ALICE COOPER
The last temptation
(Epic/Sony)
***

He’s back, the man behind the mask.
Bakom masken ser Alice Cooper idag ganska gammal ut. Och det med all rätt — han närmar ju sej de femtio.
Alice Cooper var en av hårdrockens framgångsrikaste — och bästa — artister under 70-talets första hälft. Personligen håller jag hans “Billion dollar babies” (1973) som decenniets starkaste album — alla kategorier.
Cooper presenterade i konkurrens med Kiss 70-talets mest spektakulära rockshow. Där Kiss chockade med bombasm och volym arbetade Alice med teatraliska effekter. Gemensamt för de båda akterna var smink, stor underhållning och mycket god musik.
Och i likhet med Kiss tappade Alice Cooper greppet i brytningen in i 80-talet och var under decenniets första hälft helt ute efter experiment med poporienterat material.
“Den gamla Alice Cooper” var tillbaka med smink och sin “horror rock” på albumet “Constrictor” (1986) som producerade en mindre hit genom “He’s back (the man behind the mask)” från filmserien “Friday the 13th”.
“Raise yer fist and yell” (1987) var ett misslyckat försök till en hårdare, mer modern hårdrock och hamnade snabbt i reabackarna. Comebacken såg ut att ha kommit av sej.
Men med “Trash” (1989) slog Cooper rejält via hits som “Bed of nails”, “Poison” och “House of fire”. Albumet tog Alice tillbaka till topplistorna genom en hitmodell signerad låtskrivaren Desmond Child (Kiss, Aerosmith).
Uppföljaren “Hey stoopid” (1991) var mer efter klassisk coopermodell — mindre hitfixerad och mer teatralisk i sitt musikaliska uttryck. Men i avsaknad av hits blev albumet inte någon kommersiell framgång.
Men Alice Cooper är inte den som ger sej. Till det har han varit med för länge.
Nya “The last temptation” gräver ännu djupare i en bördig 70-talsmylla. En typ av utgrävning som passar Alice bra.
Plattan låter som ett eko av 70-talet och sådana blir sällan lika starka som sitt ursprungliga utrop. Ackordföljden i inledande “Sideshow” låter misstänkt lik “No more Mr Nice Guy” från “Billion dollar babies” men bleknar vid en direkt jämförelse med originalet.
Men å andra sidan — tar man musiken för vad den är upptäcker man på nya albumet många fina harmonier och flera starka rocklåtar. Bland låtskrivarna finns Chris Cornell (Soundgarden) samt Jack Blades och Tommy Shaw (Damn Yankees).
Trots användandet av olika producenter som Andy Wallace (Faith No More, White Zombie), Duane Baron och John Purdell (Ozzy Osbourne, Life, Sex & Death) samt Don Fleming (Screaming Trees, Sonic Youth) låter albumet homogent.
“Den gamla Cooper” känns igen genom gitarrsound och användandet av akustisk gitarr, barnkör, beatlesharmonier och en trummis (David Uosikkinen, Hooters) som har vett att s-p-e-l-a på virveln.
Det är bara att hälsa Alice välkommen tillbaka — igen.