“OSS TUAREGER EMELLAN”
Reeperbahn i Lund.
En underbar konsert.
Mängder av folk och utrustning står buller om huller på scenen, det är liv, rörelse och glädje som gäller ikväll.
Förutom själva bandet står en herr Falk och flåsar trumpet, en tjejkör doar och en eller annan medlem från förbandet Sssömn Tung hjälper till.
Festligt!

Ljudet är rent och klart, nästan lite för perfekt. De flesta låtarna från “Peep-Show” dyker upp, stöttade av några äldre favoriter. Melodierna är genialiskt enkla. Den perfekta popen? Låtarna har genomgående mer djup och rymd än på skiva; de känns riktigare, viktigare. Publiken njuter, dansar, tjoar och svettas. Härligt, härligt, men farligt? Det är just vad vi skall försöka ta reda på.

EN OKÄND PLATS

Efter konserten beger vi oss in bakom scenen, och efter diverse heroiska bravader lyckas vi ta oss in i omklädningsrummet. I detta rum befinner sig en dröse eller så människor av varierande storlek, form, utseende och/eller kön. Det första ansiktet som verkar vara bekant tillhör en viss Harry… V… eller nåt. Harry eller nåt håller med om att spelningen alls icke var av det pjåkigaste slaget, varpå hans flickvän, som står bredvid, försöker övertala mig att jag heter Bosse Magnusson. Det måste jag heta eftersom hon aldrig sett mig förut, menar hon. Att säga att jag överväldigades av vimmelkantighet av detta påstående är att ta i med mjukvantarna.
Då, mitt i denna oväntade identitetskris, traskar Eddie Sjöberg in i mitt synfält. Honom har jag pratat med i telefon och han har faktiskt lovat oss en intervju, tänker jag, varför vi förföljer denne Reeperbahnske gitarrist in i rummets mörkaste, skummaste hörn.

SIN EGEN LYCKAS DRÄNG

Det visar sig snart att Eddie är en mycket trevlig påg, som inte tycks lida av något stjärnkomplex. Till en början svarar han ganska diplomatiskt och en aning undvikande på våra frågor, men efter ett tag blir han varmare i kläderna.
Det måste ha betytt ganska mycket att Dan Sundquist lämnade bandet, han och Olle delade ju på låtskrivandet,
— Ja. Det kom väldigt plötsligt när vi fick veta att han skulle sluta, men det löste sig väldigt snabbt också. Till det bästa tycker jag. Peter Ivarss har verkligen… eh, en eloge till honom.
Ni verkar ha fått en annan attityd. Det känns liksom trevligare när ni spelar.
— Ja, vi har roligare nu än vad vi hade förut. Det hände rätt mycket i och med den här Lp:n. Man kan ju inte säga att vi började om, men något ditåt. Vi bytte skivbolag och fick ny bassist, det var onekligen en del som hände.
Varför bytte ni skivbolag över huvud taget egentligen?
— En av anledningarna är storleken. Det här passar oss bättre. Nu kan vi gå upp till dem som driver skivbolaget, det är två killar i vår egen ålder, och prata direkt med dem. På Polygarm måste allt gå pappersvägen. Vill man något, så dröjer det alltid en lång tid innan man kan genomföra det.

TRENDPASSAGEN

Nu när ni ligger på Stranded, så låter ni plötsligt mer än någonsin som de andra Stranded-banden. Beror det på att de påverkar er och säger att det ska…
— Nej det gör det inte. Det är väl snarare så att tiden har sin gång, Just nu produceras det på ett visst sätt helt enkelt.
Hur ser era framtidsplaner ut?
— Vi har inga direkta planer, men vi kommer nog att släppa en platta lite snabbare än vad vi har gjort tidigare. Det gick lite väl långt, var lite dött ett tag efter “Venuspassagen”. Vi har tänkt släppa en platta i höst, spela in den i sommar.
Varför sjunger bara Olle, när flera i gruppen sjunger nästan lika bra?
— Olle har skrivit låtarna hittills, och det faller sig ganska naturligt att han sjunger sina egna texter.
Men vad tycker ni andra om att bara spela hans låtar hela tiden?
— Det är inte frågan om att spela någon annans låtar, utan vi gör dem tillsammans. Från det att han kommer med en text till det att låten är färdig, har det hänt såpass mycket att ingen känner sig lottlös. Inte i det här bandet i alla fall.

DEDICATED TO…

Vem är egentligen Sam Boone?
— Sam Boone? Ja, det måste jag berätta. På hotellet där vi bodde när vi var i London och mixade “Peep-Show”, fanns det två konkurrerande barer. Det fanns en på receptionsvåningen, och en lite längre ner, där Sam Boone jobbade. Vi märkte snart att bartendern där uppe inte ville att vi skulle gå ner, men så gjorde vi det och det visade sig att baren vi hittade där nere var mycket trevligare. Vi föll pladask för Sam Boone, helt enkelt. Han var trevlig, vi tyckte allihopa att han skulle stå med på plattan.

FRÄMLINGEN

På ett ställe på “Venuspassagen” kommer det in en röst och säger ‘Sieg Heil’. Vad menar ni med det?
— Det är en effekt, och det har inget med…
Men är inte det ganska farligt, framförallt för er egen skull? Folk missuppfattar sådant.
— Jo, det är farligt, men man kan inte tänka så heller.
Där håller jag inte med dig, för Reeperbahn som når ganska många människor har ett visst ansvar.
— Men när man gör något, skall man då utgå från dem som har svårast att uppfatta saker? Skall man verkligen göra saker för att eliminera risken för missförstånd totalt?
Nej, det tycker jag inte, men man kan vara lite försiktig. Jag tycker inte att ‘Sieg Heil’ har någon som helst funktion i den låten, inte en funktion som inte skulle kunna fyllas av något annat.
— En sådan där synttrumma kanske Booooiiing! (Allmän skrattpaus.) Äh. jag vet inte. Det är möjligt att det är att leka med elden. Det är ingen som har sagt något om det förrän nu, faktiskt, men jag kan i alla fall svara för hela gruppen, att några fascisttoleranser har vi verkligen inte.

SLEEP-SHOW

Med den lugnande kommentaren låter vi Eddie Sjöberg vila i frid. Stackarn har ju för tusan haft en hård dag. Istället riktar vi vår uppmärksamhet mot Olle Ljungström, gruppens sångare, som har spenderat den senaste halvtimmen vilandes på golvet, men som nu börjar röra på sig. Olles hälsa är inte i bästa skick; han har nämligen maginfluensa och känner sig bokstavligt talat utpumpad. Att det sedan hela tiden nojsar omkring en massa människor i rummet och gör dansk hackebiff av konversationen, ja, det gör inte det hela mindre vimsigt.

Vad handlar era texter om egentligen? Är det bara en lek med ord, vilket jag upplever det som ibland, eller är de verkligen ett uttryck för en livshållning, en livsfilosofi?
— Det är de inte, det kan jag säga. Det finns ju inget direkt koncept, som ‘Nu jävlar tar vi och bygger ett daghem’, eller så. Jag tycker att de är ett samtal man för med sig själv. De är skrivna efter den principen… i stora drag, ibland.

DÄR AMORALEN ÄR HÖGST

På “En helt vanlig dag” sjunger du ‘jag vill vara där moralen är som högst… men mitt rykte följer mina spår’. Är det någon form av självkommentar? Kan du leva upp till den moralen?
— Det är väl det texterna saknar.
Just det. Dina texter är egentligen mycket amoraliska. Men du vill inte vara sådan, eller?
— Vad jag vill… oj, jag hittade en femkrona! Vad kul, den skall jag köpa mjölk för, nej. Vad var det du frågade… amoraliska? Det är liksom bara ‘jaha så här ser det ut’. Det finns väl ingen direkt moral. Inte ens i låten “Peep-Show”, som ändå är ganska klar, finns det en direkt sanning. Han bara gör sådär, helt enkelt, och det är inget mer med det.
Du menar att det egentligen inte handlar om något, jag menar att det inte är något du direkt står för?
— Nej, jag har aldrig varit på en peepshow själv. Det är mer ett festligt fenomen.
Om vi tar “Älskling, du är som en pistol” där du sjunger ‘Inget händer idag/Inget hände igår/Om det är något som känns/så vill jag ha mer’. Det är bara det där lilla halmstrået, som man griper efter. Kan du förklara varför texterna har gått i den riktningen.
— Texterna är fotografier, tycker jag. Ganska distanserade. Men jag kan inte sitta och tala mig varm för det som händer nu, varför skulle jag göra det? Det känns inte riktigt på det sättet, men jag har upplevt något som ser ut så, “Venuspassagen” var mycket mer personlig, kan man säga.
Hur gör du när du skriver en text?
— Jag sätter mig i det svartaste rummet jag kan hitta i det svartaste hamnkvarteret. Nej jag vet inte. Man bara gör det, det är bar å åk. Nämen vadå? Det är liksom, ja, ibland.

VÄGSKÄL

Nu dyker den där Harry upp igen. Han har av omfamningarna att döma kommit för att ta farväl av Olle. Följande dialog uppstår:
H: — Hej på dej, Olle.
O: — Hej, hej, hej.
H: — Vi ses!
O: — Ja, det gör vi. Ha det så bra Henrik. (F-n, jag som trodde han hette Harry… eller nåt.)
H: — Om inte annat så…
O: — …ses vi den 19:e, helt enkelt.
H: — Ja, jag tror det är den 19:e. Är det inte den 17:e? Jo, den 17:e är det.

O: — Jag kollar upp sporttidningarna.
H: — Jahaha.
O: — Hej då. Ha det så bra!

OMTÖCKNAD… AV PARFYM?

Vid det här laget börjar vi bli så trötta att vi nästan får för oss att vi förstår vad de här knasbollarna dillar om. Då inser vi att det är dags att gå hem. Efter ytterligare en kvart packar vi således våra prylar, säger tack och au reservoir till Eddie & Olle, samt ger oss ut i den friska Lunda-natten. Den kyliga luften rensar effektivt våra hjärnor, och vi börjar diskutera huruvida vi har lyckats luska ut tillräcklig mycket om Reeperbahn för att kunna bilda oss en ordentlig uppfattning om dem. Eller som en viss enda rusktidning skulle ha sagt: Är bilderna fortfarande suddiga? Tja, inte vet jag. Men, oss tuareger emellan, egentligen talar musiken för sig själv.

Intervju:
Niva Westlin
Hindrik Mulder
Michael Björn
text & foto: Michael Björn