Det har varit tyst om Mascots. Men nu kommer dom. Senaste turnén blev en jätteframgång. Men Stefan Ringbom, som för grabbarnas talan, är inte nöjd: Vi kör en dålig variant på soul, kommer inte ens i närheten av skosulorna på Otis Redding…

Mascots — dvs Kjell “Jeppe” Jeppsson, Stefan Ringbom, Rolf “Boffe” Adolfsson, Anders Forsslund och Gunnar Idering — rivstartade sin Norrlandsturné i Umeå. Gick direkt in med sin omedelbara, raka stil och fick kräsna Ume-ungdomar att jubla omkring som primitiva småtroll,
— Men va sjutton, suckar Stefan… tänk dej att här kommer vi alltså upp för att lägga Norrland för våra fötter… folk tänder på vår musik samtidigt som vi blir utslängda från samtliga restauranger på grund av att man glömt den där slipstrasan kring halsen. En av oss höll på att få på käften, faktiskt.
Stefan är arg och pratsugen.
— Mode — det är en av de löjligaste… man köper alltså inte en päls för att man tänker gilla just PÄLSEN i tio år, man går hellre på en designad sak som håller i tre år. Gode Gud vad vi är styrda, alltså.
Man försöker göra ungdomsrevolten till ett pittoreskt inslag i samhällsdebatten, man inbillar oss att Beatles försöker ändra på nåt som är svängt… men tänk noga efter hur dom slog igenom. Munderade i Cardin-kostymer:
Stefan Ringbom fimpar ilsket sin cigarr och fortsätter:
OK, killarna kallar mej för dogmatiker. Dom håller en försiktigare linje men jag vet att dom sympatiserar med mej.
Nu är det bara så att vi helt enkelt inte har den positionen som t ex Aretha Franklin och Miriam Makeba att vi kan agera annat än som rena underhållningsartister. Det vore livsfarligt för oss att gå ut och tala till folket om du förstår… risken är att vårt sociala engagemang legaliseras, lanseras som ett försäljningsargument — och då får det hela ingen effekt alls.
Jag kan gå ut och köpa 100 000 FNL-märken men att stå och hålla brandtal till publiken för att dom ska fatta innebörden i t ex baksidan på vår nya single — “Black and White” — det bara inte går. Jag har experimenterat med att sjunga en massa blarr som fonetiskt låter som engelska — ingen märkte nån skillnad.
Vi underlåter alltså att göra vad vi kunnat göra. Kör vår stil — dålig variant på soul, vi kommer inte ens i närheten av skosulorna på Otis Redding, men vi fungerar bäst i låtar som inte i första hand går in för stenhård rytm. Helst skulle man vilja ha en löst sittande publik, nånting i stil med jamsessions där folk sitter och snackar, dansar om dom har lust, lyssnar om om dom har lust. Ja, gör vad som faller dom in.
Vi har ju alla en rätt gedigen musikalisk utbildning i och med att vi gått igenom musikgymnasiet och därför arrangerar vi nästan alla låtar själva. Vi skriver också en himla massa — tänker snart ge ut en LP.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att hålla oss kvar rätt länge. Men för att återgå till det här… Stefan viftar med nyinköpt brännbar bok… man kan ju bli tillfredsställd på annat sätt när man nu inte vågar agitera på scen.
Tidigare har vi pysslat lite med “Zigenare”, med pjäsen “Dom”, haft lite med filmen “Het Snö” att göra och själv jobbar jag med “Fantomen” dvs Portugal kontra Mozambique och tycker att det där med teater… det är skönt. Här har man chansen alltså, att göra en insats med omedelbar verkan. Precis som när vi “antimässade” på Stockholmsterrassen i samband med “Teenage Fair”.
Stefan drar på sej en knälång olle över sina manchesterbyxor och packar snabbt ner sina scenbrallor — ett par åtsittande sammetssaker som inte torde tåla större påfrestningar. Att sitta ner i dom torde t ex vara en omöjlighet.
Om du tror att jag har nåt slags avsikt att tända tjejer i publiken med dom här så har du fel… Ja, ja egentligen behöver vi inte dom här glittriga scenkläderna, man har bara liksom följt med. Men jag ska tänka noga på saken. Varför skulle jag inte kunna gå upp så här… I manchesterbyxor? För egentligen är man ju privat. Jag är i varje fall så in i helvetes privat!
Sa Stefan och hoppade in i bilen tillsammans med sina fyra kompisar — riktning norrut.