Har stämt möte på en restaurang i Göteborg med Dick Qwarfort och Andy Pierce i Nasty Idols från Malmö. Lokalen är halvtom och grabbarna är i sällskap med två representanter från skivbolaget.
Sällskapet har valt ett runt bord i en avskild hörna av restaurangen. Bra.
Dick sitter med skinnjackan på. En svart med fransar och detaljer som ser designad ut. Till det tunna, svarta byxor av senaste snitt och ett stort bältesspänne.
Andy är motpolen i vit t-shirt utan ärmar och ”Sex Pistols” på bröstet. På huvudet en skärmmössa vänd bak-och-fram och säkert slitna jeans under bordet.
På frågan vad Nasty Idols spelar för musik svarar Andy ”party metal rock”. Dick nöjer sej med att karakterisera musiken som ”hårdrock”. Lägger sedan till ”aggressiv men inte destruktiv” och vill med det markera avstånd till speed och thrash metal.
Dick lyssnar på ”allt från ’Phantom of the opera’ till Queensryche”. Andys senaste skivinköp var ”Cherry pie” med Warrant och hemma i skivsamlingen finns såväl Yngwie Malmsteen som Elvis (”säg en Elvis-LP jag har”). Nämner sedan LA Guns som ”ett bra koncept”.
Med ”koncept” menar grabbarna en helhet som inkluderar inte bara musiken utan även attityd och kläder.
— Ett koncept är image plus musik, definierar Andy och Dick fyller i att konceptet för Nasty Idols är ”osvenskt” och ”skitigt och tufft och inte gullenuttigt”.
Att gruppens ”image” är äkta och speglar medlemmarna tvekar jag inte en sekund på. Ordet image känns överhuvudtaget överflödigt. Nasty Idols ser rock ut, pratar rock och lever rock. De är rock.