XC-NN
XC-NN
(LRD/Sony)
**

Britterna i XC-NN hette för inte särskilt länge sedan CNN men efter påtryckningar från amerikanen Ted Turners TV-kanal med samma namn tvingades bandet byta namn. Vilket säkert inte störde CNN det minsta. Alla anledningar att skicka ut pressreleaser och få gratis publicitet tycks vara goda anledningar.
Redan på debutsingeln “Young, stupid and white” visade de exempel på provokativ marknadsföring genom att om och om igen sjunga “This is the death of intelligence”. Reklamaffischerna till singeln var stora porträtt på engelska popstjärnor som Suedes Brett Anderson och den av musikpressen hyllade stevie wonderkopian Jamiroquai. Även affischtexten löd “Young, stupid and white”.
När Jamiroquais PR-personal hotade att puckla på CNN-s dito blev det jackpot genom ännu mer uppmärksamhet och ännu fler pressreleaser att skicka.
Vad har då allt detta med denna skivrecension att göra? Inte mycket egentligen, bortsett från att det tjänar som utmärkt illustration till det gamla talesättet “mycket väsen för ingenting”. Eller snarare “ganska mycket väsen för nästan ingenting”.
XC-NN är nämligen ännu ett inte särskilt begåvat rockband som lyckas få alla tidningar att skriva om dem trots att deras musik är tämligen ointressant.
Men det finns positiva saker att skriva om den här skivan också. Till exempel tycks de i alla fall inte ta sej själva på alltför stort allvar vilket är lite förvånande med tanke på att ledarfiguren Tim Bricheno tidigare spelat i de överseriösa Sisters Of Mercy och All About Eve.
Och produktionen är på något sätt charmigt amatörmässig — det är lite Ebba Grön eller möjligtvis det gamla amerikanska punk-bandet X över dem. De har säkert haft roligt när de spelade in, och här finns mycket humor och ironi att komma underfund med.
Efter några genomlyssningar känns det som om XC-NN skulle platsa riktigt bra som festmusik för ett halvpackat sällskap på dåligt humör. Eller som dansmusik på en klubb där folk har ärr på handlederna och svårt att komma ihåg sina egna namn.
Om Sator varit lite mindre tunga och dessutom rökt på när de spelade in “Headquake” är det inte helt omöjligt att den kunnat låta ungefär så här.