STONE TEMPLE PILOTS
Purple
(Atlantic/Warner)
**

Efter sitt mycket framgångsrika debutalbum “Core” (1992) fick Stone Temple Pilots stå ut med att ständigt bli anklagade för att planka band som Pearl Jam och Nirvana.
Stone Temple Pilots var inte “äkta” grunge, utan skulle ha hoppat på seattlevågen när den var som mest inne. Med mycket möda och stort besvär har sångaren Weiland fått försvara sitt band — bland annat har han sagt att låtarna på “Core” skrevs innan Nirvana ens slog igenom.
Hur det än är med den saken så var debuten en mycket välgjord skiva. Hälften av låtarna hade hitpotential med starka melodier som hade fungerat bra i vilket arrangemang som helst.
Med nya plattan “Purple” snurrande i CD-spelaren ställs man inför två alternativ — antingen var “Core” 1992 års största lyckträff, eller så är detta 1994 års blekaste uppföljare.
I sina bästa stunder som singelsläppet “Vaseline” når materialet upp till samma nivå som vissa av låtarna på “Core”. I sina sämsta stunder som i spåret “Pretty Penny” blir det rent pinsamt.
Låtarna är överlag rutinmässigt framförda, fantasilösa och intetsägande. Det är som om den energi Stone Temple Pilots tidigare visat prov på bara runnit av dem.
Samtidigt är det möjligt att Stone Temple Pilots just därför når minst lika stora försäljningsframgångar med den här plattan som med den förra. Att materialet överlag är mer slätstruket och poporienterat kan säkert attrahera många.
Men de som uppskattade Stone Temple Pilots som ett aggressivt rockband lär bara bli besvikna på denna daghems-grunge.
Det är möjligt att denna recension är onödigt fördömande mot plattan. Hade den varit släppt av ett debuterande rockband från Vimmerby hade den säkert fått mildare kritik.
Skillnaden är att Stone Temple Pilots trots allt tillhör, eller tillhörde, världseliten. Då krävs det mer än så här för att behålla en topposition.