Durango 95 har precis avslutat arbetet med sin debutskiva, Dolores. En allvarlig, långsam och tungsint skiva född ur hårt arbete och fylld av illa dolda pretentioner.
— Om man lägger ner så mycket tid och pengar som vi och skivbolaget har gjort så vore det ren synd och skam att sumpa det genom att bara göra en kul grej av det.

Durango 95 bildades ur resterna av ett band gitarristen Mattias Beijmo bildat tillsammans med några kamrater då han studerade vid högskolan i Skövde. När han sedan träffade sångerskan Malin Lindh, som då sjöng i Tadpole, började det bli allvar och trummisen Leif Ekring från Charta 77 rekryterades för att komplettera uppsättningen. Då bestod bandets främsta influenser av tyngre popmusik som The Posies, Smashing Pumpkins och Swervedriver. Något som inte längre hörs lika tydligt i deras musik. Mattias förklarar:
— Jag har nog försökt att bättre bevara mitt syntarv. Inte så att vi på skivan använt oss mycket av syntax, vid sidan av sporadiska keyboards, utan i det att vi i större utsträckning infört ett synttänkande i låtstrukturerna.
Efter mycket hårt arbete och efter att ha mött ständigt stegrande framgångar och uppskattning fann bandet slutligen i Milliway ett skivbolag som var villigt att satsa på dem. När skivan slutligen skulle spelas in beslutades att låtskrivaren Mattias även skulle producera, något som från början inte var planerat.
— Vi blev av skivbolaget erbjudna ett antal producenter som vi inte tyckte var tillräckligt bra och vi kom med förslag på producenter vars arbete vi uppskattade, men som visade sig vara alltför dyra. Då tänkte vi att om jag gör det själv så kan vi spara in på den utgiften. I efterhand kan jag säga att jag är glad att jag gjorde det själv, för vi är alla väldigt nöjda med resultatet och skulle inte vilja ha den på något annat sätt.
Under inspelningen av skivan splittrades Durango 95 då Malin beslutade sig för att flytta, vilket inte alla medlemmar var villiga att göra.
— Malin kom in på sin utbildning i Eskilstuna och bandet flyttade sin bas till Stockholm för att väl där limmas ihop på, under omständigheterna, bästa sätt.
Vid sidan av Mattias och Malin tillkom även Johan Fredholm som spelat bas med Malin i Tadpole samt ytterligare en från Charta 77 inlånad trummis. Sättningen kompletterades av gitarristen Daniel Björklund från gruppen Duel som Mattias tidigare producerat, och som enligt Mattias är en av Sveriges bästa gitarrister. Tillsammans skall de snart ut och spela för att promota Dolores.
När vi börjar tala influenser har Mattias svårt att nämna några uppenbara.
— Det är inte så att vi i särskilt stor utsträckning har influerats av deras musik, men då Radiohead och Kent kom så utmärkte de sig genom att vara pretentiösa och gjorde det okej att i deras efterföljd ha pretentioner i musiken, och det kändes så jävla skönt. Med indiepopen så blev det så jävla lättsamt ett tag, det räckte med att ha en lustig hatt och spela någon sorts halvsvängig Manchesterpop, eller att man trampade alla pedalerna på en gång och plötsligt så var det allvar.
Att öppet erkänna att man vill något med vad man gör, vad det än må vara, är att hänga ut sig och lämna sig öppen för betraktarna, och om man gör anspråk på att vilja något så kommer alltid kritikerna att granska ens arbete mycket noggrannare än vad de i vanliga fall skulle göra.
Skrämmer det er att kanske inte kunna leva upp till de förväntningar som oundvikligen uppstår?
— Nej, verkligen inte! Jag tycker att det hörs, något som jag också tror att lyssnarna kommer att lägga märke till, att det ligger mycket bakom den här skivan, både av arbete och framför allt känsla. Det hörs.