– I början var det jättejobbigt, nånting jag bara skulle ta mig igenom, men nu går det bättre och bättre.
Sophie Zelmani avslutar en heldag på resande fot med att fika med Groove på Oji Café & Nudelbar i Göteborg. Det hon säger syftar på hennes kluvenhet inför att spela live. Något mål att bli en stjärna har hon aldrig haft, men med nya albumet kanske det blir svårt att undvika.

Sophie Zelmani är en ovanlig artist. Hon gör inga anspråk på att vara någonting, bara en tjej som skriver låtar. Trots det sålde hennes självbetitlade debutalbum guld i Sverige, ännu mer utomlands och hon fick en Grammis för bästa nykomling. Hon är så långt man kan komma från Madonnor, Gingers och Boneheads, ändå verkar världen älska det hon gör. Och vägen till artisteriet har inte varit speciellt lång och krokig heller.

so, so say I’m foolish
say, it’s all in my mind
don’t give me right on this feeling
I did what I always do
[Foolish]

Studioarbete

– Jag hade en praktikplats i en studio, och där blev jag lovad en inspelning. När den väl blev gjord nappade Sony Music och jag fick spela upp för Lasse (Halapi, producent). Han tyckte om det och spelade med.
Man kan verkligen säga att de fann varandra. Lars Halapi har tidigare spelat med Bo Kaspers Orkester och producerat bl a Lundell och Rebecka Törnqvist. Han har producerat allt som Zelmani har släppt ifrån sig, från första singeln “Always You” till den nya fullängdaren “Precious Burden” som släpps i dagarna. Och han har bara goda ord om Zelmani.
– Nu kan jag inte föreställa mig att jobba med någon annan än honom, säger hon själv, liksom för att förvissa sig om att deras goda relation inte äventyras.

Artist eller doldis

Sophie Zelmani har aldrig spelat med band eller direkt tagit del av någon musikscen, “det finns ju ändå inget utbud”. Istället har hon suttit hemma och skrivit dikter som har blivit låtar, som har blivit album och turnéer med Lars Halapis hjälp. Lasse är även den som styr upp och sätter ihop Sophies band när det är dags att turnera. Hon tillstår att det kändes en aning konstigt de första gångerna hon skulle repa med bandet.
I början kunde Sophie inte förlika sig med idén att stå på scen och spela för folk, något som för det stora flertalet är det viktigaste med att vara artist. Hon var mest nervös och ville få det avklarat och gå därifrån så fort som möjligt. Rollen som artist tycker hon sig dock kunna behandla bättre nu än tidigare, hon verkar t o m trivas i den.
– Nu har jag vant mig. Och jag försöker lära mig att spela mer när jag står på scen, inte bara sjunga, så jag slipper att bara stå och inte göra nånting när det är instrumentala delar, t ex intron, det blir roligare för mig då.

Likheter med Drake?

Sophies låtar har en stark, vemodig singer/songwriter-tradition i sig som tillsammans med Halapis produktion och Joakim Milders stråkarrangemang blir mjukt och vackert. Därmed inte sagt att musiken är vare sig trubbig eller smörig, där finns en innerlighet som är allt annat än pinsam. Tankarna går inte helt utan anledning till Nick Drakes tidiga alster, och man kan se många likheter mellan de båda, trots att Zelmani bara var ett par år gammal när Drake avled. Även om Sophie Zelmani inte kommer i närheten av Drakes folkskygghet, så har musiken och personerna bakom dem en hel del gemensamt. Liksom Sophie satt han hemma på kammaren och skrev sina låtar på akustisk gitarr utifrån sina personliga texter, tog dem till studion där han fick dem arrangerade för traditionell bandsättning med tillägg av blås och stråkar. Scenframträdanden var något Nick Drake helst undvek.
Men det är egentligen ganska orättvist att jämföra Zelmani med Drake, om man nu ska jämföra artister överhuvudtaget.. Sophies röst och avslappnade sångteknik påminner kanske en aning om Drake, men där finns också en cool countrykänsla, en avslappnad fraseringsteknik som är jazzen närmast, och framför allt så handlar det om poplåtar. Popmelodier på visackord, fast återhållet och känslosamt.

I’m just as good as you want me to be
I’m only so sweet as you choose to see
[Who I Am]

Själv säger sig inte Zelmani ha några absoluta favoriter eller inspirationskällor, hon är helt självlärd som sångerska, och någon “musikfamilj” kommer hon inte ifrån.
– Mina systrar brukade sjunga och spela lite gitarr ibland, det var trevligt, minns Sophie. Det är ungefär så långt hennes “skolning” sträcker sig.
Grunden i hennes låtskrivande är ändå en väl bevarad hemlighet, hon skriver främst för sig själv. På frågan om vad hennes texter handlar om svarar hon inte särskilt explicit.
– Ja… relationer mellan människor, tankar som kommer…

Gårdagen, morgondagen

Idag är Sophie 26 år gammal, och hon borde ha hunnit med en del innan den musikaliska karriären tog fart, till skillnad från band som upptäcks när de fortfarande är tonåringar. Och visst hörs det, låtarna är absolut vuxna, kärvheten som finns i dem kommer inte från något flickrum precis. Finns källan till inspiration kanske i det liv hon levde före “upptäckandet” av henne?
– Jag tog några enstaka kurser, hade lite ströjobb, inget som kändes att det var nåt för mig. Jag var aldrig speciellt intresserad i skolan heller, jag gillade inte att vara där.
Vad hade du gjort idag om du inte hade hållit på med musik?
– Jag har absolut inte en aning. Kanske hållit på med olika saker som jag gjorde innan, nej jag vet inte. Jag hade aldrig några planer på att bli det eller det.
Sophie har kommit in i branschen både okomplicerat och snabbt, och man anar en viss rädsla för att saker skulle kunna gå fort åt andra hållet också, om inte skivbolaget var nöjda med henne. Samtidigt verkar hon inte alls intresserad av att uppnå stjärnstatus. Den gyllene medelvägen verkar vara mottot.
Kommer du att hålla på med samma sak om fem eller tio år? Finns det risk att musiken blir ett jobb som går på slentrian?
– Det är jättesvårt att säga vad man kommer att göra om några år, kanske säljer mina skivor dåligt så jag får sparken, då vet jag inte vad jag skulle göra istället. Men det är ju på sätt och vis ett jobb för mig även om det inte känns så. Och jag kan ju leva på musiken.
Om du var riktigt rik, skulle du flytta utomlands då? Vart skulle du åka?
– Nej, jag vill nog helst leva i vardagen, jag vill ha ett vanligt liv.

Uppmärksamhet som stör

Vardag eller ej, den här dagen har hon gått upp klockan fem för att åka runt i Sverige och göra press.
– På tåget från Stockholm hamnade jag i en familjevagn med skrikande barn – klockan sex på morgonen!
Just massmedia har Sophie haft väldigt svårt för, framför allt i samband med förra plattan. Hon blev alltid nervös och tyckte inte att hon hade nånting att säga, alla var intresserade av den “nya unga vackra sångerskan” och alla hade en massa förväntningar. Numer har Sophie slagit av på takten lite, men en del av hennes rädsla sitter nog fortfarande kvar, för hon blir alldeles glad och avslappnad när jag berättar att min bandspelare har lagt av.
– Det blev för mycket efter första skivan. Den här gången har jag dels lite mer rutin, dels mer kontroll. Man måste ju göra en del press, men nu gör jag bara det som känns bra, jag kan välja lite mer.
Det slår henne plötsligt att det bara är en och en halv vecka tills hon återkommer till Göteborg för en spelning.
– Jag kanske ska repa i veckan…

Uppföljning

“Precious Burden” släpps i början av april, singeln “So Long” har redan pluggats av P3, och snart är den oundvikliga turnén i full gång igen. Eller? Sophie har tydligen slagit av på takten även där.
– Vi har några spelningar inbokade, men inget som man kan kalla en hel turné.
En sak är säker, om världen (kanske mest Japan?) hyllade henne efter första plattan, lär de inte lägga av med det nu, och då kommer nog inte sofflocket att bli utslitet på ett bra tag. Sophie Zelmani känns starkare och fräschare än sist det begav sig, och hon verkar ha total kontroll över allt som händer runt henne.