Landet Leverpastej liknar på många sätt Sverige. Där finns stora granskogar, höga berg av grå granit, en sol som tindrar i nyfallen snö om vintern och som får sjöar att glittra om sommaren. Men istället för puttrig sörgårdsromantik finns troll och mörka tjärnar utan botten. Mer Hans Arnold än Carl Larsson. Det finns inga kartor till landet, men vill man ta sig dit finns det fyra killar som gärna leder en, och tillsammans kallar de sig Grovjobb.
Grovjobb kommer från Göteborg, har funnits i tre år i ett par olika former, debuterade nyligen med cd:n Landet Leverpastej och spelar en instrumental blandning av bland annat svensk folkmusik och jazz. Kanske man kan kalla deras musik progressiv, men inte i en celebral eller politisk bemärkelse. Det ekar av Kebnekajse, Made In Sweden och Jethro Tull med mycket improvisation.
— Det är viktigt för musiken med improvisation och att den är kollektiv. Bas och trummor har lika stor betydelse som flöjt och gitarr. Det var mycket så på 70-talet, mycket lyhördhet — man lyssnade på varandra.
Det är gruppens gitarrist Jerry Johansson som förklarar en av grunderna i Grovjobbs musik. Själv förenar han spelmässigt Kenny Håkansson, Jojje Wadenius och Quicksilver Messenger Services John Cipollina med egen fantasi och lekfullhet. Simon Jensen spelar tvärflöjt, Jesper Jarold bas och bakom trummorna sitter Ola Jensen. Någon kanske skräms av att musiken är instrumental, men i så fall utan anledning. För det finns en stark röst i Grovjobbs musik som kommer till tals utan ord i melodierna, i duellerna mellan gitarr och flöjt, i hela musiken som grönskar, frodas och andas. Det är mänsklig musik, långt från stelhet, maskiner och programvara.
Känner ni er hemma i vårt årtionde?
— Både och. Den stora musiken idag är kommersiell, något som den progressiva musiken i slutet av 60-talet och början av 70-talet inte var. Men samtidigt finns det på 90-talet utrymme för band som gör udda musik — mer än någonsin tidigare kanske. Men det är också viktigt att påpeka att det inte är fråga om bakåtsträvan, utan att man tar vid i en tradition. Att man försöker gå vidare och utveckla det.
Grovjobbs musik är kanske folkrock men i så fall utan att vara entydig. Kanske jazzrock men absolut utan att vara fusion. Det är musik som vårdar traditioner men som vågar vara personlig. För mig är deras musik en hyllning till fantasin som livsförutsättning i en tid när så mycket handlar om flashig yta och att vara ”cool” och ”rätt” och säga hippa saker. En protest mot kyligheten. Ett livsbejakande sväng för känslan.
Lämna ett svar