så kraftigt att fötterna hade blivit svullna och alldeles heta. Denna kroppsliga reaktion gick mycket snabbt över när glädje-affekten gick över. En glädje som blir så påtaglig, ökar också min tekniksnabbhet på greppbrädan på ett förbluffande sätt. Å andra sidan, för att ge exempel på ett rakt motsatt sätt att reagera, så hände det mig nyligen att jag bokstavligen somnade mitt under en pågående improvisation så att plektrumet ramlade ner på golvet. Orsaken: jag kände mig på ett bottendåligt humör och tänkte i oerhört pessimistiska föreställningar, var trött och utled åt allting.
Jag har också en mycket intressant erfarenhet från en period när jag umgicks med en symfoniker. Denne kunde bli tilldelas manisk av glädje över mina solon när jag var på spelhumör. Han brukade ringa upp musikfolk och ropa: “Jag har en gitarrist här som är fullkomligt fantastisk” o.s.v.
Men så urartade denna bekantskap till nattvak med oändliga diskussioner om klassisk musik contra jazz. Mitt humör blev förstört och jag kunde inte spela för denne person längre. Det hette då att jag var “värdelös” och därtill begåvades jag med ca. tio olika öknamn. Senare har jag på omvägar hört att denne person har sagt följande om mig: “Staffan är den knepigaste kille jag har träffat och jag kan aldrig begripa mig på honom. Ibland spelar han så fantastiskt bra så att man häpnar, medan det andra gånger verkar som om han inte kunde spela alls”.

JAZZNYTT: Du har annonserat om bandinspelningar i O.J. Spelar du jazz på dem?
STAFFAN HARDE: Nej, där är det frågan om en annan sida av mitt gitarrspel. Jag spelar där enbart ackordsolon med ytterst säregna nya gitarrharmonier som jag har uppfunnit.

JAZZNYTT: Hur vill du kort sammanfatta din relation till musiken?
STAFFAN HARDE: Musikskapande är för mig ingen viljesak (särsk. ej improvisation) utan en HUMÖRFRÅGA.