Måste musikindustrin vara så förbannat imbecill? Är det nödvändigt att presentera stora namn på glassiga affischer för att folk ska begripa att de bör lyssna på musiken? Är människor så ointresserade av nytänkande att de verkligen vill bli matade med samma låtar om och om igen för att därav bilda sig uppfattningen att det som syns och hörs är det bästa? Och om man som musiker inte ställer sig i det ledet, innebär det att man gör ointressanta saker?

I senaste numret av tidningen Bibel går det att läsa årsbästalistor över olika företeelser, till exempel intressanta människor 1998. Överst på den listan står Dennis Lyxzén, som antagligen är med bara för att han utmålats som hipp i medierna det senaste året. Förmodligen skrattar den gode norrlänningen åt detta, eftersom hela hans och nyligen bortgångna Refuseds idé har varit att häckla mediernas och musikindustrins ensidiga exploatering av artister som aldrig kommer med något nytt. När Refused med sin progressivt nydanande punk började nå en bred publik kände man att det var dags att gå vidare, alltså avslutades projektet.
På samma sätt lade värmländska bandet Mindjive av när de kände att det konceptet inte gav något mer. Christian Gabel och Tobias Danielsson fortsatte att arbeta tillsammans i ett nytt projekt under namnet Pendulum. Christian förklarar:
– Namnet syftar på att musiken pulserar, som en pendel. Vi har under ett år provat oss fram med olika samplingar och loopar och till slut kom vi fram till ett koncept som vi gillade.
Pendulum finns inte längre. Christian trycker på att det var just ett projekt, ett samarbete mellan två personer som syftade till att nå ett speciellt musikaliskt mål. Musiken är instrumentalgroove byggd på basslingor, samplade gitarrer och Rhodes, och finns på deras självutgivna, självbetitlade EP. Redan nu har de båda gått vidare och arbetar med andra stilar, ett hip hop-projekt med mycket akustiska loopar utlovas.
– Jag vet inte hur vi kommer att släppa det, det är lite svårt med det ekonomiska. Jag har under min etikett släppt tre singlar under ett och ett halvt år och jag hoppas att folk ska kunna ta det till sig. Jag har inget koncepttänkande med vilka jag ger ut, det är bara saker som jag tycker är bra och roligt att hålla på med. Genom Burning Heart så distribueras vi av MD, och det fungerar bra.
Pendulums musik går lite i stil med andra instrumentalband som t ex Mogwai och Fridge, även om den har mycket mer groove och bygger mer på samplingar (se recension i Groove #27).
– Det är lustigt, jag har aldrig hört dom banden. Det kan hända att vi liknar något som gjorts förr, men det är inget som vi lyssnar på eller försöker låta som. Vi har bara blandat allt med idén att göra dansmusik baserad på riktiga instrument. I slutändan hade vi några låtar som vi inte kände igen nånstans ifrån, sparsmakat och smakfullt…
Duon har aldrig och kommer aldrig att spela sin musik live, det hela är ett avslutat kapitel. Men så länge det finns pressat på en bit metall hoppas de på att folk använder sin upptäckarlusta, samtidigt vill de inte bli uttjatade som E-Type.
– Ett sånt bolag som jag har verkar inte kunna få några kulturbidrag heller. Dom som får pengar är ju storbolag som redan har råd att ge ut saker. Hur visar man upp en kontinuitet för Kulturrådet om man inte har något kapital?
– Det går i fel riktning, det blir bara större och större bolag och färre och färre artister som kommer fram. Den stora köpkraften är ju dom som går på all reklam. 90-talet började trots allt rätt okej, men nu är det mer som ett nytt 80-tal.