En djupdykning ner i den överfulla säcken med demokassetter som strömmar in från hela landet visar på en mycket skiftande kvalitet. Tydligt är att många band skulle tjäna på att lugna sej lite för att skriva låtar och, framför allt, repa mer innan det läggs pengar på en demotape. Skivbolagen lyssnar oftast inte mer än på en låt och sitter inte den i huvudet direkt så är det kört. Särskilt i dessa tider av lågkonjunktur. I mitten av 80-talet letade skivbolagen efter ett nytt Europe (Treat) och några år senare var alla ute efter ett svenskt Guns ’n’ Roses (Swedish Erotica, Reptile Smile, Straight Up). Ingo & Floyd fick skivkontrakt tack vare att de lät tillräckligt mycket Seattlegrunge (Alice in Chains, Pearl Jam) så det är tydligt att svenska skivbolag sällan vågar satsa på ett hårdrockband av den enda anledningen att det är bra! I säcken av demokassetter som flutit in till HEAVY MENTAL fanns i alla fall en hel del godsaker.
— David Bogerius

*****
BACKYARD BABIES
Diesel & Power

Nässjös stolthet Backgard Rabies gör allt rätt. ”Diesel & power” är en uppvisning i första klassens sleaze och röjig hårdrock. Från inledande ”Bad to the bone” till avslutande covern på Hanoi Rocks ”Taxidriver” är denna nio låtars demo sensationellt bra. Då bör man också tänka på att Backyard Babies har en hel massa kanonlåtar från tidigare demotaper i bagaget. Jag tänker då på ”Kickin’ up dust”, ”Should I be damned” och balladen ”Lies” som borde gett detta unga band (medelåldern är 20) skivkontrakt för länge sedan. Finns det någon rättvisa i världen förgyller Backyard Babies Headbanger’s Ball på MTV inom en ganska så snar framtid.
David Bogerius

***
SNAKEBITE REMEDY
Little Child

I lite mer än ett år har stockholmskvintetten Snakebite Remedy spelat ihop och den första demon lovar en hel del. ”Let me be the one” och ”So many words” är snygga nummer med flinkt gitarrspel av Kristian Niemann. Tankarna går till Magnum och tidigt 80-tal även om Snakebite Remedy med fördel låter ruffigare och mindre välslipat i kanterna.
David Bogerius

***
CHARIZMA
Heaven can’t wait

Redan 1981 bildades Charizma i Oskarshamn av tre bröder Nikolausson. Namnet togs från en låt med Kiss på plattan ”Dynasty” (1979) och etter fyra års kånkande och repande kom albumet ”Rock the world” (1985) ut på EMI. Men har det gått trögt i Sverige sedan dess så har det varit desto roligare i Estland av alla ställen. Där har Charizma spelat inför 30 000 pers och även haft stora framgångar på topplistorna. ”Heaven can’t wait” innehåller nio mycket melodiska hårdrocklåtar, bland andra ”Turn me on” som har flera år på nacken och balladen ”Last train” med en stark refräng. Texterna handlar oftast om kärleken till Gud och Jesus.
David Bogerius

***
BIG BAD BEAT
Triplex/Everything

I Göteborg hittar vi Big Bad Beat som skickat sin första demo med två låtar. ”Triplex” är högst ordinär medan ”Everything” över-raskar med smittande refräng och snygga Zeppelingitarrrer. Namnet Big Bad Beat kan man ju tycka vad man vill om, men de musikaliska kunskaperna verkar det inte vara något fel på. Det behövs dock mer än en enda bra låt.
David Bogerius

***
THE QUILL
Hound dog said the medicineman

Partyrock från Mönsterås i Småland. Tung hammondorgel, lite funkpsykedelia à la Electric Boys och ett låtmaterial som räcker åtminstone halva vägen. I titellåten, ”Silicone Sally” och ”Where were you” får The Quill till det riktigt ordentligt medan en del av de övriga låtarna blir lite segtuggade i öronen. Engelska Kerrang skrev att bandets influenser är lite väl tydliga , men det tror jag inte gör så mycket, bara låtarna är tillräckligt bra. Och några av deras låtar är det.
David Bogerius

***
GARISH GUN
Deadly consequences

Fyra låtar trash metal från Nyland utanför Kramfors. Två år gamla Garish Gun visar bland annat att det klarar av att dra ner på tempot i ”The cell and my coffia” även om hastigheten skruvas upp i slutet av låten vilket kan tyckas lite onödigt. Det råder dock inget tvivel om att Garish Gun behärskar det dom håller på med. Titellåten manglar som en ångvält.
David Bogerius

**
PARAZITE
Nick of time

Traditionell hårdrock som skulle få en stjärna till om den bara höll lite högre tempo. ”Nick of time” är till exempel en helt okej låt om den bara gick fortare. Först i den fjärde och sista låten ”Heal my heart” får Parazite från Varberg ner gasen i botten och då svänger det ju också riktigt bra.
David Bogerius

****
DIAMOND DOGS
Sweet sister sunrise

Vad är det här? Quireboys efterlängtade uppföljare till ”A hit of what you fancy” (1990)? Nej, det är svenska Diamond Dogs (tack till David Bowie för gruppnamnet) som låter som om de inte gjort annat än stått på klubbar och spelat sin bluesiga hårdrock medan ölet flödat. Förutom Quireboys låter det Rolling Stones cirka tidigt 70-tal och Black Crowes om Diamond Dogs och av det hela blir det en mycket bra demo på tio låtar. ”Knocking on your door” och ”Love like gasoline” är två av låtarna som imponerar stort.
David Bogerius

**
RAISE CAIN
Crash ’n’ barn/Downtown

Raise Cain är från Malmö och har funnits sedan december 1991. Deras musikstil skulle jag vilja kalla rytmisk thrash, och de har inte glömt melodierna. Enligt dem själva låter de som en blandning av Motörhead, Skid Row, Pantera och Sex Pistols, vilket jag kan ställa upp på.
Birgitta Lundquist

****
BALANGA
Made in the shade

Balanga från Skelleftehamn lockar med Stones, Black Crowes och Quireboys, och sämre förebilder kan man ju ha. Balanga står för enkel och charmig rock, måhända inte särskilt originell. De låter väl sammansvetsade med stark rytmkänsla och sinne för medryckande melodier. Gitarrspelet låter genomgående något tamt, med undantag för ett kort solo i ”Slowtrain ride” som för övrigt också är min favorit. Sånginsatsen är väl inte heller helt övertygande, i stället är det basisten som i framför allt ”Sweet little Sally” imponerar mest. En pikant detalj är den väl dolda klaviaturen som stöder arrangemangen.
Birgitta Lundqvist

***
MAS OPTICA
Demobillial

Mas Optica bildades redan 1985 i Wisconsin, Michigan, och kallade sej då Renegade. Man bytte namn till Mas Optica 1991 och har faktiskt under hela resan haft samma medlemmar. Tiden som en enhet sätter naturligtvis sina spår i musiken som är väl avvägd klassisk hårdrock med inslag av punk, thrash och även psykedelia. Den psykedeliska tonen förstärks av en arabisk tabla och en altsaxofon. Tyngdpunkten ligger på experimentell 70-talshårdrock med långa entoniga gitarrsolon till thrashigt komp. Det blir något ansträngande att lyssna på genom att basen och trummorna inte fått ett lika stort utrymme i ljudbilden som sången och gitarren. Annars ligger gruppens styrka hos sångaren Randy Diderrich. Skicka 3 dollar + 2 dollar i porto till: Mas Optical, 921 Lowell Drive, Waukesha, WI 53186, USA.
Birgitta Lundqvist

**
LAZY LIE
Circus of celebration

Tysk melodiös hårdrock i stil med Scorpions. Välproducerat men inte särskilt roligt. 10 D-Mark till Brian Liepins, Pottgraben 58/60, D-4500 Osnabrück, Tyskland.
Birgitta Lundqvist