Faktum nr 1

Året är 1983. Det finns inte längre några Sex Pistols, inte längre någon Jam, knappt något Wah! Inte ens något DAF. Det klagas allt mer öppet i vissa kretsar på dagens musik och musiker. De vågar inte ta ställning och döljer sina tankar bakom svårbegripliga poetiska utsvävningar. Textförfattarna säger att de inte vill pracka på någon sina åsikter, att det är bättre om lyssnaren får associationer, som han eller hon kan tolka på vilket sätt som helst. Sådana uttalanden är lika vanliga i intervjuer som körsbär är på körsbärsträd.
Nej, detta är ingen nostalgitripp; det är en artikel om Stockholmsgruppen Mögel.

Faktum nr 2

Mögel bryter av mot mönstret. På den otäckt sömniga samlingskassetten “Mun mot mun metoden” fungerar Mögels två låtar som en väckarklocka. Precis när du släckt sänglampan, grabbat tag i nallebjörnen och stoppat tummen i munnen väcks du till liv av hysteriska skrik och brutal musik. Mögels furiösa angrepp på staten och skolan får nog de flesta vackra och bekymrade att svettas. Mig får det att känna mod och styrka. Trots att jag är liten, ful och bekymrad.
Detta var två fakta. Mögel gör sitt bästa för att ändra på det första. Bara det gör att de tre Stockholmstjejerna är värda var aktning och respekt.

Stockholm vintern 83

Under natten har det fallit ett tunt lager snö på Stockholms gator. Dagens värme har dock upplöst det vita i en grå sörja, som jag förbannar på min väg upp till S:t Eriks plan från underjorden. Jag styr stegen mot Odengatan, tar andra gatan till vänster, och är snart inne i värmen. Jag hittar namnet Bergström på tavlan i farstun medan jag skakar av några takdroppar från rocken.
I Evas lägenhet möts jag av levande ljus och pepparkakshjärtan. Eva, som spelar gitarr och sjunger i Mögel, och basisten Gitte, har suttit och pratat om ett problem med replokalen i väntan pi trummisen Marie och mig. Den direkta anledningen till att jag uppsökt Mögel är de kraftiga kickar jag fick av låtarna “Spab” och “Jag vill bli rektor” på Slicks samlingskassett.

Tiden som gick

Men innan någonting annat kan det vara lämpligt att uppdatera Mögels historia. Någon gång under 1981 släpptes på Slick den trevliga MPn “Mögel” med sex, direkta, snärtiga låtar i en stil som är Mögels alldeles egen. Denna skiva orsakade bl a en intensiv artikel i ett av Sveriges då största fanzines. Kort därefter hände ingenting på musikfronten. I stället startade Mögel-flickorna, som då var fyra, Skitfria Teatern, som tog ett helt år i anspråk. Nästa livstecken blir så de två fantastiska sångerna på kassetten. Frågan (eller rättare skrivet frågorna) blir följaktligen: Vad hände i mellantiden? Och vad hände med sångerskan Ulrika?
Gitte: — Hon var odräglig. Vi orkade inte med att försöka göra låtar och spela medan hon stod och målade läpparna i två timmar. Mögel hade legat nere i ett helt år eftersom vi hade teatern, så när vi började de första veckorna hade alla olika idéer, utom hon som bara satt där och… målade läpparna. Hon sa att vi skulle spela in det på ett band, så kunde hon hitta på en melodi hemma. Då blev det aldrig någon melodi, så vi kände att om ingenting händer snart, kommer det att gå ytterligare ett år. Meningen var egentligen att vi skulle spela samtidigt som vi höll på med teatern, men det funkade inte.

Den 5:e mellanrubriken

Efter att ha gjort sig av med sin sångerska började Mögel raskt skriva nya låtar. Eva tog över sången, och så småningom var det klart för turné med Perfekt Alibi. De första hysteriska låtarna (Marie: — Vi var väldigt hysteriska själva, när vi gjorde dem) har fått sina motpoler i sånger som den vackra och vemodiga “Du går”, den bittra “Vart räcker mina stora tankar” och den mäktiga “Bilar och gubbar”. Eftersom Musiklaget Slick lagt ner verksamheten står Mögel fnv utan skivkontrakt. Till de skivbolag som missar chansen har jag bara en sak att säga: Stackars er!
Mögels musik har mognat och blivit ner vågad. Utan att låtarna har blivit komplicerade och svårtillgängliga, händer det mer i dem än tidigare. Detta har gett musiken en dynamik som saknats förut. Men fortfarande fungerar musiken precis som texterna: direkt in i hjärtat, eller inte alls. Mögel har som väntat inte mycket till övers för “det-kvittar-om-ingen-fattar-texterna-det-räcker-om-någon-får-associationer-av-dem”-syndromet.
Gitte: — Det är så djävla tråkigt att stå och sjunga en massa saker och inte bry sig om om folk fattar eller inte. Många går in för att vara intellektuella med texter som man skulle behöva en bra ordlista för att kunna förstå.
Eva: — Man vill ju skriva utifrån sig själv — hur man själv tänker och känner. Då använder man inte en massa ord man inte använder i vardagligt språk. Man behöver ju inte krångla till det för sig.

Skoldagar

Vad handlar egentligen “Jag vill bli rektor” om?
Eva: — Den handlar om vansinnet av att ha gått tolv år i skolan. “3000 dagar, 76 000 timmar.” Man har gått i skolan så lång tid, och vad har man lärt sig?
Gitte: — Och det mest totala vansinnet måste ju vara att vilja bli rektor och gå i skolan jämt.
Marie: — Och inte ens få lära ut någonting, utan bara vara där.
Gitte: — Man får lära sig så dumma saker i skolan. De talat t ex om för en att “Sverige är bäst, för här finns ju valfrihet. Vi har ju de fem partierna + KDS”.
Marie: — Vi fick t o m sitta och stryka under i boken att “det bästa sättet att STYRA ett land är demokrati”. Och något annat finns inte.
Gitte: — Annars finns det bara diktatur, och det vill man inte ha… VÄL! Det är alternativen: demokrati och diktatur.
Eva: — Det står också i texten till “Jag vill bli rektor”: “Gitte, man skall inte skjuta indianer. Nej, dem skall man ta hand om”. Det är ungefär vad man får lära sig om andra kulturer och andra tankesätt över huvud taget. Man skall förstå och ha överseende med dem. men det är inget för oss utvecklade, intelligenta västerlänningar.
Marie: — Man får lära sig om heliga kor att “det är ju lite dumt, för de svälter ju i Indien”. Fast det egentligen är skitbra att de inte äter upp de där kossorna, för de blir mycket mer mätta och får mycket mer näring av att dricka mjölken.

Hur tycker ni att skolan skall se ut då?
Eva: — Skolan borde ingå i livet lite mer. Man har ju bara ett par veckors PRYO-tid på hela sin skoltid; man vet ingenting om arbetsplatserna när man går ut. Man är ju helt isolerad från det verkliga livet när man går i skolan.
— Bara det att man skall sitta hela dagen och lyssna, men inte delta, är helt sjukt. Och man blir ju helt fel i kroppen av att sitta på en stol under sin uppväxttid. Människan är inte gjord för att bara sitta och lyssna. Man blir passiv; det förstör ens tankeförmåga.

Jag nickar försiktigt. De upprörda ansiktena runt bordet återfår så sakteliga sin normala färg. Vi pratar ett tag till, mest om det stora landet i väster, men dagens urladdning är nog ett faktum. Mögel hade med all säkerhet kunnat uttala sig om andra saker än skolan, men ämnet visar vad jag tror driver gruppen framåt, nämligen en stark vilja att påverka och förändra det som är galet. Det plus naturligtvis kärleken till musiken, men det hade jag väl inte behövt skriva, eller?