GILBY CLARKE
Pawnshop guitars
(Virgin/EMI)
***

Gilby Clarke från Guns’n’Roses är en sympatisk kille som gör sympatisk musik.
På första soloplattan ”Pawnshop guitar” tar han hjälp av hela Guns’n’Roses för en traditionell rock och pop med rötterna i Beatles och Rolling Stones.
Tydlig beatlesinfluens kan höras i ”Black” med en mellotron à la ”Strawberry fields forever” från 1967, ”Johanna’s chopper” som skulle kunna vara beatlespsykedelia från samma tid och ”Let’s get lost” vilken i strukturen liknar en typisk lennonkomposition från 70-talet.
Att Rolling Stones betytt mycket för Guns’n’Roses vet vi redan. Förutom en stark musikalisk influens var det som förband till stenarna de mötte en riktigt stor publik.
När sedan gitarristen Izzy Stradlin’ lämnade Guns’n’Roses för en solokarriär var det med stones-rock i bagaget. Och när nu hans efterträdare Gilby Clarke gör en soloplatta är det med klart definierad stonesinfluens.
En av två covers är av Stones. Tillsammans med Axl Rose gör Gilby Clarke en upprockad duett av countrybagatellen ”Dead flowers” från albumet ”Sticky fingers” (1971). Axls något nasala stämma matchas perfekt av Gilbys mörkare.
Annars skall med en gång sägas att Gilby inte är någon stor sångare och kanske inte heller någon större gitarrist. Det handlar mer om känsla än teknik.
Att den andra covern är ”Jail guitar doors” från den amerikanska utgåvan av självbetitlade debuten ”The Clash” (i USA 1978) är väl bara en logisk konsekvens av Guns’n’Roses’ punkcoveralster ”The spaghetti incident?” (1993).
Förutom beatlesmelodier och ett skönt, slappt stonesgung över ett lite småbråkigt komp gör Gilby Clarke & Co några riktiga rockrökare för att liksom förtäta stämningen. Att krutröken ändå inte blir särskilt tät beror på att dessa nummer mer eller mindre känns som utfyllnad alternativt en eftergift åt en hårdare rockande publik.
Men som helhet är albumet ”Pawnshop guitar” ett sympatiskt sällskap över några öl med polarna.