Först bör jag erkänna att jag var lite orolig inför den här pratstunden. På sin ordinarie plats bakom mikrofonen med bandet Fireside är han inte känd for sitt mellansnack. Tvärtom. Uttalar han sig alls kan det hända att han glömmer prata i mikrofonen. Telefonluren är svårare att fly undan. Babblar gör han inte, men han svarar beskedligt på tilltal. Lugn som en filbunke. Ett svårt men sympatiskt intervjuobjekt.

— Nej, det kan jag inte, svarar Kristofer Åström allvarligt och lite bekymrat.
Han kan absolut inte prata om sig själv. Han talar om att han är 24 år. Kristofer Åström, sångare och gitarrist i Fireside, är fåordig. Lite delar han ändå med sig av sitt liv och det som är viktigast just nu: hans alldeles egna skiva, Go Went Gone. Vi kan kalla den en parentes i Firesidekarriären.
För tre år sedan började han skriva låtar till den egna skivan. Nu ser den dagens ljus och äntligen får Kristofer detta undanstökat. Han kommer från Luleå. Det hörs. Och märks. Kärv norrlänning är en träffande beskrivning. Lågmäld, svaren är korthuggna och han utstrålar lugn.
Han spelar musik för att för att visa upp musiken, inte för att visa upp sig själv.
— Jag ser hellre att folk gillar min musik än att de gillar mig. Det finns de artister som ställer upp i pressen och säger att de gör det för sin musik, för bandets skull, men jag tycker att det är fel metod. Det är att gå förbi musiken.
Pressen är den tråkiga biten. Expressen har frågat Kristofer om han vill ställa upp som veckans babe men han avböjde. Får han frågan från Fridas Pudding-redaktion blir det garanterat samma svar.
— Det är inte jag.
Ändå gissar han att många tonårstjejer kommer köpa och gilla hans skiva. Fast det är nog mest på grund av Firesides gamla publik som hänger med. Naturligtvis är han inte den typiska tjejidolprodukten, han borde snarare bli en förebild för sin egen sort. Det är svårt att dra paralleller mellan Kristofer och vanliga solokillar som sjunger om blödande hjärtan och som bara rätt och slätt skriver sitt eget namn på skivan. Ja, det skulle vara det sistnämnda då.
— Jag skulle önska att skivan nådde fram till en äldre målgrupp också. Många 40-talister skulle säkert gilla detta.
Han har provat skivan på sin storasyster som tyckte att det lät bra fast lite ledset. Jag måste säga att jag står på syrrans sida. Go Went Gone är sällsynt vacker, finstämd, annorlunda och utgör en imponerande helhet, men det är långt ifrån upplyftande. Hur kommer det sig att låtar är så ledsna?
— Tyvärr har jag inte lyckats göra någon glad låt ännu. Jag hoppas att det kommer. Det är svårare att göra en glad låt och bli nöjd. Det är mycket lättare att bli nöjd med mollåtar.
Det ligger något i det han säger. Andra som i så fall gör det lätt för sig är Rea House Painters. Det finns likheter mellan deras och Kristofers musik. Det är han medveten om.
— Vissa kommer säkert tycka att det är jättebra.
Han gör en liten paus.
— Jag tror faktiskt att många kommer tycka det. Sedan tror jag att det alltid finns skeptiska människor. De kommer säga att det är alldeles för likt något annat.
Visst hörs det att han har lyssnat på Red House Painters, kalla det Red House Painters-influenser om du vill, men det låter så tråkigt. Mest framträdande och mer intressant är countrybiten. Hela skivan, gitarren och Kristofers sång, luktar mycket Amerika. Vilda västern.
— De senaste åren har jag lyssnat ganska mycket på country, både gammal och ny. Mera countryrock som Wilco och Son Volt. Och Palace Brothers, de är bra.
Jag kommenterar att country enligt en del är väldigt rätt precis just nu. En del klämmer tårna i spetsiga fula skor och har plötsligt alltid lyssnat på country. Så är det inte i Kristofers fall. Men hans första skiva var inte country, en 4-årig Kristofer fick The Boppers av sin mamma. Den lyssnade han på i många år.
— Det känns tråkigt att det är så med country, men jag kan ju inte hjälpa det.
När jag skriver det här har jag Poor Young Man’s Heart i huvudet. Andra spåret på skivan fastnar först. Kristofer berättar att låten kanske skulle blivit en singel men den var alldeles för lång, drygt sex minuter. Han verkar inte bry sig så mycket om det.
— Jag tror faktiskt inte att det är några låtar som
kan bli hits.
Radiostationerna får väl välja låtar själva om de vill spela något. Det är ett likgiltigt konstaterande. Här är ambitionen inte att släppa många singlar eller sälja guld. Dessutom tycker han att det är skönt utan för mycket press från skivbolag och andra.
— Säljer jag 5000 ex blir jag jätteglad.
Skivan är inspelad i Göteborg. Det tog bara två veckor att fylla 43 minuter korttjock cylinder med musik, vilket Kristofer tycker är precis lagom långt.
— Flera låtar jag tänkte ha med kom inte med och tvärtom. Låtarna på skivan är mest slumpmässigt utvalda.
Låtarna har för det mesta vuxit fram med gitarren framför TV:n. Ett riff och till det sätter han lite sång och melodi. Han sätter sig aldrig ner och bestämmer sig för att skriva en låt. Den bara kommer.
— De här låtarna har aldrig varit menade för Fireside. Man skriver på ett annat sätt när man skriver till Fireside, man skriver för distade gitarrer. Lite hårdare helt enkelt. De skulle säkert funka där också men man skulle vara tvungen att göra dem på ett helt annat sätt.
När jag undrar vad han gör av sin lediga tid talar han snabbt om att han tittar på TV. Han är inte Sunset Beach-killen som slaggar i soffan fastkedjad vid intrigerna i det soliga Kalifornien varje eftermiddag, mera Kvinnofängelset-mannen som sitter uppe mitt i natten. Kristofer slötittar och är en mästare i zappning.
— Det värsta jag sett på TV var Nu eller aldrig. Det var någon slags tävling. Tre tjejer som ville bli kändisar. De tävlade med några frågor och så vann de en kväll ute med en kändisfotograf! Sedan fick de gå på fest och skaka hand med massa kändisar. De trodde att nu… nu var det deras chans att bli kändisar och synas överallt i skvallerpressen.
Själv skulle han alltså inte i första taget ställa upp i Nu eller aldrig utan ser pressen som något nödvändigt ont. För att få göra plattor måste man sälja. För att sälja måste man synas. Kristofer syns lite lagom mycket.
— Jag orkar inte gå på Nöjesguidenfester och sådant. I så fall ska det vara riktigt stora grejer där alla är. Rockbjörnen vari och för sig roligt. Och när vi vann en Grammis med Fireside, då gick jag på kändisfest! Det var nästan lite för roligt.
Kristofer och Frans från Fireside började slåss och gick hem klockan elva.
— Fast fram till dess var det kul!
Kristofer Åström & Hidden Truck står det på omslaget som pryds av en halvsuddig bild på den ensamme frontmannen. Formgivningen är viktigt. Jag frågar honom inte om namnet Hidden Truck men Kristofer tillägger . att det har varit en standardfråga och drar historien.
— Det var en felstavning på Hidden Track. På en samlingsskiva skulle vi ha ett gömt spår och så blev det Hidden Truck. Det stod fel. Skivan kom aldrig ut eller någonting. Vi tyckte bara att det lät coolt. Det är så svårt med namn.
Hidden Truck är Peter Hermansson som är en jazzpianist från Lycksele och Per Nordmark, Firesides trummis. Helst skulle Kristofer spelat allting själv men han kunde inte. Gitarr har han spelat i sju år men han har spelat punk nästan hela sitt liv.
— Jag är ingen duktig gitarrist. Jag skulle vilja vara så bra som Nick Drake var. Hans gitarrspel tycker jag är lysande, helt otroligt.
Texterna är på engelska och Kristofer planerar inte direkt att skriva på svenska.
— Fast i och för sig vore det en utmaning. Jag tycker att de flesta som skriver på svenska gör så otroligt dåliga texter. Jag tror att jag skulle skriva, precis lika dåliga texter. Texter på engelska blir egentligen lika dåliga men de låter lite bättre. Titta bara på topplistan. Gemene man vill ju ha lite catchig pop som de kan skratta och vara glada till. Jag tror att texterna ganska ofta ligger i skymundan för de flesta.
Vi kommer ändå fram till att rap låter bäst på franska och sämst på finska och tyska. Syntmusik ska däremot självklart göras på tyska.
Som andra bra svenska band nämner han Bear Quartet. Sedan blir det tyst. Trots betänketid kommer han inte på några fler.
— Nej, det är väl det. De är klart bäst. Det finns så många dåliga. Drömbandet att spela förband till är, just det — Bear Quartet.
Kristofer har svårt att se eller kalla Go Went Gone för ett riktigt soloprojekt. Det beror kanske på att just ordet soloprojekt har slitits ut flitigt den senaste tiden. För ett enmansarbete är just vad det är. Men det här är ingen enstaka grej. Så småningom vill han komma ut i världen och spela.
— Jag tror att det kommer fler skivor. Jag skulle kunna spela in en till idag, men det får jag ju inte.
Varken Kristofer Åström & Hidden Truck eller Fireside vill stå där som Kiss om alldeles för många hundra år. Men musik kommer han troligtvis alltid syssla med på ett eller annat sätt.
Skivan har fått bra respons från alla håll. Från övriga Fireside har Kristofer bara mött positiva reaktioner, men han låter inte helt övertygande.
— Jag tror att de tycker att det är roligt att jag har gjort det. De vet att jag har velat göra det länge. De tycker nog att det är bra så att jag ska kunna ägna mig åt resten av Fireside också. Jag måste få det här undanstökat!
Och kvinnofängelset-mannen stökar vidare, vad som blir hans nästa steg återstår att se.