BRUCE DICKINSON
Balls to Picasso
(EMI/EMI)
***

När Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden angavs skälet vara att det solomaterial han arbetade på lät ljusår från Maiden. Bruce vantrivdes med gruppens konformitet och tyckte inte att han kunde fortsätta med trovärdigheten i behåll.
Därför är jag nu förvånad.
“Balls to Picasso” är tredje försöket att göra en uppföljare till solodebuten “Tattooed millionaire” (1990), och om nu Bruce verkligen vill bryta med sitt förflutna är det obegripligt att han släpper det här. För även om det inte alls rör sej om en “maidenplatta”, så bjuds ganska traditionell, om än kompetent, tung hårdrock och inte alls den experimentlusta man kunnat väntat sej. Visst rappar Bruce lite grann på “Shoot all the clowns” men så revolutionerande är den inte.
Fick månne skivbolagsfolket kalla fötter när de hörde de första inspelningarna? Har de “övertalat” Bruce att skriva “säkrare” låtar för att även fortsättningsvis kunna marknadsföra honom som en metalsångare? Svaren lär vänta på sej.
Nämnda “Shoot all the clowns” skrevs för övrigt precis innan albumet färdigställdes och borde ligga bra till för ett singelsläpp. Här finns lite av den rock’n’rollkänsla som präglade “Tattooed millionaire”, men som på gott och ont annars saknas här.
“Balls to Picasso” är mer metal och mer amerikansk, både produktions- och låtmässigt. “Dive! Dive! Dive!” och “Tattooed millionaire” har ersatts av tungt riffande nummer som “Cyclops” och “1000 points of light”, och den stora skillnaden är nog just att Janick Gers har ersatts av fingerfärdiga amerikanen Roy Z med en helt annan spelstil.
De enda referenserna till Iron Maiden hittar jag på “Sacred cowboy” och “Tears of the dragon”, vilka definitivt hör till höjdpunkterna. Men så är man också en gammal maidenfanatiker.
“Balls to Picasso” är en rätt bra platta, men skapar fler frågetecken än den rätar ut. Jag är fortfarande osäker på vad den gode Bruce egentligen vill med sin solokarriär.
Kommande B-sidor och nästa album bör ge svaren.