Jag möter Selfish i lobbyn till Hotell Europa dagen före deras tredje spelning någonsin. Den ska hållas på Valand i under Musikmässan och trion verkar inte nämnvärt nervös inför varken spelningen eller skivsläppet. De vet mycket väl att det hårda arbetet bakom skivan resulterat i en oantastlig kvalitet, och oavsett vad kritiker har att säga om den så sitter de belåtet nöjda med vad de åstadkommit, på samma gång väl medvetna om vilka svårigheter som ligger framför dem.

Svårigheterna ligger främst i att få en rättvis bedömning av skivan då bandets tre medlemmar knappast är nykomlingar för varken musik- eller mediavärlden. David Shutrick är för de flesta sedan tidigare känd för fyra svenskpråkiga soloalbum vilka även bandets andra medlem, Johan Lindström, till viss del medverkat på. Bandets sångerska Lina Englund är även hon känd som TV- och filmskådespelerska.
Bandet uppstod då David efter sitt fjärde album inte längre kände samma spänning inför vad en skivutgivning innebär i fråga om lansering och promotionarbete, även om han fortfarande uppskattade inspelningarna och låtkomponerandet i sig. Att det skulle bli ett band hade han aldrig planerat, han sökte bara efter ett arbetsförhållande baserat på ömsesidig respekt och beundran inte enbart förankrat i ett ensidigt givande utan en ömsesidighet av givande och tagande av kreativa idéer, något han fann i sin tidigare bekantskap Johan med vilken han redan byggt upp ett för arbetet bekvämt förtroendeförhållande. Arbetet med Davids låtar växte successivt och i samband med att de började göra demos tillsammans så blev Davids dåvarande flickvän Lina tillfrågad om hon var intresserad av att sjunga dem. De var väl medvetna om hennes röstbegåvning, något som i och med att hon accepterade erbjudandet innebar födseln av Selfish.
Bandet ber mig under loppet av intervjun att definiera deras musik då de själva inte uppvisar något intresse för dylik verksamhet. Jag ger ett något bristfälligt referat av vad jag hört på förhandskassetten som tillhandahållits mig.
– Musiken verkar grunda sig på traditionell pop/rock som trots att den ibland sneglar något bakåt ändå harmoniskt känns väldigt samtida.
Tyvärr är definitionen alltför bred för att egentligen kunna ge någon som helst väsentlig information (hälften av alla skivor som släppts under 90-talet skulle kunna passa alldeles utmärkt in på den beskrivningen), men med ett tillägg om en kombination av dubbat enstämmiga Kinks-körer inramandes Paranoid android-harmoniken i det avslutande partiet av debutsingeln Living room så bör den utsäga desto mer. Bandet verkar nöjda med definitionen då jag ber dem att själva definiera musiken.
– Jag skulle bara vilja instämma med föregående talare, skrattar Lina och de andra, till synes inte alls missnöjda med vare sig definitionen eller musiken bakom den.