Uppsala-bandet Brazzaville släppte i våras sitt debutalbum The Girl is Alright. Efter det är ingenting sig likt. Intervjuer i både radio och press. Spelningar till höger och vänster. Med lite möda och angenämt besvär fick vi en liten pratstund med Jens som spelar gitarr, synt och skriker sköna textrader.
– Vi är ett gäng glada ungdomar, eller rättare sagt fyra killar och en tjej. Den ska/pop/reggae-blandning vi spelar har vi experimenterat oss fram till. I princip allt som vi tycker är bra.

Man kan spåra lite åttiotalshårdrock i er musik. Är ni uppfödda på sådan musik?
– Det kan man säga. Alla utom basisten är gamla hårdrockare i grunden. På den tiden var det ju ett litet ”krig” mellan syntare och hårdrockare. Vi hatade syntare, dom var bara patetiska. Personligen gav jag upp den bagen när Bon Jovi slog. Då blev det bara för mycket.
Varför välja ett namn efter en gammal kolonialstad i Afrika?
– Det var sångaren som tyckte att det var en bra klang i namnet. Vi tyckte direkt att det är ett svängigt namn. Man vet inte riktigt vad man sätter fingret på, det låter lite kul.
Har ni varit där?
– Nä, jag tror sångaren har varit där, han har rest runt lite i Afrika. Fast det mest logiska vore väl om vi for ner dit och spelade. En Afrikaturné skulle sitta fint.
– Tillverkningen av låtarna står jag och sångaren för, både text och musik. Om jag har en textrad så kompletterar han med kompet. I replokalen är vi snuskigt disciplinerade. Det blir aldrig något skitsnack eller annat ploj. När vi repar då repar vi verkligen. Man kan kalla det för Brazzaville-modellen.
Det låter helt osannolikt. Jag trodde att det var det som musik gick ut på, att fjanta sig och prata skit i replokalen.
– Det skulle aldrig funka för oss att göra på något annat sätt. Vår tid är alldeles för värdefull. Under rökpauserna kan det bli lite fjant, aldrig annars. När vi inte lär oss nya låtar så blir det inte så mycket repande. Vi är också väldigt kräsna när det gäller nya låtar. Känner vi oss det minsta osäker på en låt så dumpar vi den direkt. Det är ingen idé att traggla sönder en låt som inte håller i det långa loppet.
I sommar har Brazzaville haft det relativt lugnt. Några festivaler blev det dock mot slutet av sommaren.
– Vi är på väg ned till Göteborg i samband med Musikmässan plus att det blir någon spelning nedåt södra Sverige. Sen ska vi börja jobba med en uppföljare. Nya låtar kommer ju hela tiden så det vore synd att inte få ge ut dom. Sen är det upp till vårt skivbolag vad dom vill göra.
Avslutningsvis, vilket är det bästa Iron Maiden omslaget?
– The Number of the Beast. Av den enkla anledningen att det är så tidlöst. Plus att Eddie står och håller i djävulen och visar att det är han som styr det onda. Det visar ju på att Eddie inte är någon psykopat som bara springer omkring på gatorna och är högljudd, utan han har koll helt enkelt.